[Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter - index]

Artikel - Dagens Nyheter / Kultur Essä

Artikeln fanns att läsa i Dagens Nyheter på Kultur - Essä den 21.3.2000. Den publiceras här med tillstånd av såväl författare som DN. (Webbpublicering 27.3.2000).

Påvens förlåt.
Från Augustinus till Karol Wojtala.

Den 21 mars 2000 inledde påven Johannes Paulus II ett historiskt besök i Israel. Besöket, liksom påvens uttalade vilja att komma till rätta med den katolska kyrkans förhållande till judendomen och det judiska folket, markerar ett senkommet brott mot kristendomens antijudiska arv.

Ett år före andra världskrigets utbrott anmodade påven Pius XI, som med åren blivit en alltmer hårdnackad kritiker av Hitlerregimen, den amerikanske jesuiten John La Farge att utarbeta texten till en encyklika om situationen i Nazityskland. Hösten 1938 var dokumentet klart för publicering. Encyklikan "Humani Generis Unitas" ("Mänsklighetens gemenskap") blev dock aldrig offentliggjord och den hade förblivit okänd om den inte hade upptäckts i slutet av 60-talet i Vatikanens arkiv. Först 1997 publicerades "Humani Generis Unitas" i engelsk översättning i Georges Passelecqs och Bernard Sucheckys bok "The Hidden Encyclical of Pius XI".
       "Humani Generis Unitas" var en protest mot den nazistiska judeförföljelsen i Tyskland. Men samtidigt visade den sig vara fylld av antijudiska fördomar och angrepp! Judarna, enligt "Humani Generis Unitas", bar skulden till sitt eget öde; Gud har valt ut dem för mänsklighetens frälsning, men de förnekade Kristus och dödade honom; de var "förblindade av sina egna drömmar om världslig vinning och materialistisk framgång" och förtjänar det "jordiska och andliga förfall" som de frambringat på sig själva.
       Det är som om encyklikans författare ville säga: "Hata judarna ty de förtjänar det, men döda dem icke!".

Det var kyrkofadern Augustinus som på 400-talet formulerade principen för den katolska, och senare också den protestantiska, kyrkans relation till judendomen och judarna. Den har gällt i stort sett fram till våra dagar. Enligt Augustinus var det meningen att "judarnas förnedring överallt skall stå i kontrast till kyrkans skönhet", "synagogans uppgift bör vara att vittna om kyrkans sanning och sin egen lögnaktighet. Därför måste synagogan bli bestående. Som blinda samlas judarna för att med sina skrifters ljus visa de kristna vägen till ett evigt liv, det som de själva har förverkat." För att judarna skall överleva som kyrkans slavar får man inte döda dem. De kan få fara illa men aldrig till döds, eftersom deras betryck är nödvändigt för att alla skall kunna se vem det var som hade rätt om Jesus, den utlovade Messias. Judarna är så att säga ett negativt facit. (bl.a. i "Reply to Faustus", "Tractatus adversus judaeos")
      Av samma uppfattning var också en av det kristna västerlandets största teologer, Tomas av Aquino på 1200-talet. Han menade att judarna skulle spela rollen av skuggan bredvid vilken kyrkans ljus brinner allt starkare. De var dömda till evig träldom på grund av sitt brott, men de skulle inte berövas möjligheterna att överleva. Det var kyrkans uppgift att upprätthålla detta tillstånd.
      Det medeltida påvedömets lagstiftning gav stöd åt ett sådant synsätt. Å ena sidan höll påvemakten judarna för ett "förtappat" folk och stiftade (inte så sällan efter muslimska förebilder) en rad lagar i syfte att undertrycka judarna: upprättande av getton, bärande av gula märken. Å andra sidan var samma påvliga lagstiftning lika tydlig i sina försök att skydda judarna fysiskt.
      På 1200-talet, med det fjärde Laterankonciliet, slog kyrkan fast detaljerade regler för judarnas ställning i samhället. Därmed sattes medeltida kyrklig anti-judaism i system. Påven Innocentius III (1198–1216) skrev i sin bulla "Sicut Judaei": "Om också judarnas otro är förkastlig bör de inte svårt förtryckas av de troende, emedan dock genom dem vår tro bevisas vara sann."
      Hur obscen denna idé i sin yttersta konsekvens är framgår tydligast när man betänker att följande uttalande gjordes av den schweiziske teologen Karl Barth krigsåret 1942, då mer än två miljoner judar redan hunnit mördas under Förintelsen: "Judarnas existens är en adekvat demonstration av djupet av mänsklig skuld ... Gettonas judar har inte något att vittna om till världen förutom Jesu Kristi kors skugga som faller på dem." ("Eine Schweizer Stimme", 1945) Bart var på sin tid inte ensam om denna förhävelsens och cynismens teologi.
      Steven Katz skriver i sitt standardverk, "The Holocaust in Historical Context" (1994): "De tidigaste kristna lärofäderna bär inte direkt ansvar för Förintelsen, men de bär ett tungt ansvar för att ha förvandlat ’juden’ till en symbol för ondska, något som blivit ett bestående arv i kristendomen och post-kristen ideologi, förutan vilka Shoah, Förintelsen, inte skulle varit möjlig."

