Per-Arne Bodin

      Kravet på konkretion i den vetenskapliga analysen kan vi se i Bachtins begrepp kronotopen, alltså den term som han använder för att beteckna hjältens förankring i tiden och rummet. Det är igen, menar Mihailovic, en anspelning på inkarnationen: hjälten inkarneras i en bestämd tid och i ett bestämt rum på samma sätt som Gud tog sin boning i en människa i en bestämd tid och på en bestämd plats.
      Det bästa exemplet på det inkarnerade ordet finner Bachtin i Dostojevskijs romaner. Det är också som Dostojevskijuttolkare som han blivit mest känd, och hela hans verk står under inflytande av Dostojevskij och hans läsning av honom. Bachtin menar att det inkarnerade ordet är speciellt för romankonsten som sådan men framför allt för Dostojevskij. Varje gestalt hos den store ryske författaren har sitt ord, sin värld av tankar och idéer som är realiserade i romanens här och nu. Varje ord hos varje gestalt står sedan i ett dialogiskt förhållande till övriga personers ord och också till berättaren som inte innehar någon högre auktoritet än de övriga gestalterna i Dostojevskijs romaner.
      Det är denna särskilda underordnade roll som författarrösten har i Dostojevskijromanen, som får Coates att hävda att Bachtin skickat författaren i exil. Det finns inte längre någon berättare, allierad med författaren, som leder läsaren i dennes tolkning av personer och händelser.
      Vad Mihailovic visar i sin bok är att Bachtins terminologi för att beskriva kontakten mellan orden, dialogen mellan rösterna, är hämtade från den ortodoxa teologin. Viktigast är här perichoresis som brukar översättas med interpenetration, en term som östkyrkans lärofäder använde för att definiera den mystiska kontakten mellan Kristi två naturer och mellan Treenighetens personer.

MIHAILOVIC TALAR OM Bachtins användning av det chalcedonesiska paradigmet och syftar då på det ekumeniska kyrkomötet i Chalcedon 451 som just definierade förhållandet mellan Kristi två naturer. I detta ingår förutom perichoresis de två begreppen "odelbar" och "utan sammanblandning". Det är i det sammanhanget vi skall förstå hela raden av synonymer kring dessa begrepp som finns i Bachtins Dostojevskijbok. Bachtin sammanfattar till exempel dialogens innersta väsen i Dostojevskijs romaner på bokens sista sida:

"Överallt handlar det om en intersektion, harmoni eller oregelbunden växling av repliker i en öppen dialog och repliker i hjältarnas inre dialog. Överallt är det en viss helhet av idéer, tankar och ord som anförs av ett antal ej sammansmälta röster, som i var och en ljuder på ett särskilt sätt." (Bachtins kursiv, översättning: Lars Fyhr).

Gud finns i dialogen, i den öppna förbindelsen mellan individer. Mihailovic påpekar att Bachtin uppfattar världen i Dostojevskijs romaner som en kyrka, i betydelsen av en djup andlig gemenskap av fria själar. Hela Dostojevskijboken har detta sakrala perspektiv på dialogens funktion. Det är en dialog som skapar gemenskap utan att skada individens integritet.
      Mihailovic påpekar dock att Bachtins dialog och kyrkofädernas perichoresis skiljer sig genom att det bachtinska begreppet innehåller ett så stort mått av antagonism mellan rösterna. Det är något av det mest originella hos Bachtin att han kan hävda att de antagonistiska rösterna genom dialogen befinner sig i en gudomlig förbindelse med varandra.
      Mihailovic's tes om förbindelsen mellan Bachtins dialogbegrepp och perichoresis bekräftas av Bachtin själv i en sen intervju, som tycks vara okänd för Mihailovic, men som anförs av Coates. Bachtin hävdar här att förbindelsen mellan männniskor har en gudomlig innebörd, ja till och med att Gudsriket finns förverkligat i mellanrummet mellan människor:

"Den objektiva idealismen hävdar att Gudsriket finns utanför oss, och Tolstoj, till exempel, insisterar att det är "inom oss", men jag tror att Gudsriket är mellan oss, mellan dig och mig, mellan mig och Gud, mellan mig och naturen: där är Gudsriket."

