Varför skulle det inte kunna ha ett värde i sig att tro på Gud utan uppståndelsetron? Det är stort nog att tro att denna jord och detta liv som jag har fått att leva här är kommet ur en gudomlig önskan att jag finns till. Liksom allt som finns omkring mig. Det ger mig en fördjupad syn på det här livet. En ödmjukhet och en ökad respekt att leva, värna och vårda. Att ta ansvar för mig själv, mina relationer till andra människor och ha omsorg om skapelsens gåvor och möjligheter.
     Att vi fått detta livet vet vi, för vi finns. Att vi sedan skulle kunna få en fortsättning bortom allt jordiskt kan vara en varm tanke och ge ett hopp. Inte minst för alla oss som mist någon vi älskar. Men om det vet vi inget. Vi kan bara tro och hoppas.

Jag tänker att det kan finnas en vila i en tro utan syften. En tro som finns därför att jag själv finns till just nu och erfar att hela livet är genomsyrat av det gudomligas närvaro. En vila utan avsikt. En erfarenhet av att leva, här och nu, och att detta är stort och förunderligt nog i sig själv. Så får vi väl se sedan hur fortsättningen blir.