Insikten inom den katolska kyrkan om att vägen till nazisternas folkmord var stensatt med kristen antisemitism har under de senaste två decennierna lett till en omvälvande utveckling. Den katolska teologen Rosemay Radford Reuther skriver i sin bok "Faith and Fratricide" ("Tro och brodermord", 1974) att antisemitismens teologiska rötter utgör ett väsentligt element i den traditionella kristna tron; hon kallar antisemitismen för "kristologins vänstra hand".
      Så långt går inte påven Johannes Paulus II, även om hans uttalade ambition är att göra teshuva – ett hebreiskt ord som han använt för att beskriva behovet för kyrkan att visa ånger och be om förlåtelse för sitt handlande gentemot judarna. Inför millennieåret 2000 förklarade han att "det heliga året" – från påsken 1999 till julen 2000 – borde utgöra en period under vilken kristendomens mindre ärofulla historia skulle belysas. Inte minst den spanska inkvisitionens förföljelser och kyrkans tystnad under Förintelsen. Påven deklarerade också att antisemitismen och kristendomens förhållande till det judiska folket måste lyftas fram som ett av de allra viktigaste ämnena för kristen självprövning vid tusenårsskiftet.
      Det är i ljuset av denna ambition att en gång för alla komma till rätta med kristendomens förhållande till judendomen och judarna man bör se dokumentet "Vi minns: En reflexion över Shoah", som offentliggjordes 1998. Det är författat av Vatikanens kommission för religiösa kontakter med judarna. I ett följebrev skriver Johannes Paulus II: "Jag hoppas att detta dokument (...) skall bidra till att hela såren efter det förflutnas missförstånd och orättvisor. Måtte det göra så att minnet kan bidra till att skapa en framtid där Shoahs outsägliga orättfärdighet aldrig mer skall vara möjlig."
      "Vi minns" är det fjärde betydande ställningstagandet i fråga om katolsk-judisk försoning sedan "Nostra aetate" antogs av Andra Vatikankonciliet 1965. Det var den första deklarationen om den katolska kyrkans förändrade inställning till det judiska folket. Där beklagades för första gången det hat som genom historien riktats mot det judiska folket och man förkastade anklagelsen om judisk kollektiv skuld till Jesu död. Men intrycket var likväl att det var kyrkan som förlät judarna, inte att kyrkan bad judarna om förlåtelse. Förintelsen nämndes inte med ett ord.
      Processen av självrannsakan sattes ändå igång. Tjugo år senare slog Vatikanen fast att judarna är "en permanent realitet, som Guds och Gamla Testamentets folk". Snart därefter besökte påven för första gången i historien en synagoga – i Rom, så nära geografiskt och så långt bort teologiskt – och talade om "Guds obrutna förbund med det judisk folket".
      Det 14-sidiga dokumentet "Vi minns: En reflexion över Shoah", som tog elva år för Vatikanen att producera, tar ytterligare ett långt steg fram. Det fäster uppmärksamheten på det faktum att nazismen växte fram mitt i det kristna Europa. Samtidigt betonas att den nazistiska antisemitismen inte har sina rötter i kristendomen, men att det bland de kristna funnits judefientlighet som förklarar deras tystnad under Förintelsen. "Vi beklagar djupt felen och misslyckandena hos kyrkans söner och döttrar", står det att läsa i skrivelsen.
      Många kommentatorer har prisat dokumentet för dess budskap av självprövning och ånger. Andra har kritiserat texten för att den inte fullt ut medger katolska kyrkans direkta ansvar för antijudisk förkunnelse genom historien och för oviljan att se ett direkt samband mellan den kristna kyrkans traditionella judefientlighet och nazismen. Kritiker hävdar att dokumentet inte till fullo speglar den positiva, för att inte säga revolutionerande, utveckling som faktiskt skett inom viktiga delar av den katolska kyrkan de senaste åren. I stället för att erkänna kyrkans roll i Förintelsen – såsom till exempel polska, tyska, franska, holländska och ungerska biskopar har gjort och bett om förlåtelse för – väljer dokumentet att tala om enskilda kristnas skuld, utan att se sambandet mellan kyrkans allmänt antijudiska teologi och den enskilde trosbekännarens handlande.
      Nästa steg tog den katolska kyrkan den 12 mars när Johannes Paulus II, inför sitt historiska besök i Israel, höll ett försoningstal i Peterskyrkan i Rom. Å katolikernas vägnar bad påven om ursäkt för begångna synder och brott. Särskilt betonade han kyrkans skuld gentemot det judiska folket: "Samtidigt som vi ber om förlåtelse utfäster vi oss att visa broderskap med det folk som slöt förbund med Herren."
      Påvens resa till Israel, hans möten med den judiska statens högsta politiska och religiösa företrädare är ytterligare en markering av den omvälvande förändring som skett i kyrkans relation till det judiska folket. Bara för 100 år sedan, när den sionistiska rörelsens grundare Theodor Herzl uppvaktade Vatikanen för att få stöd för tanken om en judisk stat, svarade påven Pius X: "Vi kan inte förhindra judarna att bege sig till Jerusalem, men vi kan aldrig tillstädja det. Om ni judar lyckas i ert uppsåt att förvärva landet kommer vi att ha kyrkor och präster beredda att döpa er alla."
      Den katolska kyrkans antijudiska tradition – från kyrkofadern Augustinus till Pius XII: tigande under den nazismen – är nu bruten.

PS. Det finns smärre skillnader visavi texten i Dagens Nyheter. Texten här har jag fått direkt av artikelförfattaren. DS.

Länkar på temat kristen antijudiskhet 

[bakgrundsbild]

Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter  
Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida  

Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson