Kunskapsfråga och vision 
Sex teser 
Gustafs videoblogg 
Artiklar/texter av Carl Gustaf Olofsson 

Artikeln publicerades på debattsajten Newsmill i mars 2011. Artikeln fanns tillgänglig där tills Newmill försvann från webben sommaren 2013. Det är dåligt av de ansvariga för Newsmill att inte låta textamaterialet finnas kvar som ett arkiv när man la ner verksamheten. Texten är webbpublicerad här i februari 2014. 

Nyateismen och teologins banalisering.  

Carl Gustaf Olofsson

Ann Heberlein, teolog, författare och medarbetare på DN Kultur, har skrivit en recension av två nya böcker på svenska av Karen Amstrong, brittisk religionshistoriker och flitig författare. Boktitlarna är ”För Guds skull. Om religionens betydelse” och ”12 steg till ett liv i medkänsla” (båda på Brombergs). Rubriken på DN-recensionen är ”Därför behövs religionen” (2011-03-17). Ann Heberleins deltagande i den Newsmillsända webbdebatten på temat ”Respekt” på AF i Lund klingar i bakgrunden. I den korta kärnfulla texten rör Ann Heberlein vid flera viktiga och mera övergripande frågor. Med Amstrong som utgångspunkt slår Heberlein hårt åt två håll - mot Svenska kyrkan å ena sidan och 'nyateismen' å den andra. Jag återkommer till det. Jag börjar med 'talet om Gud'. 

Amstrong menar att vi talar för mycket om Gud. Vilka 'vi' är är oklart. Jag uppfattar det som att Amstrong menar kyrkorna och religionerna. Heberlein håller med. Och jag håller med! 

Jag har sedan länge tyckt att frågan om Gud eller icke-gud närmast är en oviktig kafferepsfråga som främst bidrar till att skymma sikten mot livets väsentligheter. När den av kyrka, kristenhet och islam ges en central och avgörande plats i diskussionen om våra mest grundläggande existentiella livsfrågor är konsekvensen enligt min mening en djupgående trivialisering av det offentliga samtalet om livets villkor, svårigheter och möjligheter. När sedan den sekulära offentligheten av debattörer och livsåskådningsjournalister inte har något eget att sätta emot blir det offentliga samtalet ytligt och trivialt just vid de punkter där det skulle kunna djupna. De omständigheter, livsval och hållningar som stödjer eller undergräver de inre processer som utgör grunden för att kunna uppleva mening, värdighet, självrespekt, medkänsla och som utgör förutsättningen för att vi under gynnsamma omständigheter kan få starka benådade punktupplevelser av lycka, förundran, livsglädje, hemhörighet i tillvaron är oberoende av om vi tror på Gud eller ej. På den punkten är jag tveklöst självsäker! När man från kristet, muslimskt eller annat religiöst håll lyfter fram tron på Gud – Allah (eller andra övernaturliga makter och krafter) som den avgörande livsfrågan skymmer man sikten mot vad som är våra djupaste livsangelägenheter. (Se också artikeln "Vad innebär kristen gudstro?" av undertecknad i Svensk Kyrkotidning 2004)

Men så långt vill inte Heberlein gå. Hon menar i stället att ”Det talas alldeles för mycket om Gud, på ett ytligt och banalt sätt”. Med referens till Amstrong skriver Heberlein: ”Det är inte genom att definiera Gud, formulera läror och dogmer eller engagera sig i dunkelt metafysiskt sökande som man kommer till insikt om Gud”. Heberlein och Amstrong menar uppenbarligen att om man är en ärlig människa öppen för livets och varandets mysterium och som medvetet odlar medveten närvaro så kommer man att komma till ”insikt om Gud”. Därmed är det också sagt att de paradigmatiskt sekulära icke-troende människorna, som jag själv, per definition aldrig kan komma i kontakt med livets djup. Tyvärr är denna typ av resonemang typiskt för teologins osynliggörande och förnekande av den moderna människans livskamp och livserfarenheter. Detta medför indirekt en djupgående trivialisering och banalisering i synen på människan inom teologin. Det gäller även svenska teologiska portalgestalter som Anders Nygren med sin ”Eros och agape” och Anders Jeffners, Ragnar Holtes och Hembergs ”Människan och Gud”. Mig veterligen finns det ingen modern teolog, varken i Sverige eller internationellt, som har tematiserat denna problematik. Det finns skärvor hos Gustaf Wingren, men väldigt otillräckliga. Inte ens Paul Tillich! Att det sedan finns enskilda präster och själasörjare som trots avsaknaden av välutvecklad teologi på detta område ändå på ett hedervärt sätt kämpar med denna problematik är en annan sak. Men dom ser i regel till att få den själsliga och intellektuella näring dom inte får från teologin från psykologi, psykodynamiskt tänkande, humanistisk och existentiell psykologi, existentiell filosofi. Och förstås från litteratur, film, konst etc. Men dom får vara beredda på lite nedlåtande förakt från de teologiska elfenbenstornen. 

Det är möjligt att detta 'oberoende av gud' som en bärande livshållning med skärpa och djup kan bli fullt tydligt först när man under lång tid medvetet och tydligt ställt sig inom ramen för ett uttalat ”sekulärt paradigm”. Jag har levt i detta paradigm sedan tonårens uppbrott första halva av 1960-talet. De senaste fjorton åren har jag i olika artiklar och texter försökt synliggöra att det finns en oerhört fascinerande och spännande infallsvinkel till kristen tro och hela det kristna arvet utifrån detta sekulära paradigm. Jag har trott att det skulle få resonans bland de mera radikala och framåtriktade krafterna inom Svenska kyrkan och teologin. Men så icke! Kanske väldigt naivt, men med mitt starka kristna arv har det sannolikt varit nödvändig att ge denna naiva föreställning en rejäl chans. 

Det har sakta blivit allt tydligare för mig att detta är en alltför krävande och utsatt hållning för de allra flesta som verkar inom ramarna för kyrkan. Jag har själv inte varit aktivt verksam eller tjänat mitt levebröd inom kyrkan, så jag har inte så mycket anledning att slå mig för bröstet. Det fåtal präster och teologer som de senaste femtio åren har gjort antydningar i riktning mot någon form av sekulär, inomvärldslig tolkning av kristen tro har fått det hett om öronen. Uppståndelsen kring den danske kyrkoherden Thorkild Grosböll 2003-2004 är ett exempel. När biskop Krister Stendahl, före och efter biskopstiden professor i Nya Testamentets exegetik, i en essä 1987 hävdade att tron på odödlighet inte var någon central biblisk tanke så gick det inomkyrkliga drevet igång. Det skrämmer! John A.T. Robinson på 1960-talet och John Shelby Spong på 2000-talet är andra exempel. Och själsfränderna inom det kristna etablissemanget håller till största delen tyst när drevet har satt igång för att inte själva hamna i blåsväder. Trist och mänskligt! Konsekvensen är att det blir än mer ensamt och utsatt för de som vågat sticka fram. Och det blir än svårare för de potentiella omdanarna att våga träda fram. Det borde vara möjligt med större frispråkighet inom den akademiska teologin där man inte har ”vigningstjänster” med troslöften. Man har sekulära akademiska tjänster. Men där tycks traditionen och det sociala trycket vara alltför stort. Jag ska låta det vara osagt om man verkligen är traditionellt troende, fega eller om man klamrar sig fast vid Anonyma alkolisters gudsdefinition i tolvstegs­programmets 3:e punkt: ”Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, sådan vi själva uppfattade Honom.” 

Detta är bakgrunden till att jag har blivit allt mer övertygad om att Humanisternas och 'nyateisternas' (väldigt populärt och nedlåtande skällsord från teologiskt och kristet håll) ihärdiga och frenetiska kritik av allt tal om Gud och högre makter är viktigt för att på sikt bana väg för det fördjupade offentliga samtal om livets djupaste angelägenheter utifrån en medvetet sekulärt paradigm som jag tror är en livsnödvändighet för vår kultur. Jag har blivit alltmer övertygad om att det behöver skapas arenor för detta livsviktiga offentliga samtal helt utanför och oberoende av teologin och kyrkan. Att de 'finkristna' och 'finreligiösa' (en etikett skapad av min sambo - samma elakhetsnivå som begreppet 'nyateister') som Ann Heberlein, Elisabeth Gerle, Tuulike Toivonen Bylund, teologiprofessorn Mattias Martinson m.fl. känner sig sårade, oförstådda och kränkta mellan varven i denna ihärdiga tros- och gudskritik är nog inte så mycket att göra åt. 

”Fundamentalism och bokstavstro har alltså föga att göra med religiositet. Sådant är avarter.” menar Amstrong och Heberlein håller med. Med ett raskt penndrag har man plockat bort stora delar av den amerikanska och svenska evangelikala kristenheten, den starka pingstväckelsen i Sydamerika, stora delar av katolska kyrkan och största delarna av islam från det som kan kallas äkta religion och religiositet. Plus mormoner, Jehovas vittnen mm. Och inte obetydliga delar av aktiva inom Svenska kyrkan, Missionskyrkan och Svenska baptistsamfundet. Huruvida detta är uttryck för respekt eller självgod nedlåtenhet kan man ju diskutera. Oavsett vad man tycker om dessa religiösa rörelser och denna personliga form av religiositet så är det ett mycket märkligt grepp av akademiska religionsforskare. Sann och äkta religion och religiositet tycks vara ”som jag uppfattar det”. Därmed basta! Och de teologer, aktivt religiösa och ateistiska religionskritiker som inte delar denna exklusiva definition karakteriseras utan omsvep som banala, ytliga, okunniga, teologiskt klåfingriga, triviala. Det blir en egen teologisk parodivariant på anonyma alkolisters religions- och gudssyn. Men då inte för att försöka hjälpa djupt skadade människor ur ett missbruksträsk. För vad vet jag inte! 

När Heberlein sedan med ett raskt penndrag trycker ut Svenska kyrkan och aktuell tillämpad teologi i den yttersta banalitetsmarginalen så blir det inte mycket kvar. Kanske ett elfenbenstorn? Svenska kyrkans ”imbecilla reklamkampanj” i Stockholm får utgöra ett konkret, aktuellt exempel på ”teologisk slapphet, förenklingar och avgudadyrkan”. När det gäller kyrkfolkets olika mer konkreta försök att göra kristen tro mera tillgänglig i samtiden blir det frågan om ”teologisk klåfingrighet som försett Gud med mänskliga egenskaper....” där ”Gud reduceras till en projektionsyta för våra föreställningar om oss själva, religiositet till något mysigt, kyrkan till en klubblokal”. Det skulle kunna vara skrivet av en elak Humanist. Hon fortsätter: ”I ivern att göra religion tillgänglig och begriplig för alla har vårt religiösa språk tömts på innehåll, mystiken rationaliserats bort och det intellektuella prövande samtalet bannlysts”.

En bit av mig tycker det är uppiggande med Heberleins avfärdande av Svenska kyrkans försök att göra sig relevant i samtiden och den teologi som ligger under. Men när fundamentalism och bokstavstro av Heberlein och Amstrong karakteriseras som ”avarter” och något som har ”föga att göra med religiositet” så blir jag väldigt reserverad. Det handlar mer om att försöka bygga en trygg borg för de fin­religösa som minskar beröringsytorna med ”avarterna” än att bidra till en konstruktiv religionsfilosofisk och religionskritisk diskussion. 

Teologisk slapphet, förenklingar och avgudadyrkan – ord och inga visor. Visst, jag håller med henne, men hon skriver som teolog och medlem i Svenska Kyrkan (tror jag). De tongivande på retreatgården Berget i Rättvik, Ulf Ekman från Livet Ord, kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl, Elisabeth Sandlund på Dagen (dessförinnan Kyrkans Tidning) och akademiska teologer och religionsvetare som Ola Sigurdson, Owe Wikström, Jayne Svenungsson, Peder Thalén och Mattias Martinson håller säker med. Tongivande svenska 1900-talsteologer som Anders Nygren, Gustaf Aulén, Gustaf Wingren skulle säkert hålla med. Varifrån kommer denna teologiska slapphet, dessa förenklingar och denna avgudadyrkan. Hur kan den breda ut sig med alla dessa engagerade, teologikunniga röster i den kyrkliga offentligheten. 

Det skulle vara spännande om Ann Heberlein med sin akademiska teologiska kompetens och sitt starka engagemang kunde skriva en initierad essä om detta i DN. Och då, med namns givande, konkret gå på de resonemang och tolkningar i olika tongivande teologier som bidrar till banalisering och förytligande. Då kanske det skulle kunna uppstå en intressant diskussion om kyrka, tro och religion. Varför bara namnge representanter för den förmenta ytligheten och okunnigheten bland 'nyateisterna'. Man kanske till och med kan säga att det ju är tur att några – som Humanisterna – går på ytligheten i kyrkans tro och hos stora dominerande delar av Svenska kyrkans företrädare. Att man själv får lite slängar av sleven tycker jag att man generöst skulle kunna bjuda på när man nu inte vill, orkar eller vågar göra det själva. Men i stället surar man till och känner sig kränkta. Ann Heberlein deklarerar att hon efter AF-debatten aldrig mer kommer att gå i debatt med ateister. 

Nyateism har blivit en populär beteckning från kristet och teologiskt håll. Det har blivit en sammanfattande benämning på en religionskritik som man menar är ytlig, okunnig, banal, monologisk, ovillig och oförmögen att föra djupare mera sofistikerade diskussioner om tro och religion. Där är Ann Heberlein och Karen Amstrong ense. I första delen av teologiprofessorn Mattias Martinsons ”Katedralen mitt i staden. Om ateism och teologi” (Arcus, 2010) ägnas stor energi åt att retoriskt försöka nagla fast detta som en sanning. Heberlein skriver: ”Ateisternas föraktfulla, självgoda ignorans är tragisk”. Det är tuffa ord! Efter att under den gångna senhösten läst tre årgångar av Humanisten och sett ett antal videoinspelade debatter så kan jag bara säga att hennes bild inte på något sätt stämmer med min. Om jag till detta lägger att jag under de senaste 20 åren läst en hel del teologisk litteratur så kan jag läsa Heberleins ord om ”självgod ignorans” som en teologisk projektion. Jag tänker då på det jag nämnt tidigare, frånvaron och osynliggörandet av den moderna icke-religösa människans erfarenheter och livskamp. Som tur är finns det litteratur, film, poesi, konst, musik! 

Under mer än 30 år har jag uppfattat mig som religiös i en existentiell mening - en egen finreligiös definition - men varit väldigt tydlig i att ”jag tror inte på gud, tror inte något liv efter döden, tror inte att Jesus uppstod från döden” - och att jag inte tror på några andra övernaturliga krafter och makter heller. Trots detta tydliga sekulära paradigm har det funnits starka släktskapskänslor i förhållande till kristen tradition. Till slut har jag förstått att man är kompakt och genuint ointresserade – och oförstående – för en sådan hållning från teologiskt och kristet håll. Jag har till och med börjat tänka att detta ointresse kanske är väldigt rimligt. Det är verkligen frågan om två olika paradigm. Och jag har den gångna hösten tagit konsekvenserna av detta. Jag har följt den förkättrade Richard Dawkins uppmaning och ”kommit ut som ateist”. Genom att jag dessutom gått med i Humanisterna måste jag därmed också betrakta mig som ”nyateist”. 

Carl Gustaf Olofsson
 

[bakgrundsbild]

Språk, tro och religion - webbplatsens förstasidan
Existentiell livssyn - kristen tro? - bok/titelsida
Livssyn, språk och religiositet  
Artiklar/texter av Carl Gustaf Olofsson  
Kunskapsfråga och vision 
Sex teser 
Gustafs videoblogg  

Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson