1. Början.

Det är den punkt, där alla prognoser och planer, tydningar av mening och identifikationer, aktioner och passioner stöter på en obetingad, oöverstiglig gräns: döden, som innebär slutet på allt.

Introduktion.

Slutet på allt? Eller var inte Jesu död slutet på allt? Största varsamhet är här av nöden. Det får inte ges bekräftelse åt Feuerbachs projektionsmisstanke, som i Jesu uppståndelse bara ser tillfredställandet av människans önskan om omedelbar visshet om sin egen personliga odödlighet. Inte heller får vi genom teologiska konstgrepp söka upphäva det faktum, att Jesus från Nasaret överhuvud i sann mening led en människas död. Hans död i gudsövergivenhet får inte omtolkas, mystifieras eller mytiseras, som om den bara skett till hälften. Detta har man gjort på olika sätt. Under åberopande av Jesu odödliga gudom drog de tidiga gnostikerna Jesu död överhuvud i tvivel. De medeltida skolastikerna mer eller mindre upphävde den döendes gudsövergivenhet genom att obibliskt hävda ett samtidigt saligt skådande av Gud. Och idag finns det enskilda exegeter som, återigen på grund av dogmatiska förutsättningar, förhastat tolkar Jesu död som ett vara-hos-Gud och hans dödsskri som en förtroendesång. Då blir döden, denna den starkaste icke-utopi, själv utopi. Men Jesu död var verklig, hans människo- och gudsövergivenhet tydlig, hans förkunnelse och hans uppträdande desavouerade, hans misslyckande fullständigt: ett totalt sammanbrott, som bara döden kan vålla i en människas liv och verk.  

• (x) Men inte ens den ickekristne historikern torde dock bestrida följande: Först efter Jesu död tog den rörelse som åberopade sig på honom, på allvar sin början. Åtminstone i den meningen var inte allt slut i och med hans död. Hans "sak" gick vidare! Och den som vill förstå världshistoriens gång, den som vill tyda början på en ny världsepok, den som vill förklara ursprunget för den världshistoriska rörelse, som man kallar kristendom, ser sig ställd inför oundvikliga och sammanhängande frågor:

• (x) Hur kom det efter ett så katastrofalt slut till en ny början? Hur uppstod efter Jesu död denna Jesus-rörelse med så stora följder för världens vidare öden? Hur kunde en gemenskap som åberopar sig på en korsfästs namn, uppkomma, hur blev den till en församling, en kristen "kyrka"? Eller om man vill fråga mer precist:

• (x) Hur kom det sig, att denne dömde irrlärare blev Israels Messias, alltså "Kristus", denne desavouerade profet "Herren", denne avslöjade folkförförare "Frälsaren", denne förkastade gudshädare "Guds Son"?

• (x) Hur kom det sig, att de flydda följeslagarna till denne, som dött i fullständig isolering, inte bara under intrycket av hans "personlighet", ord och gärningar höll fast vid hans budskap, åter fattade mod en tid efter katastrofen och slutligen förkunnade hans budskap om Guds rike och vilja vidare - t.ex. i "Bergspredikans" form utan samtidigt gjorde honom själv till det egentliga innehållet i budskapet?

• (x) Hur kom det sig, att de alltså inte bara förkunnade Jesu evangelium, utan Jesus själv som evangelium, så att förkunnaren själv oväntat blev den förkunnade och budskapet om Guds rike budskapet om Jesus som Guds Kristus?

• (x) Var ligger förklaringen till att Jesus inte trots sin död utan på grund av sin död, att alltså just den avrättade blev det centrala innehållet i deras förkunnelse? Var inte hela hans anspråk hopplöst komprometterat genom hans död? Hade han inte velat det största, och hade han inte hopplöst misslyckats med det han ville? Och lät det sig i den dåtida religiöst-polistiska situationen tänkas något större psykologiskt och sociologiskt hinder för att hans sak skulle gå vidare, än just detta katastrofala offentliga slut i skam och smälek?

• (x) Varför kunde man alltså knyta något som helst hopp till just ett så hopplöst slut, proklamera den av Gud dömde som Guds Messias, förklara skammens galge som frälsningstecken och göra rörelsens tydliga bankrutt till utgångspunkt för dess fenomenala nya uppkomst? Hade man inte givit hans sak förlorad, eftersom den var så förbunden med hans person?

• (x) Varifrån hämtade de sin kraft, dessa människor som så snart efter ett sådant felslag och misslyckande uppträdde som hans budbärare och inte skydde några mödor, vidrigheter eller någon död för att föra ut detta "goda" budskap bland människorna, ja slutligen ända till imperiets gränser?

• (x) Varför uppstod denna bundenhet till Mästaren, som är så helt annorlunda än andra rörelsers bundenhet till grundläggarnas personlighet, t.ex. marxismens till Marx eller entusiastiska freudianers till Freud? Hur har det gått till att Jesus inte bara äras, studeras och följs som en grundläggare och lärare, som levt för många år sedan, utan - särskilt i gudstjänstförsamlingen - förkunnas som levande och erfars som verksam just nu? Hur uppstod den ovanliga föreställningen, att han själv leder de sina, sin församling genom sin Ande?

Alltså med ett ord: den historiska gåtan om kristendomens uppkomst, början, ursprung. Hur olik var den inte det gradvisa, stilla utbredandet av de framgångsrika visas Buddhas och Kung-futses läror och också det i långa stycken våldsamma utbredandet av den segerrike Muhammeds läror. Allt detta skedde redan under deras livstid. Här är det annorlunda: En oförmedlad uppkomst efter ett fullständigt misslyckande och en skändlig död och ett nästan explosionsartat utbredande av detta budskap och denna gemenskap i en fallen storhets tecken! Vad var då efter det katastrofala slutet på detta liv den tändande gnistan för denna världshistoriska utveckling: att en verkligt världsförändrande "världsreligion" kunde uppstå från galgen till en som blivit upphängd i skam?
(s.204-206)

[bakgrundsbild]

[Tema kristologi: Tron på den uppståndne Kristus]
[Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida]
[Fyra klassiska bekännelsetexter]