[Tema kristologi: Tron på den uppståndne Kristus] 
[Debatt om Jesu uppståndelse - december 2011]

Essä - Kyrkans Tidning

Essän publicerade på Kyrkans Tidnings webb samtidigt som en intervju med Eskil Franck publicerades i papperstidningen nr 14/15 2007. Essän webbpubliceras här med författarens tillstånd. (Webbpublicering 23.11.2011). 

Död och uppståndelse – vad säger prästerna och Bibeln?

Eskil Franck

Frågan är inte ny men mår väl av att då och då ställas. Inte minst i en paradoxal tid när människors engagemang i kyrkornas religiösa verksamhet minskar samtidigt som prästernas tjänster på andra områden efterfrågas i större utsträckning. Jag tänker på deras roll i krisgrupper, företagshälsovård, sportsammanhang och som mer terapeutiska samtalspartners. Situationen blev särskilt tydlig i samband med tsunamikatastrofen. Kyrkans företrädare fick på bredden spela en inte tidigare skådad roll som tröstare och hjälpare i kris i dödens omedelbara och brutala närhet. 
  Detta är naturligtvis glädjande och lovvärt! Just därför måste den eftertänksamma och mer närgångna frågan ställas vad dessa företrädare säger när de får tillfälle att tala, och då alldeles särskilt vid minnesstunder och begravningsgudstjänster – vid det mänskliga livets gräns. Men också vid undervisande predikningar med personligt tilltal. Hur artikuleras långfredagens och särskilt påskdagens budskap i mötet med sekulariserade, tänkande, sökande, förtvivlade och ibland existentiellt blottställda människor? 
  Låt mig skissera en problematiserad bild av påskens innehåll. Den kan tjäna som bakgrund för reflexionen kring det kyrkan säger och lovar inför slutet på det liv som utan undantag drabbar oss alla på ena eller andra sättet.

Kärna och akilleshäl 

Påsken är kristendomens kärna och akilleshäl. 
Kärnan i det budskap de första kristna gav vidare till eftervärlden var den revolutionerande troserfarenhet de menade sig ha gjort när den korsfäste Jesus som uppstånden visade sig levande för dem. (Vi har som bekant inga oberoende vittnen till denna händelse; vi har att ta ställning till evangeliernas tolkande partsinlagor.) Det är den erfarenheten som formar hela deras förståelse av Jesu liv, gärning och gudomliga identitet. De trodde nu inte längre på en stor men död profet utan på en uppstånden och levande Herre. Hela deras tänkande och tro gick därför ut på att den nya tidsåldern brutit in med gudsherraväldet som mål. Därför formas hela evangelietraditionen om Jesu liv som passions- och uppståndelseberättelse med utförlig, tolkande inledning.

De första kristnas tro formades i ett sammanhang som präglades av tanken på den tilltagande ondskan, det ökande förtrycket och lidandet men också hoppet om Guds snara, dramatiska ingripande för att återställa rättvisa och rättfärdighet. Detta sammanhang brukar kallas apokalyptiskt. I många kretsar inom judendomen uppfattades det hela mycket konkret för att inte säga politiskt. När gudsherraväldet bryter in skall ockupationsmakten, romarna, få ge vika, rättvisa skipas och folket åter få besitta landet utan inblandning. Men det fanns också ett mer antropologiskt förankrat eller personligt perspektiv i vissa kretsar. Fienden var inte bara eller ens i första hand en yttre ockupationsmakt utan snarare mer ett djupliggande fenomen som ondskan och orättfärdigheten i stort. Dess yttersta konsekvens var döden. När den messianska tiden bryter in skall denna avgörande destruktiva makt i människans liv förgöras och livet återupprättas i alla dess former och yttringar. Jesu uppståndelse blev för de kristna det avgörande beviset på denna nya situation. Dödens tid är nu förbi. För dem framstod det då också som en naturlig för att inte säga självklar konsekvens att de själva genom sin tro skulle räddas undan döden, fysiskt och konkret.

Bakslaget 

Följaktligen blev en av kyrkans första och svåraste kriser – men paradoxalt nog i efterhand minst uppmärksammade - när de som levde i tron på den uppståndne Kristus själva började dö. Hade Han då inte segrat över döden? 

I ett av sina brev (1) tar Paulus upp frågan. "Vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp." Uppenbarligen har frågan blivit brännande för denna församling. Paulus löser den på sitt sätt lite teologiskt snirkligt och ändå med en själavårdande ambition. Samtidigt står det klart att han ser situationen som högst tillfällig eftersom han själv inte kommer att dö. Istället kommer "vi som är kvar i livet… när Herren själv stiger ned från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun" att "föras bort bland molnen tillsammans med dem (de som dött i tron på Kristus och sedan uppstått) för att möta Herren i rymden." Tidsaspekten ger inte utrymme för några längre framtidstankar eller farhågor. Det är knappast någon överdriven förmodan att tanken om ca 70 ytterligare generationer till dags dato utan att Kristus kommit och med döden i oinskränkt maktutövning, att den tanken skulle ha kullkastat hela hans och urkyrkans teologi och trosmässiga förväntan.

Än mer explicit blir problemet i en senare nytestamentlig skrift (2). Vi befinner oss nu ca 75 år längre fram i tiden, alltså ytterligare minst två generationer. Där framställs det som om "hånare" för fram Kristi uteblivna återkomst och dödens fortsatta närvaro som argument mot den kristna tron och församlingen. De säger: "Hur blir det med löftet om hans återkomst? Våra fäder har redan dött, och allt är som det har varit sedan världens skapelse." Alltså, inget har hänt och döden härjar vidare. Brevförfattaren går i svaromål med huvudargumentet att "för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag." Den existentiella frågan görs om till temporal. Frågan om min död blir en fråga om Guds tidsperspektiv. Författaren följer upp argumenteringen med utsagan om att "det inte är som många menar att Herren är sen att uppfylla sitt löfte. Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig". Det tidigare dominerande offensiva ordet ’snart’ i den urkristna vokabulären har nu förbytts i det mer defensiva uttrycket ’inte dröjer’. Skälet är omsorgen om att så många som möjligt ska omvända sig för att inte för evigt gå förlorade. I ljuset av att det dröjt nästan 2000 år blir den utmanande frågan för en logik i linje med denna text hur omsorgen om att fler ska bli räddade går ihop med insikten om att än fler under alla dessa år gått förlorade. Hur man än vänder och vrider på det hela blir det som ytligt sett endast är en fråga om tid – där Gud och människor kan ha olika perspektiv – en fråga om Guds herravälde gentemot ondska och död och Guds väsen att kunna åse hur många i generation efter generation går förlorade i en evig förtappelse för att nu inte tala om den fortsatta allmänna plåga som en härjande ondska medför. 

Problemställningen är en variant av det stora teodicéproblemet: om Gud är god, hur kan det då finnas så mycken ondska i världen och hur kan Gud tillåta dess existens. I kristen tappning blir frågan: om Kristus genom sin död och uppståndelse övervunnit ondskan och döden, hur kan dessa båda generation efter generation fortfarande existera med oförminskad kraft och förpesta människans liv?

Brottningskampen kring denna fråga återspeglas redan i den första kristna tiden på ett tydligt sätt inom den johanneiska traditionen. Det fjärde evangeliet, Johannesevangeliet, skiljer sig i många avseenden från de tre övriga, de s k synoptiska (3) evangelierna. Det gäller även förståelsen av tiden och de yttersta tingen. De tre synoptiska evangelierna lägger grunden för de viktigaste beståndsdelarna i ett apokalyptiskt synsätt. Tiden går mot sitt slut när Gud ska gripa in, exekvera domen och upprätta det nya gudsriket. Jesu död och uppståndelse utgör höjdpunkten på denna händelsekedja. En tydlig närförväntan skapas. 

I det fjärde evangeliet har dröjsmålet med Jesu återkomst paradoxalt nog flyttat fokus från ’snart’ till ’nu’. Futurum blir presens. "Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen, utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få evigt liv." (4) "Den som tror på sonen blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte trott på Guds ende sons namn." (5) Det från början övergripande kosmiskt apokalyptiska perspektivet har nu formats om till ett personligt och individuellt. Det är mitt liv, min död, min frälsning nu det handlar om. Visserligen kommer det också enligt detta evangelium ett ’sedan’ - "Den stund kommer…" (6) – men den radikala betoningen ligger på nuet som det avgörande tillfället för avgörelse. Att ondskan och döden härjar på med oförminskad kraft i allt detta tycks inte kullkasta den individuellt existentiella lösningen av problemet med Guds uteblivna herravälde. Johannesevangeliets jesusord har formats bl a för att lösa problemet med Jesu fördröjda eller uteblivna återkomst, hans parusi. 
  Denna traditionsfåra har sedan i praktiken blivit den dominerande inom kristendomen. Visserligen dyker i olika tider mer renodlat apokalyptiska rörelser upp med budskapet:. "Nu är den yttersta tiden. Många tecken tyder på det. Världen kommer snart att gå under. Kristus kommer snart tillbaka i all sin kraft och glans." Det må vara kejsar Nero i Rom, digerdöden på medeltiden, Napoleon eller Hitler som framkallar dessa stämningar och förväntningar. Likafullt har de varje gång kommit på skam. Det är som om kristna aldrig lär av historien. Trots all övertygad bevisföring om tecken och stunder förebådande alltets undergång finns jorden och mänskligheten kvar. 

Som det nu är lever kristenheten med en dubbel bokföring anpassad efter 2000 års faktiska verklighet och erfarenhet. Å ena sidan evangelium för varje enskild människa och hennes död (nu dock för det mesta utan någon tanke på evig förtappelse). Å den andra - i varje fall i vissa sammanhang - en kvardröjande tanke om ett eskatologiskt skeende när ondskans samlade destruktivitet ska förgöras och den goda skapelsen återupprättas. Dock inte med den förväntan, ja längtan som präglade de första kristna utan med oro och rädsla.

Etablering istället för uppbrott

Samtidigt har kristendomen successivt satt ner bopålarna djupare och djupare i denna världen. Det som för de första kristna handlade om en kortvarig interimstillvaro innan Kristus återkom har nu blivit ett etablerat tillstånd med konsekvenser både för ideologi och praxis. Paulus och hans medkristna präglades i sina dagliga liv av en som-om-hållning: "…tiden krymper. Även de som nu har en hustru måste leva som om de ingen hade, de som gråter som om de inte grät, de som gläder sig som om de inte gladde sig, de som köper något som om de inte fick behålla det och de som lever i världen som om de inte levde av den. Ty den värld som nu är går mot sitt slut, och jag ser helst att ni slipper bekymra er." (7) Risken är annars att de kristna blir "kluvna" (8) och tappar fokuseringen på uppbrottet med Kristus. 

Denna hållning finns idag måhända på det personliga planet för en del. Livet är bevisligen mycket skört och kort och det måste jag medvetet förhålla mig till. På ett mer övergripande plan står dock andra värden i fokus. Det handlar om att på olika sätt göra den här världen bättre för oss själva och kommande generationer. Vi arbetar för fred och rättvisa i denna världen. Teologiskt uttryckt: att Guds rike ska breda ut sig med sina goda konsekvenser redan här i tiden istället för att vi väntar på att Gud snarast möjligt ska gripa in och på ett totalomvälvande sätt återupprätta allt. Vi ser miljöarbetet som en överlevnadsåtgärd för att våra barn och barnbarn ska ha en jord att leva på och av. Då finns det väldigt lite av den urkristna tanken på denna världens förväntade och efterlängtade undergång och upprättandet av gudsriket.

Själva döden 

Inom denna tankesfär finns också frågan om själva döden. Vad är den egentligen? Frågan kan tyckas enkel, svaret likaså. Den är människans fysiska utslocknande, hastigt i ett ögonblick eller långsamt efter sjukdom och lidande. Den som sett en död människa tar inte miste på vem som är levande och vem som är död. 

Ser man frågan från traditionellt kristet perspektiv blir den dock mer komplicerad. "Syndens lön är döden" säger Paulus. (9) Döden uppfattades inte tillhöra Guds goda skapelse från början utan var frukten av människans avfall så som det skildras i första mosebok. Håller man fast vid att döden är identisk med den fysiska dödsprocessen blir det problematiskt. Skulle människan vara skapad till fysisk evighetsvarelse på jorden? Och skulle alla de ’dödsprocesser’ som skildras före syndafallet i form av det naturliga kretsloppet föda-matsmältning-förruttnelse mellan människa, djur och växter, årstidsväxlingar med sådd, skörd, mognad, förgängelse, skulle allt detta tillhöra det icke-skapelsegivna? Svaret blir rimligtvis nej. Hur ska man då förstå döden som livets motsats och fiende om den ändå från början är inprogrammerad i livet? 

En ansats till svar finns redan i den mytiska reflexionen över livets förutsättningar i de första kapitlen i Bibeln. När skapelsen är given och människans uppgift angiven ges också de ramar som inte får överskridas: "Av alla andra träd i lustgården må du fritt äta, men av kunskapens träd på gott och ont skall du inte äta, ty när du äter av det skall du döden dö". (10) Detta att ’döden dö’ uttrycks på hebreiska med en dubbel infinitiv som ger en mycket stark dignitet åt utsagan, ungefär ’verkligen dö’ eller ’dö i högsta potens’. När så olyckan är skedd enligt berättelsen och straffet ska utmätas får det tre saker som följd. (11) Till ormen sägs "På din buk skall du gå och stoft skall du äta i alla dina livsdagar". Kvinnan får höra orden "Med smärta skall du föda dina barn". Mannen drabbas av domen "Marken skall vara förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar…i ditt anletes svett skall du äta ditt bröd". 

Domen över mannen, kvinnan och ormen säger således inget om döden som fysiskt utslocknande men väl som en allmän förbannelse över livet. Sätter man ihop varning och dom ger det till resultat att man inte bara, inte ens i första hand ska se döden som en punktuell, fysisk händelse utan i första hand som en kvalitet. Man skulle också kunna säga att döden ger nya förtecken för livet. Det som från början var ett liv i dur kom därefter att gå i moll. 

Vägen från äppleätandets livsförbannelse i Edens lustgård till påskens segerinriktade övervinnelseperspektiv över kroppens död och förgänglighet är lång. Från de äldsta traditionerna om att de döda – ganska odramatiskt - går in i skuggorna och samlas till sina fäder, till det personliga livets fortsättning efter döden, antingen inför Guds ansikte i glädje och triumf eller i det brinnande gehenna, det yttersta nederlaget.

Jag undrar vad av dessa tankegångar svenska präster tar upp i sina predikningar denna påskhelg och annars. Utlovar de evigt liv i himlen för alla oavsett vilket liv de levt, om de inte trott på ett liv efter detta eller inte velat komma till himlen? Förutskickar de att himlen är platsen för återseendet av förlorade barn eller andra nära anhöriga? Kommer de att påstå att den här jorden går mot sin undergång som förutsättning för Guds maktövertagande och det godas seger? Eller kommer de att retirera till att det enda av betydelse är att överlämna liv och död i Guds barmhärtiga händer oavsett vilka påståenden, anspråk och löften bibeln och den kristna traditionen fört fram och oavsett vilka önskningar de möter bland sörjande och lidande människor? 

Svaren är långt ifrån självklara eller enkla. Tänkande och sökande kyrkobesökare har just därför rätt att möta intellektuell hederlighet, insiktsfull, ödmjuk problematisering och väl genomarbetad vägledning och tröst. Präglas inte budskapet av denna hållning och bearbetning kan dess innehåll med rätta ifrågasättas och dess bärkraft utebli.

Eskil Franck

Fotnoter

(1) 1 Tess 4 – det äldsta av paulusbreven från år 49, cirka 15 år efter Jesu död och uppståndelse

(2) Petrusbrevet 3

(3) Med synoptisk menas att de i grunden och botten ger en likartad bild av Jesu liv, död och uppståndelse.

(4) Joh 5:24-25

(5) Joh 3:18

(6) Joh 5:28

(7) 1 Kor /:29-32

(8) vers 34

(9) Romarbrevet 6:23

(10) 1 Mos 2:16-17

(11) 1 Mos 3:14-19

[bakgrundsbild]

Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida (extern)
Tema kristologi: Tron på den uppståndne Kristus (extern)

Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson