[apostoliska trosbekännelsen] [nicenska trosbekännelsen] [syndabekännelsen] [athanasianska trosbekännelsen] [bekännelsetexter - sammanställning]

list av lind

Länk till webbplatsens förstasidaDen augsburgska bekännelsen är den lutherska reformationens mest centrala text. Den framlades vid riksdagen i Augsburg 1530. Den första officiella upplagan, Editio princeps, kom ut året efter.  Den var skriven på latin. Visavi den text som framlades i Augsburg var Editio princeps bearbetad av Philip Melanchthon genom stilistiska ändringar och mindre tillägg och uteslutningar. Genom beslut på Uppsala möte 1593 blev den första svenska översättningen av Editio princeps en konstituerande del av Svenska kyrkans bekännelse.
     I Confessio fidei, (Verbum, 1993) finns två översättningar av den augsburgska bekännelsen återgivna i två parallella spalter. Den ena är den översättning från latin av Editio princeps till 1500-talssvenska som antogs vid Uppsala möte 1593. Den andra är den nutida översättning av Editio princeps som vanligtvis har använts inom Svenska kyrkan. Det är denna senare översättning som är återgiven här. Se vidare nedan. Kommentar 1, Kommentar 2.)
     Siffrorna inom parantes i den löpande texten anger sidnummer i Confessio fidei

För korta beskrivningar av olika rörelser och företeelser, ofta från fornkyrkan, som nämns i Augsburska bekännelsen se Ecole Glossary.

list av lind

 

Augsburgska bekännelsen

 

Augsburgska
bekännelsen.

De förnämsta
trosartiklarna

I. Om Gud
II. Om arvsynden
III. Om Guds Son
IV. Om rättfärdiggörelsen
V. Om predikoämbetet
VI. Om den nya lydnaden
VII. Om kyrkan
VIII. Vad kyrkan är
IX. Om dopet
X. Om Herrens nattvard
XI. Om bikten
XII. Om boten
XIII. Om bruket av sakramenten
XIV. Om det andliga ståndet

XV. Om kyrkans religiösa bruk
XVI. Om det borgerliga livet
XVII. Om Kristi återkomst till domen
XVIII. Om den fria viljan
XIX. Om syndens orsak
XX. Om tro och goda gärningar
XXI. Om dyrkan av helgonen

Artiklar, i vilka uppräknas missbruk,
som avskaffats

XXII. Om nattvarden under båda gestalterna
XXIII. Om prästernas äktenskap
XXIV. Om mässan
XXV. Om bikten
XXVI. Om skillnaden mellan olika slag av föda
XXVII. Om munklöftena
XXVIII. Om den andliga makten

 

 

De förnämsta
trosartiklarna.

 

Till innehållsförteckningen
I.
Om Gud 

(Then förste Artikel. Om Gudh och tree Personer j Guddomen.)

Våra kyrkor lära endräktigt, att Niceamötets beslut om gudomsväsendets enhet och de tre personerna är sant och att det oryggligt skall tros: nämligen att det finns ett enda gudomligt väsende, som både kallas och är Gud, evig, osynlig, odelbar, av omätlig makt, vishet och godhet, skaparen och uppehållaren av allting, både synligt och osynligt. Likväl finnas tre personer med samma väsende och samma makt, som av evighet äro till jämte varandra, Fadern, Sonen och den helige Ande.
      De använda här ordet person i samma betydelse, som det har hos kyrkans gamla författare i detta sammanhang; det betecknar något, som icke är en del eller en egenskap hos något (24) annat, utan existerar självständigt.
      De fördöma alla kätterier, som uppkommit i denna punkt, såsom manikéerna, vilka antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentinianerna, arianerna (se också), eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika.
      De fördöma även samosatenerna, gamla och nya, som förfäkta, att det endast finnes en person, och därför om Ordet och den helige Ande illfundigt och hädiskt säga, att de icke äro särskilda personer, utan att Ordet blott betyder av stämman frambragt ord och Anden endast är en skapad rörelse hos tingen.

 

Till innehållsförteckningen
II. Om arvsynden
(Then andre Artikel. Om Arfsynden.)

Vidare lära de, att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem, som (25) icke födas på nytt genom dopet och den helige Ande.
     De fördöma pelagianerna och andra, som förneka, att arvsynden är synd, och för att förringa den ära, som tillkommer Kristi förtjänst och hans välgärningar, påstå, att människan genom förnuftets egna krafter kan rättfärdiggöras inför Gud.

 

Till innehållsförteckningen
III
. Om Guds Son

(Then tridie Artikel. Om Christi Person, ämbete och wälgerningar.)

Vidare lära de, att Ordet, det vill säga Guds Son, antagit mänsklig natur i den saliga jungfrun Marias liv, så att de två naturerna, den gudomliga och den mänskliga, oupplösligt förenade i personens enhet, äro en enda Kristus, sann Gud och sann människa, född av jungfru Maria, verkligen pinad, korsfäst, död och begraven, för att han skulle försona Fadern med oss och vara ett offer icke allenast för arvskulden, utan även för alla människornas verksynder. Han nedsteg ock till dödsriket och uppstod i sanning på tredje dagen, uppsteg därefter till himmelen för att sitta på Faderns högra sida och regera (26) i evighet och råda över alla skapade varelser, helga dem, som tro på honom, i det att han sänder den helige Ande i deras hjärtan, vilken skall leda, trösta och levandegöra dem samt försvara dem mot djävulen och mot syndens makt. Denne Kristus skall ock i uppenbar måtto igenkomma till att döma levande och döda, o.s.v. enligt den apostoliska trosbekännelsen.

 

Till innehållsförteckningen
IV
. Om rättfärdiggörelsen

(Then fierde Artikel. Om menniskiones Rettfärdigheet.)

Vidare lära de, att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att synderna förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, Rom. 3 o. 4. (27)

 

Till innehållsförteckningen
V
. Om predikoämbetet

(Then femte Artikel. Om Troona och Predicoämbetet.)

För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud. Det vill säga, att det icke är för vår förtjänsts skull, utan för Kristi skull som Gud rättfärdiggör dem, som tro, att de för Kristi skull upptagas i nåden.
     De fördöma vederdöparna och andra, som mena, att den helige Ande kommer till människorna utan det utvärtes ordets förmedling genom deras egna förberedelser och gärningar.

 

Till innehållsförteckningen
VI
. Om den nya lydnaden

(Then siette Artikel. Om godha gerningar.)

Vidare lära de, att denna tro bör frambringa goda frukter och att den bör göra goda, av Gud befallda gärningar, därför att så är Guds vilja, icke för att vi skola tro, att vi genom dessa gärningar förtjäna rättfärdiggörelse inför Gud. (28) Ty syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse mottages genom tron, såsom även Kristi ord betygar: När I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen I säga: "Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort, vad vi voro pliktiga att göra". Detsamma lära även kyrkans gamla lärare. Ty Ambrosius säger: Så är bestämt av Gud, att den som tror på Kristus, skall bliva frälst, i det att han utan gärningar, genom tron allena, oförskyllt får syndernas förlåtelse.

 

Till innehållsförteckningen
VII
. Om kyrkan

(Then siunde Artikel. Om Gudz Församling.)

Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika. Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader etc. (29)

 

Till innehållsförteckningen
VIII
. Vad kyrkan är

(Ottonde Artikel. Om Predicoämbetzens krafft, hwar uthi thet står.)

Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, alldenstund i detta livet många skrymtare och ogudaktiga äro med, tillåtet att bruka sakramenten, även när de förvaltas av ogudaktiga. Kristus har ju sagt: På Moses' stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig etc.
     Både sakramenten och Ordet äro i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga.
     De fördöma donatisterna och andra sådana, som påstodo, att man icke i kyrkan fick anlita ogudaktiga präster, och ansågo, att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta

 

Till innehållsförteckningen
IX
. Om dopet

(Nijonde Artikel. Om Dopet.)

Om dopet lära de, att det är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas, för att de (30) genom dopet må frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd.
     De fördöma vederdöparna, som förkasta barndopet och påstå, att barnen bli frälsta utan dop.

 

Till innehållsförteckningen
X. Om Herrens nattvard

(Tijonde Artikel. Om Herrans Natward.)

Om Herrens nattvard lära de, att Kristi lekamen och blod i nattvarden äro verkligen tillstädes och utdelas åt dem, som undfå sakramentet. De ogilla dem, som lära annorlunda.

 

Till innehållsförteckningen
XI
. Om bikten

(Elloffte Artikel. Om Scrifftermåål och Aflösning.)

Om bikten lära de, att den enskilda avlösningen bör bibehållas i kyrkorna, ehuru i bikten uppräknandet av alla synder icke är nödvändigt. Ty det är omöjligt, såsom det står i psalmen: Vem märker själv, huru ofta han felar.

 

Till innehållsförteckningen
XII
. Om boten

(Tolffte Artikel. Om Syndabot och bättring.)

Om boten lära de, att syndernas förlåtelse av dem, som efter dopet fallit i synd, kan vinnas, närhelst (31) de omvända sig, och att kyrkan bör meddela avlösning åt dem, som på detta sätt vända åter för att göra bot.
     Men boten består till sitt väsen av dessa två stycken: dels förkrosselsen eller den ångest, som injagas i samvetet, då man insett sin synd, dels tron, som väckes genom evangeliet eller avlösningen och som tror, att synderna förlåtas för Kristi skull, och som giver samvetet tröst och befriar det från dess ångest. Därpå böra följa goda gärningar, vilka äro botens frukter.
     De fördöma vederdöparna, som påstå, att de en gång rättfärdiggjorda icke kunna förlora den helige Ande, och vidare dem, som förfäkta, att somliga i detta livet vinna en sådan fullkomning, att de ej kunna synda.
     Vidare fördömas novatianerna, som icke ville avlösa dem, som fallit, när de efter dopet återvände för att göra bot.
     Aven de förkastas, som icke lära, att syndernas förlåtelse erhålles genom tron, utan ålägga oss att förtjäna nåden genom våra egna tillfyllestgörelser. (32)

 

Till innehållsförteckningen
XIII
. Om bruket av sakramenten

(Trettonde Artikel. Om Sacramentzens nytto och gagn.)

Om bruket av sakramenten lära de, att sakramenten inrättats ej blott till att vara tecken, varigenom man avlägger bekännelse för människor, utan fastmera för att de skulle vara tecken och vittnesbörd om Guds vilja med avseende på oss, givna till att väcka och stärka tron hos dem, som mottaga sakramenten. Därför böra sakramenten brukas på det sättet, att en sådan tro är med, som tror löftena, vilka genom sakramenten tillbjudas oss och ställas oss för ögonen.
     De fördöma sålunda dem, som lära, att sakramenten rättfärdiggöra, blott sakramentshandlingen företages, och vid bruket av sakramenten icke anse den tro erforderlig, som tror, att synderna förlåtas.

 

Till innehållsförteckningen
XIV
. Om det andliga ståndet

(Fiortonde Artikel. Om Predicoämbetet.)

Om det andliga ståndet lära de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika (33) offentligen eller förvalta sakramenten.

 

Till innehållsförteckningen
XV
. Om kyrkans religiösa bruk

(Femtonde Artikel. Om Ceremonier eller Kyrkeordningar, aff menniskior stichtadhe.)

Om kyrkans religiösa bruk lära de, att de religiösa bruk böra bibehållas, som utan synd kunna behållas och som främja lugn och god ordning i kyrkan, såsom vissa helgdagar, högtider och dylikt. Om sådana ting upplysas likväl människorna, så att samvetena icke betungas genom föreställningen, att slik gudsdyrkan är nödvändig till saligheten.
     De upplysas även om att nedärvda människobud, som införts i syfte att försona Gud, att förtjäna nåd och tillfyllestgöra för synderna, strida mot evangelium och mot läran om tron. Klosterlöften och särskilda bud i fråga om olika slag av föda, i fråga om dagar etc., som införts för vinnande av nåd och som tillfyllestgörelse för synder, äro fördenskull onyttiga och stridande mot evangelium. (34)

 

Till innehållsförteckningen
XVI
. Om det borgerliga livet

(Sextonde Artikel. Om werldzligh Öffuerheet.)

Om det borgerliga livet lära de, att lagliga borgerliga ordningar äro Guds goda verk, att det är de kristna tillåtet att bekläda överhetsämbeten, vara domare, döma mål enligt kejserlig eller annan gällande lag, ådöma kroppsstraff enligt lag, föra rättmätiga krig, göra krigstjänst, köpa och sälja enligt lag, besitta egendom, avlägga ed, då myndigheterna fordra, samt ingå äktenskap.
     De fördöma vederdöparna, som förbjuda de kristna att befatta sig med dessa borgerliga uppgifter.
     De fördöma även dem, som icke anse den kristliga fullkomligheten bestå i gudsfruktan och tro, utan i övergivandet av de borgerliga uppgifterna; evangelium förkunnar ju en evig hjärtats rättfärdighet. Dock upplöser det icke stat eller familj, utan fordrar eftertryckligt, att de skola vidmakthållas såsom gudomliga ordningar och att man inom dylika ordningars ram skall öva kärlek. Därför böra de kristna ovillkorligen lyda (35) sin överhet och sina lagar, blott dessa icke bjuda något, som är synd, ty då böra de mera lyda Gud än människor. Apg. 5.

 

Till innehållsförteckningen
XVII
. Om Kristi återkomst till domen

(Siuttonde Artikel. Om then yterste Domen.)

Vidare lära de, att Kristus skall återkomma på yttersta dagen för att hålla dom, och han skall uppväcka alla döda; de fromma och utvalda skall han giva evigt liv och evärdelig glädje, men de ogudaktiga människorna och djävlarna skall han fördöma till att pinas utan återvändo.
     De fördöma vederdöparna, som anse, att de fördömda människornas och djävlarnas straff en gång skall få sitt slut.
     De fördöma även andra, som nu utsprida judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skola få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga allestädes nedslagits.

 

Till innehållsförteckningen
XVIII
. Om den fria viljan

(Adertonde Artikel. Om menniskians frije wilia.)

Om den fria viljan lära de, att den mänskliga viljan är i någon mån fri till att (36) åstadkomma borgerlig rättfärdighet och välja mellan ting, som förnuftet kan döma över. Men den är icke mäktig att utan den helige Andes bistånd prestera den rätttfärdighet, som Gud kräver, eller den andliga rättfärdigheten, ty en 'själisk' människa tager icke emot vad som hörer Guds ande till, utan denna rättfärdighet uppkommer i hjärtana, när den helige Ande meddelas genom Ordet. Detta säger Augustinus med samma ord i tredje boken av Hypognostikon: "Vi erkänna, att alla människor ha fri vilja, i och genom förmågan av förnuftigt omdöme, ehuru viljan icke härigenom blir i stånd att utan Guds hjälp vare sig göra början till eller fullborda något, som har betydelse för förhållandet till Gud, utan blott i fråga om i jordisk mening goda eller onda handlingar. Goda kallar jag då de handlingar, som ha sin grund i strävan efter ett naturligt gott, t.ex. vilja arbeta på åkern, vilja äta och dricka, vilja hava en vän, vilja ha kläder, vilja bygga hus, vilja taga hustru, föda upp boskap, tillägna sig olika goda färdigheter, eller vad som helst, som är gott ur det timliga livets synpunkt. (37) Allt detta består dock ej utan den gudomliga styrelsen, det leder sitt ursprung från honom, är till genom honom och blev till genom honom. Med onda handlingar förstår jag sådant som att vilja dyrka en avgud, vilja mörda etc."
     De fördöma pelagianerna och andra, som lära, att vi utan den helige Andes hjälp enbart av våra naturliga krafter kunna älska Gud över allt och i fråga om handlingarnas innehåll uppfylla Guds bud. Låt vara att den mänskliga naturen någorlunda kan åstadkomma den yttre handlingen - den kan ju avhålla händerna från stöld och mord - så kan den likväl icke förvärva det rätta sinnelaget, såsom fruktan för Gud, förtröstan på Gud, kyskhet, tålamod etc.

 

Till innehållsförteckningen
XIX
. Om syndens orsak

(Nittonde Artikel. Om Syndernes orsaak.)

Om orsaken till synden lära de, att ehuruväl Gud skapar och uppehåller naturen, ligger likväl orsaken till synden i de ondas, d.v.s. djävlarnas och de ogudaktigas vilja, vilken då Gud undandrager sitt (38) bistånd, vänder sig bort från Gud, såsom Kristus säger i Joh. 8: När han talar lögn, då talar han av sitt eget.

 

Till innehållsförteckningen
XX
. Om tro och goda gärningar

(Tiugunde Artikel. Om Rettfärdigheten och godha Gerningar tillijka.)

Med orätt anklagas de våra för att förbjuda goda gärningar. Ty deras skrifter om tio Guds bud och andra med liknande innehåll bestyrka, att de beträffande alla olika levnadsstånd och plikter givit en nyttig undervisning om vilka levnadsstånd och vilka gärningar i alla olika kall som behaga Gud. Om dessa ting gåvo förr i världen predikanterna mycket ringa undervisning; de blott uppfordrade till barnsliga och icke nödvändiga gärningar, såsom vissa helgdagar, vissa fastor, brödraskap, vallfärder, helgondyrkan, rosenkransar, munkliv och liknande ting. Sedan detta framhållits för våra motståndare, ha de nu lagt bort det och predika icke längre dessa onyttiga gärningar såsom förr i världen. De ha även börjat att tala om tron, varom man förr iakttog en märklig tystnad. (39) De lära, att vi rättfärdiggöras ej av gärningarna endast, utan de förbinda tron och gärningarna och säga, att vi rättfärdiggöras genom tro och gärningar. Denna lära är det mindre att anmärka mot än den tidigare uppfattningen, och den kan skänka mera tröst än deras gamla lära.
     Då sålunda läran om tron, som bör vara huvudläran i kyrkan, så länge legat bortglömd - alla måste ju medgiva, att man i predikningarna fullständigt tegat om trons rättfärdighet och i kyrkan blott uppehållit sig vid läran om gärningarna - undervisas man i våra kyrkor på följande sätt om tron:
     Först: att våra gärningar ej kunna försona Gud eller förtjäna syndernas förlåtelse och nåd och rättfärdiggörelse, utan att vi vinna denna blott genom tron, då vi tro, att vi upptagas i nåden för Kristi skull, vilken ensam står som medlaren och försoningsmedlet och genom vilken Fadern försonas. Den som förlitar sig på att han genom gärningar förtjänar nåden, försmår därför både Kristi förtjänst och nåden och söker utan Kristus en väg till Gud, (40) genom mänskliga krafter, ehuru Kristus sagt om sig själv: Jag är vägen och sanningen och livet.
     Denna lära om tron behandlas överallt hos Paulus. Ef. 2: Av nåden ären I frälsta genom tro - och det icke av eder själva, Guds gåva är det - icke av gärningar.
     Och för att ingen må göra undanflykter och påstå, att vi hittat på en ny tolkning av Paulus, kunna vi hänvisa till att allt detta har stöd i fädernas vittnesbörd. Ty Augustinus försvarar i många böcker nåden och trons rättfärdighet mot gärningarnas förtjänst. Och detsamma lär Ambrosius i skriften De vocatione gentium och annorstädes. Så säger han i nämnda verk: Återlösningen i Kristi blod skulle bli värdelös och de mänskliga handlingarna skulle i betydelse icke träda tillbaka för den gudomliga barmhärtigheten, om rättfärdiggörelsen, som sker genom nåden, berodde av förutgående förtjänster, så att den icke vore en givarens oförtjänta (41) gåva, utan en lön för vad någon utfört.
     Ehuru denna lära föraktas av oprövade, erfara dock fromma och bävande samveten, att den skänker den största tröst, emedan samvetena icke kunna vinna lugn genom några gärningar, utan blott genom tron, då de äro fast övertygade om att de för Kristi skull hava en försonad Gud. Så lär Paulus i Rom. 5: Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud. Hela denna lära har avseende på det förskräckta samvetets kamp och kan icke förstås utan denna kamp. Fördenskull ha oprövade och världsliga människor dåligt omdöme i denna sak, d.v.s. sådana inbilla sig, att den kristna rättfärdigheten icke är något annat än borgerlig eller filosofisk rättfärdighet.
     Förr plågades samvetena genom gärningsläran; de fingo icke höra tröst ur evangeliet. Somliga drev samvetet ut i öknen eller klostren; de hoppades nämligen, att (42) de där skulle förtjäna nåd genom munkliv. Andra åter funno på andra gärningar, genom vilka nåd och tillfyllestgörelse för synderna skulle förtjänas. Därför var det i högsta grad nödvändigt att frambära och återuppliva denna lära om tron på Kristus, för att de bävande samvetena icke skulle sakna tröst, utan veta, att nåd och syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse mottages genom tron på Kristus.
     Det klargöres även för människorna, att ordet tro här icke betecknar blott kunskap om vad som en gång timat, sådan som även de ogudaktiga och de onda andarna hava, utan därmed betecknas en tro, som tror ej blott på de historiska händelserna, utan på det, som är frukten av dem, nämligen denna artikel, syndernas förlåtelse, d.v.s att vi genom Kristus hava nåd, rättfärdighet och syndernas förlåtelse.
     Och den, som vet, att han genom Kristus har en nådig Fader, han har verklig kunskap om Gud, han vet, att Gud vårdar sig om honom, han åkallar Gud och är sålunda icke utan Gud som (43) hedningarna. Ty de onda andarna och de ogudaktiga kunna ej tro denna artikel, syndernas förlåtelse. Därför hata de Gud, som vore han deras fiende, de åkalla honom icke och vänta intet gott av honom. Även Augustinus undervisar sin läsare på samma sätt om begreppet tro, och lär, att ordet tro i Skrifterna icke får uppfattas såsom betydande ett inlärt vetande, sådant som de ogudaktiga kunna hava, utan förtröstan, som hugsvalar och upprättar förskräckta sinnen.
     Därjämte lära de våra, att det ar nödvändigt att göra goda gärningar, icke för att vi skola tro oss förtjäna nåd genom dem, utan emedan Gud vill det. Endast genom tron mottages syndernas förlåtelse och nåd. Och emedan den helige Ande mottages genom tron, förnyas hjärtana och få nya böjelser, så att de kunna åstadkomma goda gärningar. Ty så säger Ambrosius: Tron är upphovet till en god vilja och till ett rätt handlande. De mänskliga krafterna äro nämligen utan den helige Andes bistånd fulla av ogudaktiga böjelser, och de äro för svaga för att kunna (44) åstadkomma goda gärningar, som hålla måttet inför Gud. De äro därjämte i djävulens våld, och han driver människorna till olika synder, till ogudaktiga tankar och till uppenbara missgärningar. Det kan man se hos filosoferna, som själva försökte leva ostraffligt, men icke förmådde det, utan fläckade sig genom många uppenbara synder. Sådan är människans svaghet, då hon är utan tro och utan den helige Ande och låter styra sig endast av mänskliga krafter.
     Härav framgår tydligt, att denna lära ej bör beskyllas för att förbjuda goda gärningar, utan mycket hellre prisas, därför att den påvisar, hur vi sättas i stånd att göra goda gärningar. Ty utan tro kan den mänskliga naturen alls icke fullgöra, vad första och andra buden kräva. Utan tro åkallar den ej Gud, väntar intet gott av Gud, och bär ej korset med tålamod, utan begär hjälp från människor och förtröstar på mänskligt bistånd. Så härskar i hjärtat allsköns begär och mänsklig klokskap, (45) när tron och förtröstan på Gud saknas. Därför säger också Kristus: Mig förutan kunnen I intet göra, Joh. 15. Och kyrkan sjunger:

Om ej av din Andes fläkt
Liv hos människan blir väckt,
Intet gott hos henne är. 

 

Till innehållsförteckningen
XXI
. Om dyrkan av helgonen

(Förste och tiugunde Artikel. Om Framlidhne Helghons dyrkning eller åkallan.)

Om dyrkan av helgonen lära de, att man kan hålla helgon i åminnelse, för att vi skola lära att efterlikna deras tro och goda gärningar i enlighet med vår kallelse. Så kan kejsaren taga David till föredöme, när det gäller att föra krig och utdriva turken ur fäderneslandet. Ty båda äro konungar. Men Skriften lär icke, att vi skola åkalla helgonen eller begära hjälp av dem, emedan den ställer fram för oss Kristus allena såsom medlare, försoningsmedel, överstepräst och förebedjare. Han bör åkallas (46) och han har lovat att höra våra böner, och denna dyrkan täckes honom väl, nämligen då han åkallas i all nöd. 1 Joh. 2: Om någon syndar, så hava vi en förespråkare hos Fadern etc.

 

Till innehållsförteckningen
Beslut

Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den icke innehåller något, som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt denna är känd genom de gamla författarna. Under sådana förhållanden döma de obilligt, som fordra, att vi skola betraktas som kättare. Meningsskiljaktigheten gäller några missbruk, som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna. Aven om beträffande dem någon olikhet skulle förefinnas, skulle det anstå biskoparna att visa så mycken mildhet, att de på grund av den bekännelse, (47) som vi nu uppläst, fördroge de våra, då ju icke ens de gamla kyrkoordningama (canones) äro så stränga, att de fordra samma religiösa bruk allestädes; de religiösa bruken ha icke heller nå gonsin varit lika i alla kyrkor. Och hos oss bibehållas i stor ut sträckning noggrant de gamla bruken. Ty det är en falsk beskyllning, att alla yttre former fö gudsdyrkan och alla kyrkan gamla ordningar hos oss skulle utrotas. Men det var en allmän klagan, att vissa missförhållanden voro förknippade med allmänna religiösa bruk. Då dessa icke utan kränkning av samvete kunde gillas, har på vissa punkter rättelse skett.

 

 

Till innehållsförteckningen
Artiklar
, i vilka uppräknas missbruk,

som avskaffats

(Artiklar: Uthi hwilke upreknes the Påweska misbruk, som hoos oss förandradhe äro.)

Då våra kyrkor icke avvika från den allmänneliga kyrkan ifråga om någon trosartikel, utan blott avlägsnat några få missbruk, som uppkommit senare och insmugit sig på grund av olika tiders missgrepp i strid mot de gamla kyrkoordningarnas mening, bedja vi att Eders kejserliga Majestät i nåder ville höra, både vad som blivit (48) ändrat, och skälen till att folket icke tvingas att mot sitt samvete bibehålla dessa missbruk.
     Må Eders kejserliga Majestät icke heller sätta tro till dem, som i syfte att väcka människors hat mot de våra, utsprida otroliga beskyllningar bland folket. Genom att på detta sätt upphetsa rättänkande människor lyckades de i början skapa möjlighet till denna söndring och försöka nu med samma medel öka den. Ty Eders kejserliga Majestät skall utan tvivel finna, att både läran och religionens yttre former i våra länder äro mindre förkastliga, än de beskrivas av orättfärdiga och illvilliga människor. Sanningen kan icke heller utrönas genom rykten bland folket eller genom fiendernas smädelser. Men det är lätt att inse, att intet mera bidrager till att bevara den utvärtes gudsdyrkans anseende och vidmakthålla vördnad och gudsfruktan hos folket, än om gudsdyrkan sker i kyrkorna på vederbörligt sätt. (49)

 

Till innehållsförteckningen
XXII
. Om nattvarden under båda gestalterna

(Thet förste misbruket. At the haffua borttagit then ena delen aff Herrans Nattward.)

Vid Herrens nattvard få lekmännen sakramentet under båda gestalterna, emedan detta bruk stöder sig på Herrens befallning Matt. 26: Dricken härav alla. Där föreskriver Kristus med klara ord om kalken, att alla skola dricka av den. Och för att ingen skall kunna göra undanflykter och påstå, att ordet gäller endast prästerna, anför Paulus för korintierna ett exempel, av vilket det framgår, att hela församlingen mottagit sakramentet under båda gestalterna. Och detta bruk fortlevde länge i kyrkan, och man vet icke, när och genom vem en ändring infördes, låt vara att kardinalen av Cusa meddelar, när ändringen blivit stadfäst. Cyprianus betygar på några ställen, att folket undfick Herrens blod. Detsamma betygar Hieronymus, som säger: Prästerna förvalta eukaristien och utdela Kristi blod åt folket. Ja, till och med påven Gelasius befaller, att sakramentet ej ska uppdelas, Dist. II (50) de consecratione, cap. Comperimus.
     Det är blott sedvana, ej ens särdeles gammal, som föreskriver annorlunda. Men det är allmänt erkänt, att en sedvana, som införts i strid mot Guds ord, ej skall godtagas, såsom kyrkoordningarna säga, Dist. VIII, cap. Veritate och följande. Men denna sedvana är upptagen ej allenast i strid mot Skriften, utan även mot de gamla kyrkoordningarna och kyrkans föredöme. Om några hellre velat mottaga sakramentet under båda gestalterna, ha de fördenskull icke bort tvingas att mot sitt samvete göra annorlunda. Och emedan en uppdelning av sakramentet ej överensstämmer med Kristi instiftelse, plägar man hos oss även underlåta den procession som hittills brukat äga rum.

 

Till innehållsförteckningen
XXIII
. Om prästernas äktenskap

(Thet andre misbruket. At the haffua förbudit Prestomen Echtenskapet)

Det har klagats allmänt över de dåliga exemplen från präster, som icke levt avhållsamt. Därför berättas det också, att påven Pius skall ha sagt att vissa skäl funnits, (51) på grund av vilka man förbjudit prästerna äktenskap, men att det fanns mycket starkare skäl, som talade för att åter tillåta det. Så förmäler nämligen Platina. Då våra präster ville undvika denna allmänna anstöt, hava de tagit sig hustru och lärt, att det är dem tillåtet att ingå äktenskap. Först och främst emedan Paulus säger: För att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru, samt: Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär. För det andra säger Kristus: Icke alla kunna taga emot detta ord. Därigenom lär han oss, att icke alla människor äro skickade till celibat, emedan Gud skapat människan till att fortplanta sig, Genes. 1. Och utan en särskild gåva och utan gudomligt bistånd står det icke i mänsklig makt att förändra skapelsen. De som icke lämpa sig för celibat, böra följaktligen ingå äktenskap. Ty Guds befallning och den av Gud inrättade ordningen kan ingen mänsklig lag och intet löfte upphäva. Av dessa skäl lära prästerna, att det är (52) dem tillåtet att taga sig hustru.
     Det är även uppenbart, att prästerna i gamla kyrkan voro gifta. Ty Paulus säger, att till biskop skall väljas någon, som är gift.
     Och i Tyskland var det först för fyra hundra år sedan, som prästerna blevo tvingade med våld till celibat, ja, de motsatte sig detta till den grad, att ärkebiskopen i Mainz nära nog blivit bragt om livet vid ett upplopp av de förbittrade prästerna, när han skulle tillkännagiva påvens edikt om denna sak. Och man bedrev saken så hårt, att icke blott för framtiden äktenskap förbjödos, utan redan bestående äktenskap blevo även upplösta, mot all gudomlig och världslig rätt, ja, mot själva kyrkoordningarna, som uppställts ej blott av påvarna, utan av de berömdaste kyrkomötena.
     Och enär den mänskliga naturen blir svagare, allt efter som världen åldras, må man se till, att ej ännu flera laster utbreda sig över Tyskland. Men Gud har instiftat äktenskapet till ett botemedel mot den mänskliga (53) svagheten. Själva kyrkoordningarna säga, att i senare tider någon gång den gamla strängheten bör mildras för människornas svaghets skull, och det är att önska, att så skedde även i denna angelägenhet. Det kanske också kommer att tryta präster för församlingarna, därest äktenskapsförbudet bibehålles längre.
     Men då vi ha ett gudomligt bud, då kyrkans sedvänja är känd och då det orena celibatet föder så mycken anstöt, så många äktenskapsbrott och andra synder, som en god överhet borde ingripa mot, är det förvånande, att det likväl icke finns någon punkt, på vilken man förfar med mera hårdhet än mot prästernas äktenskap. Gud bjuder oss att hålla äktenskapet i ära. I alla väl ordnade samhällen, till och med bland hedningarna, ha lagarna omgivit det med stor ära. Men mot kyrkoordningarnas mening plågas nu framför allt prästerna med de svåraste straff endast och allenast för äktenskap. Att förbjuda äktenskap kallar Paulus en onda andars lära, 1 Tim. 4. Nu för tiden är det lätt att förstå något dylikt, då (54) förbudet mot äktenskap upprätthålles med sådana straff.
     Men liksom ingen av människor påbjuden lag kan upphäva Guds bud, så kan icke heller något löfte upphäva Guds bud. Därför tillråder även Cyprianus kvinnor, som icke kunna hålla ett avgivet kyskhetslöfte, att gifta sig. I första boken av hans Brev, brev XI, säger han följande: Men om de antingen icke vilja eller icke kunna hålla ut, är det bättre, att de gifta sig, än att de genom sina lustar kastas i elden; på inga villkor få de bli sina bröder och systrar till anstöt. Och kyrkoordningarna lägga i dagen en viss mildhet mot dem, som avgivit kyskhetslöfte före den rätta åldern, vilket i våra dagar allmänt varit brukligt.

 

Till innehållsförteckningen
XXIV
. Om mässan

(Thet tridie misbruket. At the haffua förwandlat Herrens Nattward til itt Messeoffer, och andra förfärliga misbruk.)

Med orätt beskyller man våra kyrkor för att ha avskaffat mässan. Mässan bibehålles nämligen hos oss och firas med den största vördnad. Nästan alla övliga bruk vid gudstjänsten iakttagas (55) även utom det att på några ställen jämte de latinska sångerna förekomma tyska sånger, vilka tillagts till folkets undervisning. Ty yttre gudstjänstformer behövas enbart till de olärdas undervisning. Och icke blott Paulus bjuder, att ett tungomål, som folket förstår, skall användas i kyrkan, utan så är stadgat även i mänsklig lag. Folket plägar därvid också gå till nattvarden, om gudstjänstbesökare finnas, vilka äro rätt beredda. Detta ökar även vördnaden och andakten vid den offentliga gudstjänsten. Ty inga få tillträde, som icke därförinnan förhörts. Folket upplyses även om sakramentets höghet och rätta bruket av detsamma: vilken tröst det bringar förskräckta samveten, för att de må lära sig att lita på Gud och vänta och begära allt gott av honom. Att dyrka Gud på detta sätt är honom till behag, och ett sådant bruk av sakramentet förökar gudshängivenheten. Därför tyckes mässan icke firas med större andakt hos våra motståndare än hos oss. (56)
     Alla veta, att sedan länge alla rättsinniga kristna öppet och synnerligen häftigt klagat över att mässorna skändligen vanhelgats, i det man använt dem till vinning. Ty det är icke obekant, hur utbrett detta missbruk är i alla kyrkor, av vad slags präster mässor hållas blott för betalnings eller inkomsts skull och hur många som hålla mässa i strid mot kyrkoordningarnas förbud.
     Men Paulus uttalar de allvarligaste hotelser mot dem, som behandla eukaristien ovärdigt, då han säger: Den som på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han gör sig skyldig till synd mot Herrens lekamen och blod. Då prästerna hos oss blivit upplysta om denna synd, ha därför privatmässorna upphört; nästan inga privatmässor hållas ju för annat än förtjänstens skull.
     Biskoparna voro icke heller okunniga om dessa missbruk, och om de vidtagit rättelse i tid, skulle det nu varit mindre oenighet. Förut ha de genom sin slapphet tillåtit många fel (57) att insmyga sig i kyrkan. Nu börja de sent omsider klaga över kyrkans skador, ehuru den nuvarande oron icke har någon annan orsak än just dessa missbruk, som voro så uppenbara, att de icke längre kunde fördragas. Det har uppkommit stor oenighet om mässan och sakramentet, kanske för att världen så skulle straffas för ett så långvarigt vanhelgande av mässorna, vilket tolererats i kyrkan så många århundraden av dem, som både kunnat och bort rätta detsamma. Ty det är skrivet i dekalogen: Herren skall icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn. Men från världens begynnelse synes icke någon helig handling i samma grad som mässsan ha utnyttjats till vinning.
     Härtill kom en åsikt, som i det oändliga ökade antalet privatmässor, nämligen att Kristus genom sitt lidande tillfyllestgjorde för arvsynden och instiftade mässan, för att den skulle vara ett offer för de dagliga synderna, både dödssynder och förlåtliga synder. Härav uppkom den allmänt vedertagna åsikten, att mässan är en prestation, (58) som i och med den yttre gärningens fullgörande utplånar både levandes och dödas synder. Så började man avhandla, huruvida en enda mässa, läst för flera, hade samma kraft, som om en mässa lästes för varje person. Dylika utredningar gåvo upphov till den oändliga mängden av mässor.
     Om dessa åsikter ha de våra förfäktat, att de stå i strid med den heliga Skrift och kränka den ära, som tillkommer Kristi lidande. Ty Kristi lidande var ett offer och en tillfyllestgörelse ej blott för arvsynden, utan även för alla övriga synder, såsom det är skrivet i Hebréerbrevet: Vi hava blivit helgade därigenom, att Jesu Kristi 'kropp' en gång för alla har blivit offrad. Och: Med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem, som bliva helgade.
     Vidare lär Skriften, att vi rättfärdiggöras inför Gud genom tron på Kristus, då vi tro, att synderna förlåtas oss för Kristi skull. Om nu mässsan utplånar levandes och dödas synder genom den yttre gäningens fullgörande, så sker rättfärdiggörelsen i kraft (59) av mässans verk och icke i kraft av tron. Detta är ej förenligt med Skriften.
     Men Kristus befaller oss att göra den till hans åminnelse. Därför är mässan inrättad, för att tron hos dem, som gå till nattvarden, skall påminna sig, vilka välgärningar den mottager genom Kristus, och upprätta och trösta det förskräckta samvetet. Ty att minnas Kristi välgäningar, det är att minnas och förnimma, att de verkligen tillbjudas oss. Och det är ej nog att hava de yttre händelserna i minne, ty dem kunna även judar och ogudaktiga komma ihåg. Mässan bör fördenskull firas, i syfte att sakramentet där må bjudas dem, som behöva tröst, såsom Ambrosius säger: Emedan jag oavlåtligt syndar, behöver jag oavlåtligt mottaga läkedom.
     Då mässan är ett sådant meddelande av sakramentet, bibehålles hos oss en enda allmän mässa alla helgdagar och även andra dagar, om några då vilja gå till nattvarden, varvid den utdelas åt dem, som önska få den. Och denna sed är (60) icke ny i kyrkan, ty fäderna före Gregorius omnämna icke privatmässan. Om den allmänna mässan tala de däremot mycket. Krysostomus säger, att prästen varje dag står vid altaret och inbjuder somliga till sakramentet och avvisar andra. Och av de gamla kyrkoordningarna framgår det, att en enda präst celebrerade mässan och att de övriga prästerna och diakonerna mottogo Herrens lekamen av honom. Ty så lyda orden i Niceabeslutet: Diakonerna må i tur och ordning efter prästerna mottaga den heliga kommunionen av biskopen eller av en präst. Och Paulus föreskriver om kommunionen, att den ene skall vänta på den andre, så att man gemensamt undfår nattvarden.
     Då mässan således hos oss sker efter kyrkans föredöme enligt Skriften och fäderna, äro vi förvissade om att den icke kan ogillas, i synnerhet som till stor del yttre former för den offentliga gudstjänsten, lika de brukliga, bibehållas; blott antalet mässor är olika, och det skulle utan tvivel vara (61) till stort gagn på grund av de många, uppenbara missbruken, om det inskränktes. Ty fordom firades icke ens i de mest besökta kyrkorna mässan dagligen, såsom bestyrkes av Historia tripartita lib. IX: Men i Alexandria åter föreläses på onsdag och fredag de heliga Skrifterna, och lärarna tolka dem, och allt annat förekommer utom det högtidliga firandet av offret.

 

Till innehållsförteckningen
XXV
. Om bikten

(Thet fierde misbruket. At the lära synderna icke kunna förlåtas, medh mindre the warda alle upräknadhe.)

Bikten är icke avskaffad i våra kyrkor. Ty Herrens lekamen brukar icke givas annat än åt dem, som förut förhörts och fått avlösning. Och folket undervisas omsorgsfullt om tron på absolutionen, varom man förut tegat. Folket läres att sätta det högsta värde på avlösningen, emedan den är Guds eget ord och avkunnas på Guds befallning. Nyckelmakten hålles högt i ära, och man erinrar om vilken tröst den bringar förskräckta samveten och att Gud fordrar tro, så att vi tro på denna (62) avlösning som på en från himmelen ljudande röst, och att denna tro på Kristus verkligen erhåller och undfår syndernas förlåtelse. Förut framhävde man över alla gränser betydelsen av tillfyllestgörelser för synderna, men tron och Kristi förtjänst och trons rättfärdighet nämnde man icke alls. Därför bör man i detta stycke ingalunda klandra våra kyrkor. Ty även våra motståndare nödgas erkänna, att läran om boten blivit mycket ingående behandlad och klargjord av de våra.
     Men om bikten lära de, att syndernas uppräknande icke är nödvändigt och att samvetena icke böra betungas genom bekymret för uppräknandet av alla synder, emedan det är omöjligt att omnämna alla synder, såsom psalmsångaren betygar: Vem märker själv, hur ofta han felar? Jeremias säger också: Ett outrannsakligt fördärvat ting är hjärtat framför allt annat. Men om endast de synder, som yppats, bleve förlåtna, skulle samvetena aldrig kunna få ro, emedan (63) man varken kan märka eller komma ihåg de flesta synderna. De gamla författarna betyga även, att uppräknandet av synderna ej är nödvändigt. Ty i Dekreten citeras Krysostomus' ord: Jag tillsäger dig icke, att du skall yppa dina synder offentligen, och icke att du skall anklaga dig själv inför andra, utan jag vill, att du skall lyda profetens ord: Befall (lat. "uppenbara") din väg åt Herren. Bekänn fördenskull under bön dina synder, för Gud, den sanne domaren. Omtala dina överträdelser, icke med tungan, utan för ditt samvete i minnet. Och i Glossa de poenitentia, Dist. 5 cap. Consideret erkännes det, att bikten är påbjuden blott av människor. Men bikten bibehålles dock hos oss dels på grund av den stora välgärning, som avlösningen innesluter, dels på grund av det gagn, den i övrigt medför för samvetena.

 

Till innehållsförteckningen
XXVI
. Om skillnaden mellan olika slag av föda

(Thet femte misbruket. At the lära åtskilnat på maat och andre sådana menniskostadgar, wara nyttigha til at förwerffua Gudz nådh och fyllestgöra för synderna.)

Det har varit en allmän övertygelse icke blott hos gemene man, utan även bland teologerna (64) och prästerna, att man kunnat förtjäna Guds nåd och tillfyllestgöra för sina synder genom att skilja på olika slag av föda och följa dylika människobud. Att hela världen tänkt på det sättet, framgår därav, att dagligen nya yttre former för gudsdyrkan, nya klosterordnar, nya helgdagar och nya fastor inrättats, och prästerna i kyrkorna fordrade dessa gärningar såsom religiösa akter, nödvändiga för förtjänandet av nåden. Och man uppskrämde våldsamt samvetena, om de försummade något. Denna uppfattning om människobud har vållat kyrkan stor skada.
     För det första fördunklades läran om nåden och om trons rättfärdighet, som är huvudsaken i evangeliet och som bör gå före allt annat i kyrkan, så att man väl lär känna Kristi förtjänst och så att tron, som tror på syndernas förlåtelse för Kristi skull, sättes vida över gärningarna. Fördenskull vinnlägger sig även Paulus mycket om denna sak, han skjuter undan lagen och människobud för att ådagalägga, att den kristna rättfärdigheten (65) är något annat än dylika gärningar, nämligen tro, som tror att synderna förlåtas oförskyllt för Kristi skull. Men denna Paulus' lära har blivit nästan helt och hållet undertryckt genom människobud, vilka givit upphov till den meningen, att man vore tvungen att genom ett skiljande mellan olika slags föda och liknande former av gudsdyrkan förtjäna nåd och rättfärdighet. Ty i botsakramentet talade man icke om tron, endast dylika satisfaktioner förelades. Hela boten tycktes bestå i dylikt.
     För det andra fördunklades Guds bud genom dylika människobud, i det nämligen människobud sattes vida över Guds bud. Hela kristendomen ansågs bestå i iakttagande av vissa helgdagar, religiösa bruk, fastor och bärandet av viss dräkt. Iakttagandet av dylika ting gav man de förnämligaste namn, det kallades det andliga livet och det fullkomliga livet. Men de gudomliga buden i enlighet med kallelsen prisade man icke: att en familjefader uppfödde och fostrade sin avkomma, (66) att en mor födde barn, att en furste styrde sitt land. Det ansågs vara världsliga och ofullkomliga gärningar, som voro mycket ringare än följandet av nämnda höga regler. Denna villfarelse plågade högligen de fromma samvetena, som smärtades av att kvarhållas i ett ofullkomligt levnadsstånd, i äktenskap, i överhetsställning eller andra borgerliga uppgifter, allt under det att de beundrade munkar och dylika och hade den oriktiga uppfattningen, att dessas levnadsregler behagade Gud mera.
     För det tredje hava dessa människobud varit till stor fara för samvetena, emedan det var omöjligt att efterkomma alla sådana nedärvda bud och människorna likväl ansågo dessa levnadsregler vara nödvändiga former av gudsdyrkan. Gerson skriver, att många hamnat i förtvivlan, några till och med berövat sig livet, emedan de sett, att de icke kunde efterkomma människobuden, och de i sin nöd icke fingo höra något enda tröstande ord om trons rättfärdighet och nåden. (67)
     Vi se väl, hur summisterna och teologerna sammanställa människobuden och söka få fram mildare tolkningar för att kunna skänka lättnad åt samvetena. Men de lösgöra dem icke nog, utan insnärja understundom samvetena ännu mera. Och med sammanställandet av människobud ha högskolor och möten varit så upp tagna, att de icke ha haft fid till övers för att befatta sig med Skriften och söka efter den mera gagneliga läran om tron, om korset, om hoppet, om det borgerliga livets hedersamhet och om tröst för samvetena i svåra anfäktelser. Därför klagade också Gerson och några andra teologer djupt över att de genom dessa strider om människobud hindrades från att sysselsätta sig med ett bättre slag av lära.
     Och Augustinus förbjuder att betunga samvetena med dylika stadgar och ger Januarius det kloka rådet att göra klart för sig, att det var utan betydelse, om man höll dem. Så säger han verkligen.
     Fördenskull bör man icke anse, att de våra tagit upp denna sak i lättsinne eller av (68) hat mot biskoparna, såsom några med orätt misstänka. Det var i högsta grad nödvändigt att upplysa kyrkorna om de villfarelser, som alstrats genom orätt förstådda människobud. Ty evangelium nödgar oss att i kyrkorna med all kraft förkunna läran om nåden och trons rättfärdighet, men denna kan icke förstås, om människorna tro sig kunna förtjäna nåd genom iakttagande av självvalda regler.
     Det är sålunda deras lära, att vi icke kunna förtjäna nåd eller rättfärdiggöras genom hållandet av människobud. Därför bör man icke anse, att iakttagandet av sådana regler är en nödvändig form av gudsdyrkan.
     De tillägga även vittnesbörd från den heliga Skrift. Kristus urskuldar i Matt. 15 apostlarna, som icke iakttagit gängse nedärvda bruk, vilka dock tycktes gälla ej förbjudna, utan indifferenta ting och vara besläktade med lagens tvagningar. Han säger: Fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror, de förkunna, äro människobud. Alltså (69) kräver han icke onyttiga former av gudsdyrkan. Kort därefter tillägger han: Icke vad som går in i munnen, orenar människan. Vidare Rom. 14: Guds rike består icke i mat och dryck. Kol. 2: Låt ingen döma eder i fråga om mat och dryck, eller angående högtid eller nymånad eller sabbat, och om I nu haven dött med Kristus och så blivit frigjorda från världens makter, varför låten I då allehanda stadgar läggas på eder, liksom levden I ännu i världen: 'Det skall du icke taga i', 'det skall du icke smaka', 'det skall du icke komma vid'. I Apg. 15 säger Petrus: Varför fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi hava förmått bära? Vi tro ju fastmer, att det är genom Herrens Jesu nåd, som vi bliva frälsta, vi likaväl som de. Här förbjuder Petrus att betunga samnvetena med flera utvärtes religiösa bruk, vare sig de härröra från Moses eller andra. (70)
     Och i 1 Tim. 4 kallas förbud mot viss föda för onda andars läror, emedan det är i strid mot evangeliet att föreskriva eller utföra dylika gärningar i syfte att genom dem förtjäna nåd eller i den tanken, att kristendomen icke skulle kunna bestå utan sådana former av gudsdyrkan.
     Här förebrå oss våra motståndare, att de våra liksom Jovinianus motsätta sig, att man tyglar och späker sitt kött. Men något helt annat kan utrönas av deras skrifter. Ty de hava alltid lärt om korset, att de kristna måste tåligt fördraga lidandena. Den sanna, verkliga och icke låtsade späkningen är att prövas i mångfaldiga lidanden och korsfästas med Kristus.
     De lära därjämte, att varje kristen genom lekamlig självtukt eller genom lekamliga övningar och mödor bör så öva sig och skaffa sig ett sådant herravälde över sig själv, att icke överflöd eller sysslolöshet eggar till synd, men icke för att vi genom dessa övningar skulle förtjäna nåd eller åstadkomma tillfyllestgörelse för synder. Och denna lekamliga självtukt bör den kristne ständigt öva, (71) icke blott på ett fåtal bestämda dagar, såsom Kristus säger: Tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap. Vidare: Detta slag kan icke drivas ut genom något annat än bön och fasta. Och Paulus säger: Jag tuktar min kropp och kuvar den. Med detta ord ådagalägger han tydligt, att skälet till att han tuktar sin kropp, är icke, att han genom denna tukt skall göra sig förtjänt av syndernas förlåtelse, utan att han vill hålla kroppen underdånig och skicklig till andliga ting och till pliktuppfyllelse enligt kallelsen.
     Därför fördömas icke fastorna i och för sig, utan de människobud, som till fara för samvetet föreskriva bestämda dagar och bestämda slag av föda, som vore dylika gärningar nödvändig form av gudsdyrkan.
     Hos oss iakttagas likväl de flesta hävdvunna kyrkliga bruk, såsom ordningen av läsestyckena i mässsan och de förnämsta helgdagarna, som bidraga till en god kyrklig ordning. Men samtidigt upplysas människorna (72) om att sådan gudsdyrkan icke rättfärdiggör inför Gud och att det icke bör betraktas såsom synd att underlåta dylika ting, om det sker utan anstöt för andra..
     Denna frihet i fråga om av människor påbjudna religiösa bruk är icke okänd för fäderna. Ty i Österlandet firades påsk på annan tid än i Rom, och då romarna av denna anledning anklagade Österlandet för kyrklig söndring, erinrades de av de andra därom, att sådana bruk icke behövde vara lika överallt. Och Ireneus säger: Olika mening om fastan upphäver icke enheten i tro, och i Dist. XII skriver påven Gregorius, att dylik olikhet icke kränker kyrkans enhet. Och i nionde boken av Historia tripartita äro sammanförda många exempel på olika religiösa bruk, och där anföras följande ord: Apostlarna åsyftade icke att fastställa högtidsdagar, utan att predika en god vandel och gudsfruktan. (73)

 

Till innehållsförteckningen
XXVII
. Om munklöftena

(Thet siette misbruket. At Klösterleffuernet skulle wara fulkomlighetennes stånd, och lijka achtat medh Dopet, och Gudhi meer behaghelighit än Predicoämbetet, Öffuerheettz kall, eller något annat stånd aff Gudhi förordnat. Item, at man ther medh icke allenast kunne förtiene syndernas förlåtelse, Gudz nådh och then ewiga rettfärdighetena, uthan ock någhot meera förskylla, j thet man fulkomnar Gudz rådh, och Gudz befalning, så och gör öffuerlöps gerningar.)

Vad som hos oss läres angående munklöftena, förstås bättre, om man erinrar sig, hurudant tillståndet varit i klostren och hur mycket mot kyrkoordningarna stridande som dagligen skedde i själva klostren. På Augustinus' tid voro klostren fria brödraskap. Då sedermera tukten upplöstes, införde man överallt löftena, för att tukten skulle återställas liksom genom ett tänkt fängelse. Så småningom tillkommo utöver löftena många andra regler, som skulle iakttagas. Och i strid mot kyrkoordningarna lades dessa (74) bojor på många före den rätta åldern. Många ha av misstag kastats in i detta stånd, i det att de, även om de voro tillräckligt gamla, saknade förmåga att rätt bedöma sina krafter. De som blivit fångade i snaran på detta sätt, tvingades att stanna kvar, även om några enligt medgivande i kyrkoordningarna skulle kunnat befrias. Och detta hände till och med oftare i nunnekloster än i munkkloster, ehuru man bort vara mera skonsam mot det svagare könet. Denna stränghet uppväckte före vår tid många rättänkandes ogillande, då de sågo unga flickor och ynglingar drivas in i klostren för levebrödets skull och även sågo, hur olyckligt detta avlöpte, vilken förargelse det åstadkom och hur samvetena snärjdes därigenom. Det smärtade dem djupt, att kyrkoordningarnas myndighet på en ytterst ödesdiger punkt fullständigt åsidosattes och föraktades.
     Till dessa olyckliga förhållanden kom ytterligare en uppfattning angående munklöftena, som förr i tiden uppenbarligen ogillats (75) av dem bland munkarna själva, som hade något mera förstånd. Man lärde, att löftena hade samma värde som dopet; man lärde, att syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse inför Gud förtjänades genom detta levnadsstånd. Ja, man tillade ytterligare, att ej blott rättfärdighet inför Gud förtjänades genom munklivet, utan ännu mera, emedan munken höll icke allenast buden, utan även de evangeliska råden. Så intalade de människor, att avläggandet av munklöfte var långt värdefullare än dopet och att munkliv medförde mera förtjänst, än om man levde som överhetsperson, präst eller dylika, som uppfyllde Guds bud i sin kallelse utan att hänge sig åt någon självvald gudsdyrkan. Intet av detta kan bestridas, ty det framgår klart av deras böcker.
     Vad skedde sedan i klostren? Förr i världen voro de skolor för den heliga Skrifts studium och andra vetenskaper, vilka äro till gagn för kyrkan, och därifrån hämtades präster och biskopar.
     Nu är det annorlunda. Det är onödigt att omtala välkända ting. Förr syftade det gemensamma (76) livet till förkovran i kunskaper: nu påstår man, att detta levnadsstånd inrättats, för att man därigenom skall förtjäna nåd och rättfärdighet, ja, man förkunnar, att munklivet är fullkomlighetens stånd, och man sätter det vida över alla andra av Gud inrättade levnadsstånd.
     Detta ha vi framdragit utan alla illvilliga överdrifter, i syfte att man måtte bättre förstå de våras lära om denna sak.
     Om dem, som ingå äktenskap, lär man hos oss för det första, att det är tillåtet för alla, som icke äro skickade för celibat, att ingå äktenskap, emedan munklöftena icke kunna upphäva Guds ordning och befallning. Detta är nämligen Guds bud: För att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru. Och icke blott budet, utan även Guds skapelse och ordning nödgar till äktenskap dem, som ej genom Guds särskilda bistånd äro undantagna härifrån. Det heter ju: Det är icke gott för mannen att vara allena, 1 Mos. 2. Därför synda icke de, som efterkomma (77) denna Guds befallning och ordning.
     Vad kan framdragas häremot? Man må ställa löftets förbindande kraft aldrig så högt, man kan dock icke komma därhän, att munklöftet upphäver Guds bud.
     Kyrkoordningarna lära, att varje löfte, som avgives, är till sin giltighet begränsat genom överordnades rätt; så mycket mindre ha då munklöftena giltighet emot Guds bud.
     Men om det icke funnes några omständigheter, på grund av vilka man kunde lösas från munklöftena, skulle icke heller påvarna kunna lämna dispens från dem. Ty det är icke tillåtet för människan att upphäva en förpliktelse, som utan förbehåll är grundad på ett absolut gudomligt krav. Men det har varit klokt och riktigt, då de romerska påvarna funnit skäligt att förfara med en viss billighet i fråga om denna förpliktelse. Fördenskull förmäles det, att de ofta löst från munklöftena. Känd är historien om konungen av Aragonien, som kallades tillbaka från klostret. Det finns också exempel från våra dagar. (78)
     Varför tala vidare våra motståndare så höga ord om förpliktelsen eller löftets bindande kraft, allt under det de iakttaga fullständig tystnad om vad som ligger i begreppet löfte: nämligen att det bör avse något, som är möjligt att utföra, det bör vara frivilligt, avgivet utan tvång samt med klar insikt? Men det är icke okänt, hur det förhåller sig med människans förmåga att bevara ständig kyskhet. Och hur många ha avlagt sitt löfte frivilligt, med klar insikt? Helt unga kvinnor och män övertalas att avlägga klosterlöfte, innan de ha ett moget omdöme, ibland t.o.m. tvingas de därtill. Därför är det icke billigt att förfäkta en så sträng uppfattning angående löftenas förbindande kraft, då alla erkänna, att det strider mot själva begreppet löfte, om det avgives utan fri vilja och utan klar insikt.
     De flesta kyrkoordningar förklara munklöften, avgivna före uppnådda femton års ålder, för ogiltiga, emedan omdömet före nämnda tid icke anses ha vunnit en sådan utveckling, att man kan bestämma för hela det följande livet. En annan stadga, som tar mera hänsyn (79) till mänsklig svaghet, lägger ytterligare till några år, i det den förbjuder munklöften före uppnådda aderton år. Vilkendera bestämmelsen skola vi följa? De flesta ha giltig förevändning att lämna klostren, emedan flertalet avgivit sina löften före nämnda ålder.
     Det är slutligen icke utan vidare klart, att dylika personers äktenskap böra upplösas, även om brytande av löftet kunde klandras. Ty Augustinus säger, att det icke bör upplösas, 27 Quaest. 1 cap. Nuptiarum, och han är en betydande auktoritet, även om andra senare haft en annan åsikt.
     Ehuru Guds bud om äktenskapet synes befria de flesta från munklöftena, åberopa de våra även ett annat skäl till att munklöftena icke äro förbindande, nämligen att varje form av gudsdyrkan, som människor utan Guds befallning inrättat och valt ut, för att därigenom förtjäna rättfärdiggörelse och nåd, är ogudaktig, ty Kristus säger ju: Fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna (80) äro människobud. Och Paulus lär överallt, att vi icke skola söka rättfärdighet i kraft av våra regler och former av gudsdyrkan, som äro uttänkta av människor, utan att rättfärdigheten kommer dem till del, som tro, att de för Kristi skull av Gud varda upptagna i nåden.
     Men det är allmänt känt, att munkarna lärt, att deras hopgjorda fromhetsövningar tillfyllestgöra för synderna samt förtjäna nåd och rättfärdiggörelse. Vad innebär detta annat än att förringa och undanskymma Kristi ära och förneka trons rättfärdighet? Härav följer sålunda, att dessa övliga löften varit ogudaktiga former av gudsdyrkan, och att de fördenskull äro ogiltiga. Ty ett löfte, som är ogudaktigt och avlagt emot Guds bud, gäller icke; ty, såsom kyrkoordningarna säga, löftet bör ej binda oss till att begå en orättfärdighet.
     Hos Paulus heter det: I haven kommit bort ifrån Kristus, I som viljen bliva rättfärdiga i kraft av lagen; I haven fallit ur nåden. Således komma även de, som vilja rättfärdiggöras genom munklöften, bort ifrån Kristus och falla ur nåden. Ty även de, som låta löftena vara grund till rättfärdiggörelsen, låta det, varför (81) äran uteslutande tillkommer Kristus, vara ett verk av egna krafter. Och det kan icke förnekas, att munkarna hava lärt, att de genom löftena och sina regler rättfärdiggöras och förtjäna syndernas förlåtelse, ja, ha t.o.m. funnit på ännu orimligare ting, de ha berömt sig av att kunna överlåta sina gärningar på andra. Om någon i ond avsikt ville göra affär av detta, hur mycket skulle han icke kunna samla ihop härom, som nu munkarna själva blygas över. Än ytterligare ha de intalat människorna, att dessa hopgjorda fromhetsövningar skulle vara den kristna fullkomlighetens stånd. Är icke detta att låta gärningar vara grund till rättfärdiggörelsen? Men det är att giva en ej ringa anstöt i kyrkan att framställa för folket en av människor utan Guds bud uttänkt form av gudsdyrkan samt lära, att dylik gudsdyrkan rättfärdiggör människorna. Ty trons rättfärdighet, vilken man framför allt skall förkunna i kyrkan, fördunklas, då denna underbara änglaandlighet, denna skenfattigdom och skenödmjukhet och detta (82) skencelibat hållas fram för människors ögon. För övrigt fördunklas Guds bud och den rätta gudsdyrkan, då människorna få höra, att endast munkarna befinna sig i fullkomlighetens stånd. Ty den kristna fullkomligheten består i att allvarligt frukta Gud och dock tillika hava en stor tro och för Kristi skull förlita sig på att vi ha en försonad Gud, samt av Gud begära och med visshet förvänta hjälp i allt, som vi skola uträtta enligt vår kallelse, och samtidigt i det yttre samvetsgrant göra goda gärningar och fylla sin kallelse. Häri består den sanna fullkomligheten och den sanna dyrkan av Gud; den består icke i celibat eller tiggeri eller ovårdade kläder.
     Därför har folket bibragts många ödesdigra åsikter genom detta osanna lovprisande av munklivet. Man hör celibatet prisas omåttligt och lever därför med dåligt samvete i det äkta ståndet. Man hör, att endast tiggarna äro fullkomliga, och kan sedan ej utan dåligt samvete behålla (83) sin egendom, ej utan dåligt samvete driva affärer. Man hör, att det är ett evangeliskt råd, att man ej skall hämnas, och följaktligen blir det en del folk, som ej sky att såsom enskilda taga hämnd, ty de höra, att det blott är ett råd, ej ett bud. Andra åter anse, att det ej anstår de kristna att intaga några överhetsställningar alls eller bekläda några borgerliga ämbeten.
     Man kan också läsa om många, som övergivit äktenskapet och sin samhälleliga tjänst och gömt sig i kloster. Detta kallade de att undfly världen och uppsöka ett levnadsstånd, som mera behagade Gud. Och de sågo icke, att Gud skall tjänas i lydnad för de bud, som han själv givit, och ej i hörsammande av bud, som uttänkts av människor. Det levnadsstånd är gott och fullkomligt, som vilar på Guds bud. Härom är det nödvändigt att upplysa människorna. Och före vår tid förebrår Gerson munkarna deras oriktiga uppfattning om fullkomligheten och betygar, att det på hans tid var något nytt, att munklivet var fullkomlighetens stånd. (84)
     Så många ogudaktiga åsikter äro förknippade med munklöftena: att de rättfärdiggöra, att den kristna fullkomligheten består i dem, att råden och buden uppfyllas genom dem, att de innefatta överloppsgärningar. Då allt detta är oriktigt och grundlöst, bli munklöftena ogiltiga.

 

Till innehållsförteckningen
XXVIII
. Om den andliga makten

(Thet siunde misbruket. At Biscoperne haffua sammanblandat Predikoämbetet och thet werldzliga Regementet, och tagit sigh före uthskiffta Konungerrijken på Jordenne, och affsättia Keysare och Konungar ifrå theras Regementer. Item, haffua the ock lärdt, at Christus haffuer befalet sinom Apostlom och Bispom uptänckia och stichta j Gudz Församling nyie Ceremonier och stadhgar, om bessynnerligh Maat, Helghedaghar, Bönetijdher, Fastedagar, och annor sådan ting: och säya them icke allenast wara aff nödhenne til saligheten, och förtiena syndernas förlåtelse, Gudz nådh och rettfärdigheten, uthan och wara een dödheligh synd, om man them öffuerträdher, och ther aff beslutit, at j Gudz Församling bör wara een Gudztienst lijkformigh medh then Leuitiska Gudztiensten.)

Det har förr skrivits mycket om biskoparnas (85) makt. Därvid ha somliga olämpligt sammanblandat den andliga och den världsliga makten. Och denna sammanblandning har givit upphov till stora krig och stora uppror, i det påvarna, i kraft av nyckelmakten, icke blott inrättat nya former av gudsdyrkan och genom att undantaga vissa fall från prästernas absolutionsmakt och genom obilliga bannlysningar lagt bördor på samvetena, utan än ytterligare försökt att förfoga över kungakronor samt beröva kejsare deras välden. Dessa försyndelser ha långt tidigare fromma och lärda män i kyrkan klandrat. Därför ha de våra, för att vägleda samvetena, tvingats att klargöra skillnaden mellan den andliga makten och den världsliga makten, och lärt, att bådadera på grund av Guds bud skola omfattas med vördnad i Guds namn och visas all heder såsom Guds största välgärningar på jorden.
     Men de anse, att nyckelmakten eller den biskopliga makten enligt evangeliet betyder befogenheten eller Guds befallning att (86) predika evangelium, förlåta synderna eller binda i synden samt att förvalta sakramenten. Ty med denna befallning sänder Kristus ut apostlarna: Såsom Fadern har sänt mig, så sänder jag ock eder. Tagen emot helig Ande. Om I förlåten någon hans synder, så äro de förlåtna; och om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem. Och i Mark. 16 heter det: Gån ut och prediken evangelium för allt skapat.
     Denna makt utövas allenast genom att lära eller förkunna evangelium och genom att utdela sakramenten, det må ske till många eller till enskilda, efter vars och ens kallelse. Ty genom dessa ting skänkas icke lekamliga, utan eviga gåvor, evig rättfärdighet, helig Ande och evigt liv. Dessa gåvor kan man icke få annat än genom Ordets och sakramentens ämbete, såsom Paulus säger: Evangelium är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror.
     Då sålunda den andliga makten meddelar eviga gåvor och utövas blott genom Ordets ämbete, står den icke i vägen för den världsliga styrelsen, (87) lika litet som konsten att sjunga gör intrång i densamma. Ty den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. Överheten skyddar icke själar, utan kroppar och lekamliga ting mot uppenbara oförrätter och betvingar människorna med svärd och kroppsliga straff för att upprätthålla borgerlig rättfärdighet och fred.
     Den andliga och den världsliga makten böra fördenskull icke sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten. Den skall icke giva sig in på främmande uppgifter, icke förfoga över kungakronor, icke upphäva överhetens lagar, icke fritaga från lagstadgad lydnad, icke lägga hinder i vägen för domar, som röra världsliga ordningar eller avtal, icke föreskriva överheten regler angående samhällsskicket, såsom Kristus säger: Mitt rike är icke av denna världen. Eller: Vem har satt mig till domare eller skiftesman över eder? Paulus säger även i Fil. 3: Vi hava vårt medborgarskap i (88) himmelen, i 2 Kor. 10: Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen. Ja, vi bryta ned tankebyggnader etc. På detta sätt skilja de våra mellan vardera maktens uppgifter. De påbjuda även, att man skall hålla bådadera i ära och erkänna, att båda äro en Guds gåva och välgärning.
     Om biskoparna hava någon världslig makt, hava de den icke i kraft av evangeliets befallning, utan i kraft av mänsklig rätt, förlänad av konungar eller kejsare för den världsliga förvaltningen av sin egendom. Men detta är ett annat uppdrag än evangelii ämbete.
     Då det är fråga om biskoparnas domsrätt, bör man sålunda skilja mellan världslig makt och andlig domsrätt. Ty enligt evangeliet eller, såsom de säga, enligt gudomlig rätt, ha biskoparna såsom biskopar, d.v.s. såsom betrodda med Ordets och sakramentens ämbete, (89) denna domsrätt: att meddela syndernas förlåtelse, bedöma läran, förkasta läror, som strida mot evangeliet, och utan mänsklig tvångsmakt, men genom Ordet utesluta från kyrkans gemenskap sådana, vilkas ogudaktighet är allmänt känd. I detta stycke böra församlingarna ovillkorligen och enligt gudomlig rätt visa dem lydnad efter ordet: Den som hör eder, han hör mig.
     Men när de lära eller föreskriva något, som strider mot evangeliet, då ha församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem, Matt. 7: Tagen eder till vara för falska profeter. Gal. 1: Om en ängel från himmelen förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad. 2 Kor. 13: Ty icke mot sanningen, utan allenast för sanningen förmå vi något. Ytterligare: Herren har givit mig myndighet till att uppbygga och icke till att nedbryta. Så föreskriva även kyrkoordningarna, II qu. VIII, cap. Sacerdotes och cap. Oves. Och Augustinus invänder mot Petilianus' (90) brev: Man bör icke instämma med katolska biskopar, om de tilläventyrs misstaga sig i någon punkt eller hava en mot de kanoniska, heliga skrifterna stridande mening.
     Om de hava någon annan makt eller domsrätt i avgörandet av vissa frågor, t.ex. äktenskapsmål eller tionde mål etc., så hava de den på grund av mänsklig rätt. Om då biskoparna svika sin plikt, äro furstarna t.o.m. mot sin vilja skyldiga att skipa rätt bland sina undersåtar för bevarande av lugnet.
     Därjämte avhandlar man, om biskoparna eller prästerna hava befogenhet att i kyrkan föreskriva yttre former för gudsdyrkan och utfärda lagar beträffande fasta helgdagar och skilda grader inom det andliga ämbetet etc. De som tillskriva biskoparna en dylik befogenhet, åberopa som stöd: Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det. Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen. De åberopa även apostlarnas exempel, då de påbjödo, att man skulle avhålla (91) sig från blod och från köttet av kvävda djur. De åberopa även, att sabbatsfirandet förlades till Herrens dag, i strid, som det synes, mot dekalogen. Intet exempel gör man så stort nummer av som denna förändring av sabbaten. De förfäkta, att kyrkan måste ha den största makt, då den kunnat lösa från iakttagandet av ett dekalogens bud.
     Men om denna fråga lära de våra, att biskoparna icke hava makt att föreskriva något i strid mot evangeliet, såsom ovan ådagalagts. Detsamma lära kyrkoordningarna i hela Nionde distinktionen. Det strider även emot Skriften att fastställa kyrkliga bud eller fordra, att vi genom deras efterlevande skulle tillfyllestgöra för våra synder eller förtjäna nåd och rättfärdiggörelse. Ty vi kränka den ära, som tillkommer Kristi förtjänst, då vi anse oss genom sådan efterlevnad bli rättfärdiggjorda. Men det är uppenbart, att människobuden på grund av denna uppfattning förökats nästan i det oändliga inom kyrkan, medan däremot läran om tron och (92) trons rätttfärdighet undertryckts. Undan för undan ha ju allt flera helgdagar inrättats, fastor påbjudits, nya andaktsformer och nya former för helgonens ärande införts, emedan upphovsmännen till dylika ting ansågo sig därigenom förtjäna nåden. Så utvidgades på sin tid botbestämmelsema, av vilka vi ännu ha vissa spår kvar i våra satisfaktioner.
     De som uppställa människobud, handla vidare mot Guds bud, då de låta förhållandet till vissa födoämnen och vissa dagar och dylikt bli synd och betunga kyrkan genom träldom under lagen, som om det bland de kristna för förtjänandet av rätttfärdiggörelse behövdes en dylik gudsdyrkan, lik den levitiska, vars ordnande Gud anförtrott åt biskopar och apostlar. Så skriva somliga författare. Och påvarna synas till en del vara vilseledda genom den mosaiska lagens föredöme. Därav komma sådana bördor, som att det, även om ingen anstöt vållas därigenom, skall vara dödssynd att arbeta med sina händer på helgdagar, att det är dödssynd att (93) försumma de kanoniska bönetimmarna, att vissa födoämnen fläcka samvetet, att fasto äro gärningar, som blidka Gud, att synd av sådan art, att absolutionen därför förbehållits viss myndighet, icke kan förlåtas utan bemyndigande från den, som uppställt förbehållet. I själva verket är det ju så, att kyrkoordningarna tala om förbehåll beträffande kyrkostraffen, ej beträffande skulden.
     Varifrån ha biskoparna rätt att föreskriva församlingarna dessa människobud till att snärja samvetena? Petrus tillåter ju icke, att något ok lägges på lärjungarna. Och Paulus säger, att Herren givit honon myndighet till att uppbygga och icke till att nedbryta. Varför föröka de då antalet synder genom att föreskriva iakttagande av sådana människobud?
     Vi ha ju dock klara utsagor vilka förbjuda uppställande av sådana människobud för att förtjäna nåden eller såsom nödvändiga till saligheten. Paulus Kol. 2: Låten därför ingen döma eder i fråga om mat och dryck eller angående högtid eller nymånad eller sabbat; vidare: Om I nu haven (94) dött med Kristus och kommit ifrån världens 'makter', varför låten I då allehanda stadgar läggas på eder, likasom levden I ännu i världen: 'Det skall du icke taga i', 'Det skall du icke smaka', 'Det skall du icke komma vid', och detta när det gäller ting som alla äro bestämda till att gå under genom förbrukning - allt till åtlydnad för människobud och människoläror? Visserligen har allt detta namn om sig att vara 'vishet'. Tit. 1: Tillrättavisa dem, så att ... de icke aktar på judiska fabler och vad som påbjudes av människor, som vända sig från sanningen, förbjuder uttryckligen av männskor uppfunna bud. Och Kristus säger i Matt. 15 om dem som kräva lydnad för människobud: Frågen icke efter dem. De äro blinda och blindas ledare. Han ogillar sådana former för gudsdyrkan: Var planta, som min himmelsk Fader icke har planterat, ska uppryckas med rötterna.
     Om biskoparna hava rätt att betunga församlingarna med människobud i det oändlig och snärja samvetena med sådana bud, varför förbjude Skriften så ofta uppställand av och lyssnande till människobud? (95) Varför kallas de för onda andars läror? Är det utan någon mening, som den helige Ande varnat härför?
     Det blir sålunda ofrånkomligt, att då föreskrifter, vilka uppställas som nödvändiga eller i syfte att man därmed skall förtjäna nåden, äro oförenliga med evangelium, ha icke några biskopar någon rätt att införa dylika former av gudsdyrkan eller kräva dem. Ty det är nödvändigt att i kyrkorna bibehålla läran om den kristliga friheten, d.v.s. att träldomen under lagen icke är nödvändig för rättfärdiggörelsen, såsom det är skrivet i Galaterbrevet: Låten icke något nytt träldomsok läggas på eder. Det är nödvändigt att fasthålla vid det förnämsta stycket i evangelium, nämligen att vi vinna nåden utan egen förtjänst genom tron på Kristus, icke på grund av underkastelse under yttre regler eller på grund av former av gudsdyrkan, som människor inrättat.
     Vad bör man därför anse om söndagen och liknande kyrkliga bruk? Härpå svara (96) de våra, att biskoparna eller prästerna äro berättigade att uppställa vissa regler, så att allt sker med ordning i kyrkan, men icke för att vi därigenom skola förtjäna nåd eller tillfyllestgöra för våra synder eller samvetena förbindas till lydnad, så att de anse den såsom nödvändiga former av gudsdyrkan och tycka sig synda, då de, utan att vålla anstöt för någon, åsidosätta dem. Så föreskriver Paulus, att vid sammankomsterna kvinnorna skola hölja sina huvud, att utläggarna skola höras i tur och ordning i kyrkan etc.
     Sådana föreskrifter böra församlingarna följa i sådan utsträckning, att den ene icke blir till anstöt för den andre, utan att allt sker i församlingarna med ordning och utan oro, men icke på sådant sätt, att samvetena betungas, i det de hålla dylika ting för nödvändiga till saligheten och anse sig synda, då de underlåta dem utan att bliva till anstöt för någon. Ingen skall t.ex. säga, att en kvinna göra något syndigt, om hon går ut med obetäckt huvud, när det inte väcker människors anstöt. (97)
     Av sådan art är iakttagandet av söndagen, påskhögtiden, pingsten och liknande helgdagar och religiösa bruk. Ty de som anse, att iakttagandet av söndagen med stöd av kyrkans auktoritet införts såsom något nödvändigt i stället för sabbaten, ha orätt. Skriften har avskaffat sabbaten, då den lär att alla från Moses härstammande former för gudsdyrkan kunna underlåtas, sedan evangelium uppenbarats. Emedan det var nödvändigt att fastställa en bestämd dag, så att folket visste, när man skulle samlas till gudstjänst, synes likväl kyrkan för detta ändamål ha avsett söndagen, som tyckes ha blivit föredragen just av den anledningen, att människorna så skulle få ett exempel på kristlig frihet och lära sig, att varken iakttagandet av sabbaten eller någon annan dag var nödvändig.
     Det finns vidunderliga utredningar om ändringen av lagen, om gudsdyrkans yttre former i den nya lagen, om förändringen av sabbaten, som alla ha sin upprinnelse i den falska uppfattningen, att det i kyrkan måste finnas en (98) gudsdyrkan i stil med den levitiska och att Kristus gav apostlarna och biskoparna i uppdrag att uttänka nya former för gudsdyrkan, som vore nödvändiga för frälsningen. Dessa villfarelser vunno utbredning i kyrkan, då trons rättfärdighet icke förkunnades tillräckligt klart. Somliga förfäkta tesen, att iakttagandet av söndagen icke grundar sig på gudomlig rätt, men på så gott som gudomlig rätt, och föreskriva, hur mycket man får arbeta på helgdagar. Vad äro dylika utredningar annat än snaror för samvetet? Ehuru de försöka att åstadkomma en billig tolkning av de kyrkliga buden går det dock icke att uppnå verklig billighet, så länge föreställningen om deras nödvändighet finnes kvar, och den måste bli kvar, så länge man icke känner till trons rättfärdighet och den kristna friheten.
     Apostlarna befallde de kristna att avhålla sig från blod. Vem följer nu den föreskriften? Likväl synda icke de, som ej följa den, emedan ej ens själva apostlarna ville betunga samvetena med dylik träldom, utan de uppställde (99) detta förbud till en tid för undvikande av anstöt. Ty vid bedömande av detta dekret måste man hålla i sikte evangeliets oföränderliga syfte.
     Nästan inga kyrkoordningar iakttagas noggrant och många komma varje dag ur bruk även hos dem, som allra ivrigast försvara de kyrkliga buden. Man kan icke heller finna råd för samvetena, om man icke ger billigheten rum, så att vi vet oss iakttaga kyrkans bud utan att tillskriva dem nödvändighet och icke kränka samvetet även om vissa kyrkans bud skulle komma ur bruk.
     Men biskoparna skulle med lätthet kunna förbli i åtnjutande av den tillbörliga lydnaden, om de icke tvingade till iakttagande av kyrkliga bud, som icke kunna följas med gott samvete. Nu påbjuda de celibat och mottaga inga som präster, såvid dessa icke svära att icke förkunna evangelii rena lära. Våra kyrkor begära icke, att biskoparna skola återställa endräkten med uppoffring av sin ställning, vilket det dock skulle anstå goda herdar att göra. De begära blott att biskoparna (100) skola avlyfta orättmätiga bördor, som äro av nyare datum och införts i strid mot den allmänneliga kyrkans sedvänja. Kanske hade dessa bestämmelser i början några godtagbara skäl för sig, men de passa icke för senare tider. Det är också uppenbart, att somliga av dem införts på grund av oriktiga föreställningar. Därför borde påvarna visa mildhet och nu lätta på bestämmelserna. Ty en sådan förändring försvagar icke kyrkans enhet. Många människobud ha ju med tiden ändrats, såsom själva kyrkoordningarna utvisa. Men om det icke kan utverkas, att sådana föreskrifter upphävas, som icke kunna åtlydas utan synd, måste vi följa den apostoliska regeln, vilken säger: Man måste lyda Gud mer än människor.
     Petrus förbjuder biskoparna att uppträda såsom herrar i församlingarna. Nu är det icke fråga om att biskoparna skulle avstå från sin myndighet, utan endast så mycket begäres, att de skola tillåta, att evangelium rent förkunnas, och att de avskaffa några få föreskrifter, som icke kunna (101) följas utan synd. Om de icke i något avseende vilja ge efter, må de själva se till, huru de inför Gud skola stå till svars för att de genom sin oböjlighet bli orsak till kyrkosöndring.

 

 

Dessa äro de viktigaste artiklarna, som synas vara omstridda. Ehuru man kunde ingå på flera missbruk, ha vi för att undvika för stor omständlighet endast sammanfattat de viktigaste, med stöd av vilka de övriga lätt kunna bedömas.
    Det har varit häftiga klagomål över avlaten, över vallfärderna, över missbruket av bannet. Församlingarna hade många obehag genom avlatskrämarna. Oavlåtliga strider hade prästerna med munkarna om de rättigheter, som tillkomma församlingsprästen, om hörandet av bikt, om jordfästningar, om tillfällighetspredikningar och oräkneliga andra ting. Dessa frågor ha vi förbigått, för att det, som i denna (102) fråga är det viktigaste, genom en kort framställning lättare skulle bli klargjort. Vi vilja icke heller med något, som här sagts och framhållits, draga vanära över någon. Blott det har omnämnts, som nödvändigt måste framhävas, för att det skall bli klart, att hos oss ingen lära och inga former för gudsdyrkan införts, som strida mot Skriften eller den allmänneliga kyrkan. Ty det är uppenbart, att vi med största omsorg sökt förhindra, att några nya, okristliga läror skulle spridas i vara kyrkor.
     Förestående artiklar ha vi velat framlägga i enlighet med det kejserliga påbudet, för att man här måtte finna vår bekännelse och för att huvudpunkterna av våra teologers lära skulle bli klargjorda. Om i denna bekännelse något saknas, äro vi beredda att, om Gud vill, lämna utförligare upplysning enligt de heliga skrifterna.

Återgiven från Confessio fideo, Verbum, 1993. 

Till innehållsförteckningen

*

 

Confessio fideo, (Verbum, 1993) är en nyutgivning av hela den orginaltext som antogs vid Uppsala möte 1593 med kommentarer av Lars Eckerdal och Per Erik Persson. Samtliga bekännelsetexter, dvs utöver den augsburgska bekännelsen även de apostoliska, nicenska och athanasianska trosbekännelserna, är återgivna i två versioner i två parallella spalter. Den ena återger bekännelsetexterna på 1500-talssvenska som de antogs 1593. Den andra spalten innehåller de översättningar till moderna svenska som vanligen används inom Svenska kyrkan.
     Genom att sidnummren i Confessio fidei (1993) anges i ovanstående text är det lätt att med bokens hjälp hitta och jämföra med formuleringarna i originaltextens 1500-talssvenska för den intresserade. Artiklarnas rubriker har även återgivits på 1500-talssvenska för att läsaren i någon liten mån ska kunna ana historiens vingslag och den 400-åriga originaltext som antogs vid Uppsala möte 1593. (Se också inledningen.)

 

Kommentar 1:

Den augsburgska bekännelsen är central för de lutherska kyrkorna och så även för Svenska kyrkan. I den kyrkliga kungörelse från 1993 "om Svenska kyrkans grundläggande dokument avseende tro, bekännelse och lära" som ersätter kyrkolagen från 1686 lyder den första paragrafen:

1 §  Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, nicenska och athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument. (Svenska kyrkans författningssamling, 1992:9)

Återgivet från "Svenska Kyrkans grundläggande dokument - från 1983 - 1993" av Per Erik Persson, Svensk Teologisk Kvartalsskrift, nr 1, 1994, s.2.

 

Kommentar 2:

Det kan vara av betydelse att påpeka att det finns skiljaktigheter i detaljer mellan augsburska bekännelsen som den återges i sista upplagan av Svenska kyrkans bekännelseskrifter (1957) och den version på nutidssvenska som återges i Confessio fidei.
     Den version av augsburgska bekännelsen som antogs vid Uppsala möte 1593 var en översättning av Editio princeps, den första tryckta upplagan på latin. Den version som återges i sista upplagan av Svenska kyrkans bekännelseskrifter (1957) bygger på textkritiska arbeten där man så långt som möjligt har försökt att rekonstruera augsburgska bekännelsen som den framlades 1530 i Augsburg. (Se s.51, not 1, Svenska kyrkans bekännelseskrifter, 1957). I Confessio fidei återges en nutida översättning av  Editio princeps vilket kommer närmre den text som antogs på Uppsala möte.
       Om man är intresserad av små nyanser i språket som kan ge ganska stora förändringar i innebörd så kan det vara intressant att fundera över skillnaderna i artikel IX Om dopet (sista meningen) mellan augsburgska bekännelsen som den återges i Confessio fidei respektive i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, 1957. Detta kan då också läsas som en skillnad mellan Editio princeps och den ursprungliga version som framlades 1530 i Augsburg.

IX. Om dopet (Ur Confessio fidei)
Om dopet lära de, att det är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas, för att de genom dopet må frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd.
     De fördöma vederdöparna, som förkasta barndopet och påstå, att barnen bli frälsta utan dop.

IX. Om dopet (Ur Svenska kyrkans bekännelseskrifter, 1957)
Om dopet lära de, att det är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas, för att de genom dopet må frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd.
     De fördöma vederdöparna, som bestrida, att barnen bli frälsta genom dopet.

Confessio fidei's (och Editio princeps') formulering är betydligt hårdare än originalformuleringen och i princip kompromisslös visavi en baptistisk dopsyn som menar att 'barnet hör himelriket till' för att det är barn och att dopet därför inte heller är nödvändigt för barnets frälsning. Att den mjukare ursprungsformuleringen har smugit sig in i Svenska kyrkans bekännelseskrifter är sympatiskt. Men det är dock ett lite märkligt sätt att införa ändringar i en central bekännelsetext. Genom i den kyrkliga kungörelsen från 1993 kan dock denna ändring ses som officiellt sanktionerad ett kvartssekel i efterhand även om paragrafen inte är helt otvetydig.

 

 

[bakgrundsbild]

list av lind

[apostoliska trosbekännelsen]
[nicenska trosbekännelsen]
[athanasianska trosbekännelsen]
[syndabekännelsen]
[bekännelsetexter - sammanställning]

[Existentiell livssyn - kristen tro? - innehållsförteckning (extern)]
[Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida (extern)]

list av lind

Till innehållsförteckningen