[Har kristen tro en framtid - förstasidan]

list av lind

Länk till webbplatsens förstasidaArtikel / replik - Vår Lösen

 

Kyrkans budskap
och samtidens krav.

Werner G. Jeanrond

Replik till C.G. Olofsson

 

Professor Jeanrond menar att den syn som Olofsson företräder i artikeln "Har kristen tro en framtid?" är instrumentell och bygger på ett missförstånd om vad som utgör den kristna tron primära karakteristika. Den måste därför avvisas av kyrkan.

Artikeln är publicerad i tidskriften Vår Lösen nr 8/1996 (s.673-676). Den är publicerad här med tillstånd av professor Werner G. Jeanrond och Vår Lösen.

 

I sin artikel pekar Carl Gustaf Olofsson på den pardoxala situationen, att kristendomen å ena sidan i Sverige håller på att försvinna från det offentliga medvetandet, medan å andra sidan folks intresse för religiösa frågor samtidigt ökar. Olofsson fogar dessutom ännu en röst till den välkända kör, som beklagar, att den kristna tron inte längre gör det som samhället så länge förväntat av den, nämligen att förse med det sociala kitt, som kan hålla ett i övrigt fragmenterat samhälle samman. Följaktligen skriver han in sig i den långa listan av människor, som från allmänare synpunkter när förväntningar om hur den kristna kyrkan skulle kunna spela sin kulturella roll i vårt snabbt föränderliga samhälle.
        Han preciserar inte, vilken kyrka han speciellt tänker på, men fåtalet konkreta hänvisningar i hans artikel pekar tydligt på Svenska kyrkan. Vad han förväntar av denna är "att synliggöra, initiera och stödja delaktighetens livshållning.... utifrån nuets kulturella realiteter". Men vad menas då mer exakt med "delaktighetens livshållning"?
        Olofsson definierar delaktighetens livshållning i motsättning till likgiltighetens livshållning, och tillägger att vad han avser är ett slags "existentiell tro". Vidare har delaktighetens livshållning ingenting att göra med läror, lagar och regler. Snarare är dess kärna "att möta livets angelägenheter utifrån en viss grundhållning", som den förblir trogen trots de utmaningar och hinder som kan möta från annat håll.
        Olofsson önskar med andra ord att kyrkan skall förse med existentiella orienteringsanvisningar och moraliska tumregler, utan att den fördenskull kräver av sina medlemmar något slags konkret kristet lärjungaskap. Vilken bild av kyrkan anges med detta? Och vilket slags livsorientering skulle det då röra sig om?
        Det är inte svårt för mig att dela Olofssons konstaterande, att vi idag bevittnar en tendens till sviktande offentlig och kulturell relevans för Svenska kyrkans vidkommande. Och jag är enig med honom om att detta är ytterst beklagligt med tanke på den andliga hunger, som kommer till uttryck hos så många människor i våra dagar. Men jag kan inte se, hur Olofssons sociala och kulturella förväntningar på kyrkan kan tillmötesgås utan att kyrkans plats i samhället samtidigt försvagas.
        En kyrka som bara erbjuder vaga existentiella orienteringsanvisningar och eftersträvar att fostra människor till moraliska subjekt utan någon tydlig egen förkunnelse, distinkta gudstjänstmässiga uttryck och ett vidareförande av de "goda nyheter", som är dess upprinnelse, kan inte vara av intresse för någon. Den skulle vara utan särprägel och därför oförmögen att hjälpa människor att utveckla sin egen identitet.
        Antingen förkunnar Svenska kyrkan som en del av den kristna rörelse någon form av sanning om människolivet, om världen, om Guds kärlek och kallelse till alla att vända sig till honom (eller henne), eller också har den ingenting alls att säga. Och här är verkligen teologerna kallade att engagera sig i ett offentligt samtal om det kristna budskapet, dvs den sanning som den kristna kyrkan är kallad att följa, leva ut och förkunna. Måhända har teologerna inte alltid fullföljt denna uppgift tillräckligt väl, och måhända har somliga människor, som varit upptagna av Sveriges sociala och kulturella välfärd, försummat att bilda sig i fråga om religiösa frågor, så att de idag saknar blick för vad som är den kristna trons primära och sekundära karakteristiska.
        Den kristna trons primära angelägenhet är att vittna om Guds närvaro i vår mänskliga historia, dvs Guds närvaro i Israel, i Jesus av Nasarets verksamhet, död och uppståndelse, i den kristna kyrkans liv och i världen i stort. Konsekvenserna av denna tro för kulturen i vidare mening är en följd av detta primära vittnesbörd och skall därför inte blandas samman med detta. En uteslutande kulturell kristen, dvs en person som önskar dessa konsekvenser men inte dert primära vittnesbördet om Guds skapande närvaro, missar poängen med kristendomen. Vidare gäller, att sådana blott kulturkristna ofta inte längre inser spänningsförhållandet mellan kristen tro och den kulturella kontexten.
        I mitt hemland Tyskland hade de kulturkristna inga svårigheter att stödja Kaisern, när han ville krig med Frankrike 1914, och många av dem såg ingenting felaktigt i Hitlers uppstigande till makten. Därför bör vi veta bättre idag och bejaka spänningen mellan kristna övertygelser och grundinställningar och statens kulturella och politiska behov.
        Kristen tro utgör inte bara en bot mot samhälleliga missförhållanden. I sin mest grundläggande form erbjuder den snarare erfarenhetern av fyra skapande relationer, som utgör en utmaning och uppfordran till varje kultur och samhälle: 1. Guds förhållande till mig och mitt förhållande till Gud; 2. mitt förhållande till mina medmänniskor; 3. mitt förhållande till universum; 4. mitt förhållande till mitt eget jag. Dessa fyra relationer är å ena sidan inbörde förbundna men måste å andra sidan hållas klart åtskilda.
        Den viktigaste och mest genomgripande relationen är den mellan Gud och personen människa. Hur detta förhållande är utgestaltat bestämmer alla de andra relationernas kvalitet. Men - och här föreligger ett stort problem för alla de kristna kyrkorna idag - alltför ofta saknar den kristna kvinnan, mannen eller barnen tillräcklig inspiration, stöd och uppmuntran från sin egen religionsgemenskap för att kunna utveckla detta gudsförhållande.
        Vidare - och här vill jag ge Olofssons intuition rätt - får den kristna tron inte begränsas till en uppsättning uttalanden och läror. Kristen tro innebär inte, att man bejakar ett antal teologiska påståenden. Snarare rör det sig främst om ett skapande och omgestaltande förhållande, som bygger på Guds framträdande och närvaro här i världen. Lutherska och reformerta kyrkor har alltför mycket betonat den kristna trons bundenhet till det talade ordet på bekostnad av dess övriga uttrycksformer och synliga manifestation. Folk har tröttnat på att undervisas från predikstolen i stället för att uppmuntras till att utveckla sin egen tro, dvs sin egen relation till Gud, nästan, världen och sina egna bräckliga jag.
        Den romersk-katolska kyrkan har, åtminstone i teorin, uppmuntrat tillväxten av en aktiv andlighet, men ofta missat att också uppmuntra ett kritiskt och offentligt intellektuellt samtal om den kristna tron och dennas skriftliga källor. I stället har man markerat kristendomens centrum i dennas romerska former av kontinuitet: dess läroämbetet och tradition.
        Men varför fortsätta att klaga över det förgångna? I stället kunde vi först och främst söka förnya vår egen tro på Israels och Jesus av Nasarets Gud - för att därefter se, vad som kan ske med våra kyrkor. Eftersom de kristna tror på Gud - och inte på kyrkan - finns det en chans för dem att låta sig förvånas över vad en aktivare tro och en konstruktivare självkritisk teologi kan åstadkomma med deras kyrkor - och följaktligen också med den vidare sociala och kulturella kontexten.
        Vidare kommer ett kreativt gudsförhållande att göra den enskilde kristne mer sensibel gentemot den egan världens, samhällets och kulturens behov, eftersom Israels och Jesu Kristi Gud har omsorg om denna världen. Dock får inte denna ökade sensibilitet hämmas av dem, som endast önskar, att de kristna (och deras kyrkor) skall uppföra sig på det särskilda sätt, som anses acceptabelt av sådana som söker en säkrare existentiell bas för samhället.
        Kristen tro måste göra motstånd mot att bli socialt och kulturellt objektifierad och instrumentaliserad. Motsättningarna mellan fornkyrkan och det romerska imperiet har klart visat, att den kristna tron kan fungera som en inspiration för kulturen runt omkring. Men samtidigt kan den också fungera som en (nödvändig) utmaning till denna kultur och dess vedertagna normer och livsstilar.
        I en kultur, trollbunden av makt, status och pengar, önskar den kristna tron erbjuda ett radikalt alternativ i fråga om perspektiv, livsorientering och livsstil. Den är ointresserad av instrumentella relationer. Den intresserar sig för "eviga" relationer med kärleken som bas. Kärleken är upptagen av den andre för den andres egen skull och inte av instrumentella skäl. Därför söker kärleken respektera den andre som den andre utan att ställa krav på någon sorts bruksnytta.
        För att sammanfatta: Trots att jag känner sympati för Carl Gustaf Olofssons strävan efter en djupare erfarenhet av delaktighet och vitalitet i det svenska samhället, har jag invändningar mot hans försök att ännu en gång instrumentalisera den kristna tron för att att motsvara hans sociala drömmar. Utgör inte kyrkans oförmåga i det förgångna att motstå olika former av instrumentalisering av den till statens, samhällets och kulturlivets fromma en del av orsakens till dess samtida identitetskris? Men varför skulle vi då söka nya vägar att göra kyrkan "nyttig" och "relevant" idag? Utgör inte många av våra samtidas andliga hunger tillräcklig utmaning till kyrkan att återfinna sin egen andliga stig ut ur den aktuella krisen?
        Här har Olofsson rätt: Vi behöver en förnyelse av båda kyrka och samhälle. Och de två bör ömsesidigt uppmuntra varandra att ge sig in en sådan förnyelse - utan dock att blanda samman sina med nödvändighet olikartade uppgifter. Kyrkan måste förnya sig på sin egen grundval, dvs genom att på nytt vara lyhörd mot Guds inbjudan till att medverka till att bygga Guds rike. Måhända kunde kyrkan då så småningom också bli en av förnyelseresurserna i samhälle och kultur inom ramen för en pluralistisk kontext.

 

Vår Lösens författarpresentation på s.676:
Werner G. Jeanrond är professor i systematisk teologi vid Lunds universitet. I Tro & Tanke 1996:4, Svenska kyrkans forskningsråd, har han nyligen under rubriken Kristen kallelse givit ett bidrag till samtalet om det kristna livets karaktär i dagens värld. Adress: Teologiska institutionen, Allhelgona kyrkogata 8, 223 62 Lund.

 

Till sidans början! 

list av lind

Lars Westerberg: Tidskriftskrönika om Vår Lösen
Carl Gustaf Olofsson: Kallad att vara ett ljus i världen - svar till  Jeanrond
Carl Gustaf Olofsson: Har kristen tro en framtid?

Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida (extern)
Existentiell livssyn - kristen tro? - bok/titelsida (extern)
Tema kristologi: Tron på den uppståndne Kristus (extern)
Budord för en modern tid - ett diskussionsmaterial (extern)
Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter (extern)
Gustafs videoblogg  

list av lind

[Har kristen tro en framtid - förstasidan]

www.existentiell-tro.net 

Till sidans början!