BACHTINS DOSTOJEVSKIJBOK kom i sin första version 1929, alltså året efter att Stalin slutgiltigt hade övertagit makten i landet. På samma sätt som Bachtins definition av ordet kan ses som en uppmaning till en kamp för det fria politiska ordet kan dialogbegreppet ses som en röst för kulturell och politisk pluralism i Sovjetunionen, ett land där all dialog just var på väg att upphöra och ersättas av det auktoritära ordet.
      Bachtins bok om Rabelais och karnevalen har också, menar de två forskarna, en djupare kristen förankring. Bachtin beskriver i denna bok medeltidens och renässansens skrattkultur under karnevalstiden, med dess låga humor (bajs- och kisshumor till exempel) och intresse för kroppsligheten (födelse, växande, död). För honom representerar denna kultur en nödvändig motvikt gentemot den officiella, harmoniska och hierarkiska kulturen.
      Karnevalen innehöll, menar Bachtin, med dess parodier på gudstjänster och karikatyrer av biskopar och präster ett starkt antikyrkligt drag. Det har fått många Bachtinläsare att se honom som en kritiker av kristendomen över huvud taget. De två författarna ser däremot Rabelaisboken i samma anda som Dostojevskijboken, den handlar om gemenskap av gudomligt slag och intresset för kroppen har med inkarnationen att göra och innebär ett avvisande av all form av dualism. Också här kan de två forskarna få stöd hos Bachtin själv i hans sena kommentarer till sina egna verk:

Skrattet har en social karaktär, det är konciliärt, det är befryndat med hela kyrkans bön.

I detta sammanhang använder Bachtin till och med den ryska religionsfilosofins nyckelbegrepp för att definiera kristen gemenskap, sobornost', konciliaritet, en föreställning om en djup andlig gemenskap mellan människor, en gemenskap som manifesterade sig i kyrkans koncilier, liksom i varje gudstjänst och i varje verkligt möte mellan kristna.

BACHTIN ANVÄNDER begreppet deltagande för gemenskapen i karnevalen, vilket direkt anknyter till deltagandet i nattvarden, påpekar Mihailovic. Det ord Bachtin väljer är "pritjasjtjenie" eller "pritjastie", alltså det ryska ordet för kommunion, nattvardsfirande.Vad som däremot skiljer karnevalen från dialogen, enligt Bachtin, det är att karnevalen är etiskt ambivalent, den kan leda till övervåld mot andra människor, det kan aldrig dialogen.
      Gemenskapen mellan människor betecknas inte bara i karnevalen utan över huvud taget ofta hos Bachtin med en eukaristisk terminologi, framhåller Mihailovic. När människan öppnar sig för gemenskap betecknas det ofta med termer som offer och kommunion.
      De två forskarna undersöker alltså hur Bachtin använder kristna begrepp och matriser som instrument i sin vetenskap. Det kan man också se i Bachtins artikel "Författaren och hjälten". Författaren framstår här som en gudsgestalt, han skapar sin värld och han har makt över sina hjältar. Det är dock en makt som inte betyder att författaren kan och skall göra vad han vill med sina hjältar utan att han - precis som Gud - har ett ansvar för sin skapelse och att förhållandet till skapelsen skall karakteriseras av kärlek. Författaren blir en gudsgestalt. Coates sammanfattar Bachtins syn:

"I "Författaren och hjälten" beskrivs Gud som den yttersta garanten för den kreativa auktoriteten, essän förutsätter ett (judiskt-kristet, får man anta) kulturklimat där författarna tryggt kan axla ansvaret för sin skapelse."

Den kristna kärleken blir en estetisk kategori hos Bachtin, fortsätter Coates. Författaren som auktoritär berättarröst går i exil i Bachtins uppfattning om den goda romanen och förvandlas i stället till en gudsgestalt, osynlig men ändå närvarande i sin skapelse.
      Bachtin använder alltså den kristna teologins begreppsapparat som ett litteraturvetenskapligt instrument och ibland också som förklarande bilder. Där är han liksom i sin syn på romanen och språket ytterst aktuell och inspirerar mycket av modern humanistisk forskning.
      Det är framför allt ordets (eller diskursens) förhållande till det johannesiska ordet och till perichoresis som Coates och Mihailovic lyckats genomlysa i Bachtins samtliga verk. Den stora skillnaden mellan de två uttolkarna är att Coates till skillnad från Mihailovic inte vill se Bachtin som en ortodox kristen, kanske inte som en kristen över huvud taget, utan som en filosof som inspirerats av vissa drag från kristendomen.
      Vilken ståndpunkt man än väljer är man ändå efter läsningen av de två böckerna övertygad om att dialogen mellan människor har ett gudomligt innehåll eller som Bachtin själv uttrycker det på sitt filosofiska språk, så komplicerat att det ibland riskerar att bryta den dialog som är livsviktig att fortsätta:

"Glädje är för mig endast möjlig i Gud eller i världen, det vill säga endast där jag med rätta är delaktig i tillvaron genom den andre eller för den andre, där jag är passiv och mottar gåvan. Det är min annanhet som glädjer sig i mig, inte jag för mig själv."

 

Alexandar Mihailovic (Libris): Corporeal Words. Mikhail Bakhtin's Theology of Discourse (Northwestern University Press, 1997)
Ruth Coates (Libris): Christianity in Bakhtin. God and the Exiled Author (Cambridge University Press, 1999)

*Det finns små avvikelser i artikeln visavi texten i Dagens Nyheter beroende på att författarens originaltext har använts som förlaga för webbpubliceringen.

Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson