En liten historia om torvtaket på bilden

Bilden ovan finns som huvud på min videoblogg - Gustafs videoblogg - som rullade igång i slutet på november 2010. När detta torvtak lades 2008 visade det sig att det gräs jag fick tag på till det undre gräslagret hade såtts och skötts om av en mycket viktig person i min barndomsvärld i slutet på 1940- eller början av 1950-talet. Det var rena tillfälligheter.

När man gör ett traditionellt torvtak lägger man två lager grästorv. Det första med gräset ner mot taket, det andra med gräset upp. Det synliga ovanlagret är från skogen intill. Det undre gräslagret är en rejäl bit av Kalmar Golfklubbs green på hål 17 på den gamla banan. Jag hade tur att ringa och fråga om gräs just som man var i färd med att byta greenerna på gamla banan sensommaren 2008. Nio av dessa greener anlades i slutet på 1940- och början på 1950-talet av greenkeepern, banbyggaren, golfinstruktören och den lysande historieberättaren Carl-Erik Nordgren. Hål 17 på gamla banan ingick i den ursprungliga niohålsbanan som han var med och byggde. Hans specialitet var vackra, djupa och svåra sandbunkrar och kluriga, välgenomtänkta greenområden. 1955 tog han sig an Kristianstad GK:s niohålsbana som låg i utkanten av Åhus, ett stenkast från huset där jag växte upp.  Han kom från mycket enkla och fattiga förhållanden i Viken norr om Helsingborg. En skotsk pro tog sig an honom när han som grabb började visa intresse för golfbanan och golf.  
       Han var stor, stark, oftast med en prilla snus på plats, vältummad keps, väldigt duktig golfspelare och uppskattad instruktör - och viktigtast, ett gott öga till oss smågrabbar som bodde intill banan. Han hade en enastående social begåvning. Han rörde sig med en självklar integritet och värdighet mellan å ena sidan prinsar, grevar, baronessor, generaler och direktörer och å andra sidan det enkla småfolk där han hade sin hemhörighet och sina rötter. Han lånade ut klubbor och uppmuntrade tjuvspel. Det blev många gratis minilektioner. För en ung arbetargrabb var han en märklig och enastående förebild. Genom sin raka generositet bidrog han till att underlätta det smärtsamma och komplicerade uppbrottet från den frikyrkovärld jag var uppvuxen i. Trots de nästan oöverstigliga klassgränserna gjorde det att jag i mitten på 1960-talet började spela golf på allvar. 
       Golfen har kommit och gått i mitt liv. Sedan några år ligger klubborna återigen på hyllan och väntar. Nu kanske främst på en premiärrunda på Mönsterås GK:s nya bana. Men genom torvtaket på jordkällaren, väl synligt från köksfönstret, blir jag dagligen påmind såväl om Carl-Erik Nordgren och tonårsuppbrott som om den ädla sporten golf. Under det svettiga slitet med grästorvorna återknöt jag på ett mycket handfast och påtagligt sätt till Carl-Erik, hans betydelse för mig i en knepig brytningstid i min ungdom, hans generösa person och hans självklara handlag med grästorv. Han skulle varit väldigt nöjd med resultatet om han hade fått se det. 

PS. Hunden på bilden heter Tulsa. Henne kan den som så önskar bekanta sig med på annat håll. DS

Gustafs videoblogg
Språk, tro och religion