Ibland används till och med religionen som en väg till framgång, hälsa och lycka. Inte helt olikt andra framgångskoncept får vi sådana gånger höra att om vi bara tror på Gud på rätt sätt så ordnar alltihop upp sig och hela livet kommer att gå dig väl. Så är det naturligtvis inte. Religionen kan inte rädda oss från svaghet, sjukdom, förluster och död. Den kan bara fungera som ett mönster för att tyda livets olika skeden. Med föreställningen om en Gud som blir människa och som gråter och sörjer, lider och dör borde det vara möjligt.

Jag tror att en människa inte är hel förrän hon integrerat både styrkan och svagheten som en del av sig själv. Vi är alla både starka och svaga, sjuka ibland och friska ibland, lyckliga och olyckliga om vartannat i en blandning som hör hela livet till. När vi börjar hitta fram till den insikten blir vi förhoppningsvis lite ödmjukare mot oss själva och andra. Kanske skulle det då också avspegla sig i samhället. Att vi krävde mer utrymmen mellan resultaten. Utrymmen för vila, reflektion och fördjupning. Och mer plats för alla oss som inte alltid är så friska, fullkomliga och högpresterande. Jag tänker mig att det skulle kunna vara ett mognare och klokare samhälle att leva i. Kanske skulle det där vara självklart att vara pappaledig för vård av sjukt barn. Och att vi faktiskt var hemma när vi var krassliga. Samt att tillvaron gav mera utrymme till alla våra defekter och olikheter.