Länk till webbplatsens förstasida Existentiell livssyn - kristen tro?          
av Carl Gustaf Olofsson  ©         
Original Publishing on Internet        
Språk & Existens, Stockholm, 1999      
Ebok, Alternaliv förlag, 2014      

     

 

 

Kan köpas eller lånas som ebok!  
Från den 20 januari 2014 finns boken som ebok. Den kan köpas hos de flesta nätbokhandlar (79 kr), t.ex Adlibris, eller lånas på bibliotek

Se vidare blogg  Nr 56. "Existentiell livssyn - kristen tro?" finns att köpa och låna.

 

Kapitel 2

Ansvar och flykt

 

En analys av ansvarighetens och flyktens hållning och hur dessa hållningar påverkar upplevelserna av mening, hopp och självrespekt. Analyserna ger också en existentiell och icke-teistisk infallsvinkel till centrala kristna begrepp som synd, skuld, nåd, omvändelse och frälsning

 

Inledning:
Samvetets, hjärtats och sanningens röster.

   2.I. Ansvarighetens hållning.

2.I.1. Självrespekt och värdighet.
2.I.2. Genombrottsupplevelser.
2.I.3. Den existentiella sorgeparadoxen.
2.I.4. Allmänmänskliga erfarenheter.
2.I.5. Flyktens hållning.
2.I.6. Tre betydelser av begreppet synd.
2.I.7. Flykt och ondska.
2.I.8. Från flykt till ansvarighet.
2.I.9. Barnets oskuld.

   2.II. Persongrunden och religiös längtan.

2.II.1. Persongrunden.
2.II.2. Ansvar och frihet.
2.II.3. Flykt och bundenhet.
2.II.4. Religiös längtan kontra begär.
2.II.5. Transcendens och gudslängtan.
2.II.6. Persongrund, båtskrov och hopp.

   2.III. Två motstridiga krafter.

2.III.1. "Guds röst" och "frestarens".
2.III.2. En integrativ och en tillbakahållande kraft.
2.III.3. "Frestaren" och frestelsen att fly.
2.III.4. Komplikationer och nyansering.
2.III.5. Ansvarighetstesen.
2.III.6. Ansvarighetens hållning och biblisk tradition.
2.III.7. Sammanfattning.
noter och register

 

[bokens innehållsförteckning INH
[litteratur LI]
[person- och sakregister: hela boken RE - kapitel 2]
K1 K3 K4 K5 K6 K7 K8 K9
TI INT KP LI INH RE BEK
[sidantal] Länk till slutet av kapitlet.

 

 

 

 

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

Inledning: Samvetets, hjärtats och sanningens röster.

Redan under de tidiga tonåren började jag ana att mitt liv på avgörande sätt var beroende av i vilken utsträckning jag ärligt försökte vara trogen mot vad jag långt senare har kommit att kalla "samvetets, hjärtats och sanningens röster" inom mig. Detta har så småningom utvecklats till en övertygelse om att vårt förhållande till dessa 'röster' i termer av ansvar eller flykt är av grundläggande betydelse för vårt djupaste väl och ve som människor.
        Vad som här fortsättningsvis kallas ansvarighetens hållning kan sammanfattas på följande sätt: Om vi vill ha levande relationer till andra människor i kärlek, vänskap och gemenskap, vill leva i en grundstämning av självrespekt och värdighet, vill mogna och utvecklas, önskar ett fungerande demokratiskt samhälle, vill fördjupa en grundupplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron kommer vi inte undan att efter bästa förmåga försöka urskilja och bejaka vad som här kallas "samvetets, hjärtats och sanningens röster". Det innebär att i liv och handling försöka följa de inre krav som dessa 'röster' ibland med stor tydlighet formar. Centralt är också att stå kvar i ansvaret och de smärtsamma upplevelserna av skuld, feghet och nederlag som blir följden när vi sviker eller kommer till korta i förhållande till dessa inre krav.
       Flyktens hållning innebär att på olika sätt förneka och göra sig döv för dessa inre röster. När vi avvisar giltigheten i de krav de ställer på oss kommer känslor av meningslöshet, maktlöshet, främlingskap, tomhet och ödslighet obevekligt att breda ut sig i vår inre värld. Flyktens inneboende logik medför också en allt starkare tendens att på olika sätt försöka komma undan de obehagliga och plågsamma känslor som denna hållning ger upphov till. Det kan bli till ett välanpassat och till synes lyckat liv men där det strax under medvetandets yta finns dova och växande skikt av desperation och ångest som hotar att bryta igenom.
        I denna livsbelägenhet blir ångesten ett uttryck för vår längtan efter autenticitet, mening, sanning. Flykten undan denna ångest blir en flykt undan livet. I sitt innersta vet eller anar varje människa att det är en tragedi att leva och dö i denna hållning - det är att förlora och gå miste om livet. Därför finns det alltid en sida i oss, även när vi till synes oåterkalleligt har fastnat i flyktens hållning, som vill stanna upp och ställa oss ansikte mot ansikte med vår utsatta livsbelägenhet. Med en bit av vår varelse vet vi att detta plågsamma 'uppstannande' är nödvändigt för att vi ska kunna 'vinna livet åter'.
        Beroende på hur rädda och bräckliga vi är behöver vi olika mycket stöd och hjälp för att inte glida in i flyktens hållning som är en väg med ett tilltagande inre mörker. Om en människa har fastnat i denna hållning kan hon behöva mycket av insiktsfullt och kärleksfullt stöd för att återinträda i ett öppet och bejakande förhållningssätt till hjärtats, samvetes och sanningens röster.
        För mig har detta utvecklats till en så stark personlig övertygelse att jag inte kan se vad som skulle kunna ändra på den. Att det sedan ofta kan vara svårt, ibland förenat med ångest och intensiv inre kamp, att försöka stå kvar i denna trohet - inte minst när vi utifrån olika sorters rädslor, begär och bundenhet har svikit - är en annan sak.

Som grund för den fortsatta diskussionen vill jag säga något om den innebörd jag lägger i de olika delarna av uttrycket "samvetets, hjärtats och sanningens röster". Sammantagna använder jag också uttrycket "delaktighetens röster".
       Samvetets röst står för den inre upplevelse som 'säger' att 'detta är orätt' respektive 'detta är rätt'. Det gäller visavi handlingar som jag har begått eller står i begrepp att begå men också visavi andra människors handlingar och olika företeelser i samhället. Samvetets röst är ett inre krav att göra någon form av motstånd mot sådant i mig själv och i min omvärld som jag upplever som orätt, destruktivt, förstörande, ont. Detta är i överensstämmelse med konventionellt språkbruk.
       Sanningens röst betecknar ett inre krav på intellektuell ärlighet in mot mig själv, mina åsikter, värderingar, idéer. Det är ett krav att sträcka sig efter sanningen även om den är obekväm och problematisk. Den handlar om en inre beredskap att ifrågasätta och problematisera mina ståndpunkter och övertygelser i ljuset av nya argument, ny kunskap och nya erfarenheter. Den rymmer också ett krav på att försöka bejaka andras ifrågasättanden av mina handlingar och övertygelser. Det är ett krav på intellektuell redbarhet.
        Man kan diskutera det lämpliga i att kalla detta 'sanningens röst'. Det kan ge associationer till att denna röst skulle kunna uppenbara sanningar med stort S, vilket är tvärtemot dess väsen. Om det inte var för klumpigt skulle 'det kritiska förnuftets röst' kanske vara ett bättre uttryck.
       Hjärtats röst betecknar bilder, idéer och impulser som gäller vad vi kan göra för att aktivt bejaka möjligheterna till levande gemenskap, vänskap och kärlek såväl i våra egna personliga liv som hos andra. Den handlar också om den vardagliga omsorgen. Men den gäller också hur vi bör förhålla oss för att en mera grundläggande livsbejakelse ska kunna utvecklas och fördjupas. Hjärtats röst gäller kvaliteten i såväl våra relationer till andra människor som i vår mer övergripande relation till livet och tillvaron. Hjärtats röst kan ibland sträckas utanför vår personliga livssfär utan några andra personliga vinningar än en större delaktighet i livet.
        För mig har ett starkt inre krav på ärlighet och autenticitet i mina viktigaste relationer blivit ett viktigt uttryck för hjärtats röst. En sida av detta har varit ett krav att försöka göra motstånd mot den rädsla i mig som skapar tystnad och avstånd.
        När hjärtats röst gäller saker utanför vårt mera omedelbara personliga liv kan den ibland få en omfattning och tyngd som gör det relevant att tala om en upplevelse av en livsuppgift eller en kallelse. Denna 'röst' är då förenad med upplevelsen av ett starkt inre krav på konkret ansvarstagande i liv och handling. Men även utan denna speciella dimension vill jag hävda att vad som här kallas hjärtats röst är en viktig existentiell realitet.
        När en människa har kontakt med hjärtats röst upplever hon, med olika mått av konkretion och tyngd, att hon har ett personligt ansvar för att centrala positiva livskvaliteter ska få bättre möjlighet att utvecklas och fördjupas; i första hand i sitt eget liv men ofta i varierande utsträckning även i andras och i det samhälle hon tillhör.

Idéhistoriskt kan man se samvetets röst som ett arv från judisk tradition, hjärtats röst som ett kristet arv - den är också tydligt uttryckt i t.ex. mahayanabuddhismens bodhisattvaideal och judisk chassidism - och sanningens röst som ett hellenistiskt arv som är vidareutvecklat i vetenskapligt och filosofiskt tänkande sedan renässansen.
        Utifrån en hel del vetenskapliga och filosofiska synsätt kan man hävda att detta som vi urskiljer och uppfattar som "samvetets, hjärtats och sanningens röster" ensidigt är bestämt och betingat av barndomspräglingar, gener och transmittorsubstanser, kulturella omständigheter, materiella och ekonomiska villkor och att det därmed inte finns någon självständig existentiell kärna. I detta perspektiv framstår varje betoning på den ansvariga hållningens centrala betydelse för människans 'själsliga hälsa' som irrationell och uttryck för självbedrägeri.
        När olika vetenskapliga synsätt på människan totaliseras - dvs blir en heltäckande förklaring - blir detta konsekvensen. De vetenskapliga synsätten är viktiga. De bidrar ofta till en ödmjukare och mindre moraliserande hållning till andra människors brister och tillkortakommanden. Samtidigt hävdar jag bestämt att det finns en självständig existentiell kärna i dessa 'röster' som inte kan förstås och förklaras utifrån dessa vetenskapliga synsätt.
        Ansvarighetens hållning utgör en central aspekt av vad som i introduktionen kallas delaktighetens livshållning [INT:1.,st.6ff]. Flyktens hållning är en grundläggande del av vad som där benämns likgiltighetens livshållning.
        Syftet med den analys och diskussion som genomförs i detta kapitel är att försöka synliggöra och förstå några viktiga sidor av den inre dynamiken i ansvarighetens respektive flyktens hållning.

 

 

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

I.Ansvarighetens hållning.

 

I.1. Självrespekt och värdighet.

Att bejaka ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster innebär att de fungerar som grundläggande realiteter i ens liv. I denna hållning försätter människan sig i en speciell relation till livet och tillvaron. Hon kommer att tvingas till konkreta konfrontationer med rädsla och ångest när dessa röster gör att hon stöter på inre gränser som hon kanske varit ovetande om förut. Hon blir förr eller senare tvungen att utmana olika behov, beroenden och rädslor, t.ex sin längtan efter att vara välsedd och omtyckt, rädslan att förlora vänner, beroendet av en trygg grupptillhörighet.
        Att bejaka ett ansvarigt förhållande till dessa röster innebär att vara i en öppen och levande kontakt med ett speciellt spektrum av såväl smärtsamma som positiva känslor och erfarenheter.
        De positiva känslorna kan handla om en fördjupad självrespekt och värdighet när man trots rädsla och risker för negativa personliga konsekvenser har lyckats följa sitt samvete i något viktigt avseende. Det kan handla om starka och euforiska känslor av att livet som förut tett sig alltmer stumt och hopplöst plötsligt öppnar sig när man lyckats bryta sig igenom en inre spärr av djup rädsla som förut tyckts omöjlig att rå på. Det kan gälla i en ytligt sett så banal handling som att ha vågat sträcka sig efter en människa man är förälskad i trots intensiv rädsla för att bli avvisad såväl som att under utsatta politiska omständigheter haft modet att sätta hela sin existens på spel i försvaret av värden man upplever som fundamentala.
        De positiva känslorna kan också handla om de djupnande känslor av förbundenhet med livet, av mening och hemhörighet i tillvaron, som följer av att i allt större utsträckning klara av att följa hjärtats röst i avseenden som sträcker sig utanför det mera näraliggande personliga livet trots ovisshet om vart det kommer att leda, trots att det kanske medför svårhanterliga konfrontationer med rädsla, beroenden och olika sorters inre gränser, trots kanske brist på gensvar, att det väcker löje etc.

När människan lever i en bejakande relation till dessa inre röster kommer hon att möta och konfronteras med två olika typer av smärtsamma känslor. De kan kallas 'avvisandets smärta' och 'icke-vågandets' smärta.
        Avvisandets smärta kommer ur att inte nå fram, väcka löje, bli missförstådd, övergiven, illa sedd etc när man handlar utifrån hjärtats röst. Denna smärta handlar också om de känslor som väcks av att engagerat ha handlat utifrån samvetets röst och inte alls uppnå det man hade hoppats, när det känns som att man är en 'ropande röst i öknen'. Än smärtsammare blir det om ens ställningstagande och handlande åtföljs av negativa personliga konsekvenser; att mista vänner, bli omplacerad på jobbet, bli utfrusen och mobbad. Att bli betraktad som destruktiv, förstörande och i religiösa sammanhang kanske som djävulens hantlangare, hädare är också en plågsam möjlighet. När en människa brottas med att våga eller inte våga följa de inre krav delaktighetens röster ställer på henne är det oftast just rädslan för dessa smärtsamma negativa konsekvenser som utgör det synliga och påtagliga hindret från att handla.
        Under utsatta livsomständigheter kan de smärtsamma negativa konsekvenserna gälla liv och hälsa. Det kan vara viktigt att komma ihåg att denna typ av brutala livsomständigheter var den vardagliga realiteten för miljontals människor i 1900-talets Europa under nazismens och stalinismens välde. På många håll i världen är det fortfarande en påträngande verklighet att trohet mot samvetets, hjärtats och sanningens röster innebär allvarliga risker för liv och lem.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

I.2. Genombrottserfarenheter.

En människa kan ibland hamna i en intensiv inre brottning kring att våga eller inte våga följa dessa röster i något konkret avseende. Det är då frågan om en situation där de möjliga negativa konsekvenserna av 'trohet' i handling väcker djup ångest och rädsla. Trots att det finns en djup och uppriktig vilja att vara trogen mot det inre krav som trätt fram kan det vid den mest dramatiska punkten i en sådan kris te sig omöjligt. Om en människa förmår att stå kvar i denna inre konfliktsituation utan att fly ifrån dess ibland mycket plågsamma känslor kan hon mer eller mindre överrumplande komma till en punkt där hon kan bryta igenom den förut till synes ogenomträngliga muren av ångest, rädsla och maktlöshet.
        Plötsligt är det möjligt för henne att fatta ett klart och orubbligt beslut att handla utifrån det som trätt fram som uttryck för samvetets, hjärtats och sanningens röster. I det ögonblick beslutet är fattat - kosta vad det kosta vill; när hon har bestämt sig för att handla, fullt beredd att möta de negativa konsekvenser som hon uppfattar som reella möjligheter, sker det en djupgående förändring av det inre landskapet.
        Plötsligt är den dramatiska konfliktsituationen med dess plågsamma känslor borta. I stället finns det ett märkligt lugn trots att det finns en utsatt handlingssituation som väntar. Det kan uppstå en stark grundstämning där sinnesintrycken förstärks, av intensiv närvaro, av en svårförklarlig och paradoxal känsla av tillit och visshet om att allt kommer att gå väl trots att de negativa konsekvenserna fortfarande finns kvar som högst reella möjligheter. I det ögonblick hon lyckas fatta ett tydligt och orubbligt beslut är det som att hon samtidigt får kontakt med en djupare grund i sitt inre. För ett tag släpper hennes beroenden och rädslor sitt styrande grepp över hennes liv och handlande. Mitt i den dramatiska situation som det ändå fortfarande är kan det uppstå starka känslor av kraft, obundenhet och frihet, av att vara djupt och oupplösligt förbunden med livet och tillvaron.
        Denna speciella erfarenhet kallas här en
genombrottserfarenhet.

 

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

I.3. Den existentiella sorgeparadoxen.

Icke-vågandets smärta handlar om upplevelser av nederlag, misslyckande, oförmåga, feghet, svek, skuld som kommer ur att man i mer eller mindre viktiga avseenden inte förmått följa samvetets och hjärtats röster på grund av ångest och rädsla; på grund av alltför stor bundenhet till sin materiella välfärd, sin sociala ställning, att vara omtyckt och välsedd etc. I utsatta omständigheter kan upplevelsen av skuld och nederlag handla om att man inte haft modet och förmågan att sätta sitt liv på spel. Smärtan handlar om tillkortakommanden och nederlag i förhållande till de värden, drömmar och visioner som sprunget fram ur ens samvete och hjärta med krav på engagemang i liv och handling. Den handlar om konfrontationer och möten med sin bräcklighet, oförmåga och feghet.
        Denna smärta kan vara mycket plågsam. Det finns därför alltid en frestelse att försöka undkomma den genom att på olika sätt försöka göra sig döv för dessa inre röster. Jag kan intala mig att de krav de reser är utan betydelse för mitt och världens väl och ve, att de diffusa känslor av skuld och svek som har väckts är pseudokänslor som är resultatet av kulturella inpräglingar som varje sund människa måste motarbeta tydligt och bestämt. Jag kan försöka övertyga mig om att det är löjligt och dumt att ta några sociala eller materiella risker utifrån dessa svårgipbara inre krav och att det ändå inte spelar någon roll i det stora hela hur jag handlar.
        I vår tid kan vi söka stöd i vetenskapliga förklaringar av människans fungerande, t.ex. av samhällsvetenskaplig art, för att hävda att upplevelsen av ett personligt moraliskt ansvar bara är kulturella pålagringar utan någon självständig psykisk-existentiell relevans, en kulturellt betingad illusion som bara skapar lidanden och problem för människan i form av upplevelser av skuld, misslyckanden, självförakt etc.

I det nakna mötet med smärtan av de egna misslyckandena, sveken och nederlagen kan den kanske mest märkliga och gåtfulla sidan i den ansvariga relationen till samvetets, hjärtats och sanningens röster visa sig.
        I den upplevelse av mörker och skuld som tar form när en människa inser att det inte finns några fungerande bortförklaringar till att hon har svikit det hon uppfattat som rätt, det som hon innerst har velat, kan det öppnas en helt ny port till vårt människovarande. Plötsligt kan den förkrossade människan börja se på den rädsla och feghet, den bundenhet och de beroenden som har lett fram till sveket med en försonande och sorgsen kärlek som, samtidigt som den djupnar, också sträcker sig ut mot andra människors nederlag och svagheter. Detta dubbla perspektiv är ett grundkarakteristikum; in mot den egna bräckligheten och samtidigt ut mot alla andra människors rädsla, bundenhet och tillkortakommanden.
        Det upprättas en sorgfärgad känsla av förbundenhet med den bräckliga, nederlagstyngda och utsatta medmänniskan. Det kan för stunden träda fram en genomgripande upplevelse av att tillsammans med alla andra svaga, misslyckade och ofullkomliga människor vara kärleksfullt innesluten i tillvaron med dess glädje, smärta och utsatthet. Detta på ett sätt som är oberoende av den egna personlighetens tillgångar, begränsningar och tillkortakommanden.
        Genom att upplevelsenett djupgående och gränsöverskridande sätt förändrar perspektivet på den egna personen, medmänniskan och tillvaron i stort betraktas den som en form av existentiell religiös erfarenhet. Det kan också kallas en transcendenserfarenhet. Ett viktigt karakteristikum är upplevelsen av ödmjukhet och villkorslös förbundenhet i förhållande till de svaga och sköra människor som alltsomoftast kommer till korta i förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster och därför tvingas brottas med nederlagets smärtsamma känslor av skuld och självförakt. Men ödmjukheten och förbundenheten gäller också i förhållande till dem som fastnar i ett tilltagande inre mörker därför att de inte orkar och förmår möta och bära icke-vågandets smärta. En dömande och moraliserande inställning gentemot andras svagheter, rädsla, feghet, nederlag blir omöjlig från detta perspektiv.
        Denna märkliga och omvälvande erfarenhet kallas här
den existentiella sorgeparadoxen.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

I.4. Allmänmänskliga erfarenheter.

I kristen tro används begreppet nåd på flera olika sätt. En del är mera genomtänkta och teologiskt förankrade, andra mindre. Som jag förstår det är den mest centrala och särpräglat kristna betydelsen av nåd just den gåtfulla, personlighetsomdanande och existensfördjupande transcendenserfarenhet som kan öppna sig mitt i den mörka bördan av skuld och nederlag som har diskuterats här. Med den skillnaden att man i en traditionell tolkning av kristen tro inte ser detta som uttryck för en existentiell grundkvalitet utan som ett personligt ingripande från en förlåtande och kärleksfull andemakt, Gud, som existerar utanför och oberoende av människan.
        Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet är även genombrottserfarenheten en i existentiell mening religiös erfarenhet med en gränsöverskridande transcendent karaktär. Även den kan förstås tolkas utifrån en traditionell kristen livssyn. Den dramatiska scenförändringen - från upplevelsen av att vara fast i en mörk och plågsam inre konfliktsituation till intensiva känslor av kraft, obundenhet och frihet, av att vara buren, av att vara djupt förbunden med livet och tillvaron - kommer då att uppfattas som Guds personliga och kärleksfulla ingripande i det egna livet. I denna tolkningsram blir den närmast givna slutsatsen att om vi ärligt lyssnar efter "Guds röst" och följer den i '
trons handlingar', trots den rädsla det väcker och de personliga risker det innebär, kommer Gud att sträcka ut sin hand för att leda och bära genom den utsatthet och de prövningar som detta kan medföra.
        Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet kan en människa göra dessa positiva och ibland direkt livsomdanande erfarenheter oberoende av om hon t.ex. tror på existensen av en personlig Gud eller ej, tror på ett liv efter döden eller ej. Man kan säga att det är erfarenhetsmöjligheter som är knutna till en viss grundläggande hållning, här kallad ansvarighetens hållning. Kärnan i denna hållning kan uttryckas och formuleras på olika sätt. Den kan också vara intuitiv och oformulerad. Det innebär att såväl en ateist som en kristen, såväl en jude som en muslim, buddhist, hindu etc kan göra alla de erfarenheter som är knutna till ansvarighetens hållning. Till exempel de som har diskuterats här i termer av genombrottserfarenhet och den existentiella sorgeparadoxen.
        Erfarenheter som har denna allmänmänskliga grund kallas här fortsättningsvis universella erfarenhetskategorier. Det är erfarenheter som har sitt upphov i de grundläggande livsomständigheter, här kallade existentiella grundstrukturer, som är gemensamma eller likadana för alla människor. Tillvarons natur, människans natur och människans existensvillkor är lika för alla människor oberoende av hur vi tolkar och förstår dessa gemensamma omständigheter.  
        Det innebär att alla erfarenheter som har sin grund i dessa existentiella grundstrukturer kan erfaras oberoende av kulturell hemhörighet. Däremot kommer människor som gör dessa erfarenheter att uttrycka och tolka dem utifrån de kultur- och traditionssammanhang som hon har tillgång till och är förtrogen med.
        En ideologi, filosofi eller religiös tradition kan också öka eller minska sannolikheten för att vissa erfarenheter ska kunna ta form, t.ex. de som har diskuterats i termer av genombrottserfarenheter och den existentiella sorgeparadoxen. Genom den förståelse av människans situation och möjligheter som de 'bär upp' kan de stödja eller försvåra för människor att utveckla och fördjupa ansvarighetens hållning.
        Detta innebär att i den mån det finns någon överensstämmelse mellan vad som här kallas den existentiella sorgeparadoxen och vad man i kristen tradition talar om som 'upplevelsen av Guds gränslösa nåd' måste upplevelsen av nåd betraktas som en universell erfarenhetskategori. Det innebär att denna omdanande transcendenserfarenhet inte på ett exklusivt sätt är knuten till kristen tro och bekännelse. Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet kan den existentiella sorgeparadoxen erfaras inom ramen för vilken sekulär eller religiös livstolkning som helst.
        Det är alltså inte en viss föreställningsvärld som utgör grunden för denna erfarenhet utan en viss konkret livshållning som inte ens behöver vara medvetet formulerad.
        Huruvida sedan kristen tradition mer och tydligare än andra traditioner stödjer utvecklingen och fördjupningen av ansvarighetens hållning och därmed ökar sannolikheten för kristna jämfört med icke-kristna att uppleva de båda omdanande transcendenserfarenheter som har diskuterats här överlåter jag åt andra att försöka svara på.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

I.5. Flyktens hållning.

Om en människa flyr från de obehagliga känslor som uppstår när hon inte vågar och klarar av att följa samvetets, hjärtats och sanningens röster kommer hennes inre psykiska landskap att sakta förstelna och utarmas. Om denna hållning har dominerat under en längre tid kommer känslor av tomhet, främlingskap, meningslöshet, hopplöshet, avskurenhet från livet obevekligt att breda ut sig i hennes inre värld och alltmer prägla hennes grundläggande livsstämning.
        När dessa känslor kondenseras och träder fram i en människas upplevelsefokus är de väldigt plågsamma. En del människor kan uppfatta dem som en varningssignal om att något inte står rätt till och börja försöka hitta hjälp. Men flyktens inre dynamik skapar också en stark tendens att förneka och försöka undkomma dessa hotfulla känslor. Lyckas hon kommer hennes liv att alltmer bli ett tomt ytliv ovanpå en vulkan av mörka och skrämmande känslor som hela tiden hotar att bryta igenom de fördämningar som hon med allt större energi försöker hålla intakta. Flykten undan samvetets, hjärtats och sanningens röster ger helt enkelt upphov till en omedveten tendens att undvika situationer, människor, idéer, tankar, fantasier som skulle kunna få henne att börja bli varse det tilltagande mörkret i sin inre värld - att hennes liv håller på att förödas och gå förlorat.
        I denna
flyktens hållning finns det därför en stark benägenhet att utveckla en manipulativ kontroll av situationer, sammanhang, andra människor utifrån en omedveten strävan att förhindra en öppen och medveten insikt om sin plågsamma och utsatta livsbelägenhet. När ytan trots alla ansträngningar ändå hotar att rämna kommer hon att uppleva att det finns ett dovt hot mot hennes existens som kan övergå i intensiva upplevelser av ångest. Alkohol, droger, maniska sysselsättningar kan då bli det desperata sättet att försöka hålla ihop ytan.
        Men livet går inte att kontrollera fullt ut. Det finns hela tiden en oberäknelig verklighet med sjukdom, smärta, nattliga drömmar, olyckshändelser, kärlek, oförutsedda konfrontationer med andra människors idéer och erfarenheter etc som kan få ytan att rämna.
        Flyktens hållning är kluven. Den har två motstridiga sidor. Å ena sidan rädslan och skräcken för att något ska hända som ska få de plågsamma känslorna av meningslöshet, tomhet och förött liv att börja välla upp till ytan. Å andra sidan en ordlös och ångestladdad längtan efter att just detta ska hända eftersom man samtidigt dunkelt anar att det är den enda vägen tillbaka till det levande liv som man alltmer har förlorat kontakten med. Å ena sidan en dov rädsla för att ytan ska rämna. Å andra sidan en till stor del omedveten rädsla för att för alltid vara fjättrad i denna livlösa och tomma ytvärld - att ens liv bara ska bli detta.
        När vi lever i flyktens hållning kommer vi med en sida av oss att oreflekterat försöka undvika allt som skulle kunna få den smärtsamma sanningen om vår livsbelägenhet att tränga upp till medvetandets yta. En annan kommer att söka efter just sådant som kan få detta att hända. Den oberäkneliga verklighet som vi inte fullt ut kan kontrollera utgör både ett hot och ett hopp. Därför kan en människa vara ångestfyllt skrämd av företeelser som kan stoppa hennes flykt och få mörkret i den egna livssituationen att bli synligt och samtidigt på ett kluvet och spänningsladdat sätt vara lockad av just dessa saker.
        Så länge en människa är i livet kommer det förmodligen alltid att finnas ett skikt i henne som längtar efter att återupprätta ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster och därmed upprätta en relation till livet och tillvaron där hennes förmåga till närvaro och delaktighet kan utvecklas och fördjupas.
        Flyktens hållning, dvs flykten undan ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster, är en av de tre komponenter som konstituerar vad som i introduktionen kallas likgiltighetens livshållning [INT.1.,st.6ff].

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

I.6. Tre betydelser av begreppet synd.

Begreppet "synd" är oupplösligt förbundet med det traditionella kristna trosspråket. Ur denna diskussion om ansvarighetens och flyktens hållningar framträder med stor skärpa tre olika innebörder i detta centrala kristna begrepp. Vad som här kallas synd i sträng respektive mjuk mening är knutna till våra svek i förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster. De olika betydelserna gäller inte att vi har svikit utan hur vi förhåller oss till dessa svek. Den tredje betydelsen gäller synd i lagisk mening.
        Synd i 'sträng mening' gäller helt enkelt det förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster som här kallas flyktens hållning. När en människa förnekar såväl ansvaret för sina svek som dess betydelse för hennes eget och andras liv, binds hon till sveket och det dova mörker som det ger upphov till. I det kristna språket talar man om detta i termer av att hon 'binds till sin synd'.
        I det traditionella kristna trosspråket talar man också om att 'leva i synd'. Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet är innebörden i detta talesätt just att leva i flyktens hållning. Det genererar obevekligt en tilltagande grundstämning av meningslöshet, tomhet, främlingskap. I det kristna språket talar man om denna grundstämning t.ex. i ord som 'att leva avskuren från Gud'.
        Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet är människan utestängd från möjligheten att nå fram till en erfarenhet av försoning och förlåtelse så länge hon står kvar i flyktens hållning. Jag tror att det är denna viktiga insikt som man i det traditionella kristna trosspråket har uttryckt i ord som att 'så länge människan inte erkänner sin synd och återvänder till Gud är hon dömd att leva kvar i mörkret'. Den genomförda analysen visar att detta kan förstås existentiellt som den ofrånkomliga inre dynamiken i flyktens hållning.
        Vad som här kallas synd i 'mjuk mening' står för ett annat förhållningssätt till våra faktiska svek, förlöpningar och nederlag i förhållande till samvetets, hjärtas och sanningens röster. När människan erkänner sina svek och därmed sin skuld, vilket innebär att hon trots sina svek fortsätter att betrakta sig som fullt ansvarig, står hon kvar i ett öppet och levande förhållande till livet och tillvaron. Hon befinner sig då i ett existentiellt landskap där djupgående och omvälvande erfarenheter av förlåtelse och försoning kan ta form och befria henne från svekets plågsamma känslor. Det är inte givet att detta kommer att ske. Den avgörande skillnaden är att det är möjligt vilket det inte är så länge hon förnekar ansvaret för sina svek. Denna möjlighet har här diskuterats i termer av den existentiella sorgeparadoxen.
        Utifrån denna existensdynamiska tolkning av begreppet synd framstår det som en ofrånkomlig existentiell sanning att 'ett liv i synd' leder till förstumning, mörker och förödelse i en människas inre värld. Det tycks också vara en grundläggande existentiell sanning att när vi uppriktigt och ärligt tar på oss ansvaret och därmed också skulden för våra svek och nederlag i förhållande till delaktighetens röster träder vi in i ett 'existentiellt rum' där det är möjligt för en process av försoning och förlåtelse att ta form. I detta förhållande till våra svek och nederlag binds vi också allt djupare samman med alla de sköra och bristfälliga människor som på olika sätt och i olika grad sviker och kommer till korta. En grundkänsla av ömhet och villkorslös förbundenhet i förhållande till medmänniskan kan växa och djupna just genom de egna erfarenheterna av nederlag, tillkortakommanden och svek.
        När vi förnekar och flyr från ansvaret för våra svek kommer vi tvärtom att allt mer skärmas av från våra medmänniskor. En grundkänsla av avstånd och främlingskap kommer obevekligt att breda ut sig. Dessa fundamentala skillnader i konsekvenser när det gäller relationerna till våra medmänniskor understryker artskillnaden i den mjuka respektive stränga betydelsen av begreppet synd.
        Synd i 'lagisk' ('kateketisk') mening gäller brott mot utifrån kommande bud, regler, påbud - från Bibeln eller den kristna gemenskapen. När dessa bud överensstämmer med vad samvetets, hjärtats och sanningens röster säger är den lagiska tolkningen av synd inget problem. Men om det uppstår konflikt mellan dem och man börjar handla utifrån föreställningen att de 'yttre' buden är överordnade samvetets, hjärtats och sanningens röster så blir den lagiska förståelsen av synd inkörsporten till en flykt undan ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster. Att välja 'lagen' i denna konflikt blir ett sätt att försöka fly från den vånda, rädsla och utsatthet det skulle innebära att i stället välja att försöka följa samvetets, hjärtats och sanningens röster. Det vill säga att en människas strävan att inte synda i lagisk mening kan öppna vägen till 'synd' i dess stränga betydelse.
        Yttre bud och regler är viktiga som stöd och hjälp när samvetets, hjärtats och sanningens röster är tysta. Det är dom ganska ofta av olika skäl. De yttre buden fungerar då som ett viktigt stöd för att förhindra att vi som enskilda människor ställer till elände för oss själva och andra, de kan bidra till att minska riskerna för oss att hamna i olyckliga och destruktiva livsspår. De är också viktiga som stöd för att upprätthålla en fungerande social gemenskap, på grund av de brister i den 'personliga utrustningen' som vi oftas i varierande utsträckning dras med. När däremot de yttre reglerna och buden av olika auktoriteter lyfts fram som överordnade samvetets, hjärtats och sanningens röster - av samhället, av en kristen trosgemenskap eller i individens föreställningsvärld - får de en destruktiv makt som är rakt emot deras grundläggande syfte. Det är möjligt att förstå inslag i Jesu förkunnelse som just ett angrepp på detta deformerande sätt att använda och tolka den judiska lagen.
        När begreppet synd förstås på detta trefaldiga sätt blir detta centrala kristna begrepp intressant och djupt meningsfullt. Dess olika betydelseskikt uttrycker och fångar grundläggande existentiella realiteter vars relevans och giltighet är oberoende om vi tror på Gud eller ej, om vi är kristna eller ateister, judar eller muslimer, hinduer eller buddhister. (1)

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

I.7. Flykt och ondska.

Utifrån denna syn på den ansvariga hållningens avgörande betydelse för vårt djupaste väl och ve vill jag hävda att en grundläggande förutsättning för att detta vi kallar ondska ska kunna börja utvecklas och få fäste i en människa är att hon lever i flyktens hållning.
        För att synliggöra ondskans egenart kan det vara värdefullt att skilja på tre stadier i flyktens hållning där ondskan är det tredje och sista.

Det första stadiet kännetecknas av flykt. Det har jag redogjort för ovan.
        Det andra kännetecknas av att man medvetet börjar bejaka det inre mörker som obevekligt växer i flyktens hållning genom att upphöja det till en allmängiltig sanning om människan och tillvaron: 'att livet är meningslöst', 'att främlingskap, isolering och tomhet är människans sanna lott', 'att det som kallas kärlek och omsorg enbart är en tunn kulturell fernissa hos en i grunden egoistisk och maktlysten människa', 'att inte inse dessa uppenbara sanningar är uttryck för feghet, att hävda motsatsen är självbedrägeri och religiöst svärmeri'. Detta sätt att generalisera det egna mörkret till 'Sanningen om människan och tillvaron' kan ses som ett sätt att försöka göra det mera uthärdligt. Det är djupt mänskligt.
        Det tredje stadiet i flyktens hållning vill jag kalla ondskans stadium. Det kännetecknas av en strävan efter att dra in andra människor i det personliga mörker som man upphöjt till sanningen om livet. Det är inte frågan om intellektuell övertalning. Det handlar om att på olika skickliga och intriganta sätt utnyttja och spela på andra människors längtan, behov, svagheter och rädslor för att försöka försätta dem i omständigheter och situationer som får dem att svika sitt hjärta och samvete. Från ondskans hållning väcks det en känsla av tillfredställelse för varje människa som alltmer snärjs in i och fastnar i flyktens hållning. Den förstärks när hon fått en människa att börja uppfatta det inre mörker som obönhörligen byggs upp i denna hållning som sanningen om människan och livet. Triumfen är fullständig när hon genom sitt intriganta spel har lyckats få en annan människa att bli en 'mörkrets manipulatör' av samma sort som hon själv, dvs när ondskan har börjat ta form som hållning i en annan människa.
        Den yttersta bekräftelsen på att mörkret, sveken, hjärtlösheten, maktlystnaden, cynismen, destruktiviteten och främlingskapet är den definitiva sanningen om människan och tillvaron uppstår först när alla människor har blivit dess förkunnare och intrigörer. När ondskan har blivit en verksam kraft i en människas liv finns det därför en i grunden omättlig strävan efter att dra in andra i detta destruktiva kraftfält. Samtidigt håller jag det för sannolikt att hos de flesta människor där ondskan har utvecklats till en dominerande hållning finns det kvar ett omedvetet skikt där hon längtar efter det bestämda och ihärdiga motståndet från människor med en enveten livstro och livsbejakelse som vågar ta strid med henne i den fasta övertygelsen om att hon har fel. Även i ondskans livsposition finns det förmodligen ofta kvar ett frö av längtan efter ett levande liv i gemenskap, tillit och kärlek som under gynnsamma omständigheter kan börja gro.
        Jag vill reservera begreppet ondska för en mera genomgripande destruktiv livshållning där det finns ett cyniskt beräknande inslag. Enskilda skadande handlingar utifrån flyktens hållning kan man nöja sig med att beteckna som destruktiva. Enstaka oreflekterade handlingar utifrån denna känsloram har de flesta människor gjort någon gång. Många har också erfarenhet av handlingar där det funnits en medveten avsikt att kränka, såra och förstöra och där man efteråt kanske har förstått att de haft sin upprinnelse i ett omedvetet försök att värja sig mot plågsamma känslor av att t.ex. vara sviken och osedd. Det kan räcka för att ana något av ondskans psykiska och existentiella dynamik och därmed förstå att ondskan är en potentiell möjlighet hos oss som kan börja utvecklas om vi skärmar av oss från samvetets, hjärtats och sanningens röster. Det kan också vara tillräckligt för att förstå att ondskans yttersta källa är människans djupa längtan efter kärlek, levande gemenskap och full delaktighet i livet och tillvaron.
        Bibelns myt om djävulen som en fallen ängel antyder något av denna grund till ondskan (2).

För att ytterligare klargöra innebörden i ondska är det viktigt att den skiljs både från aggressivitet och ett våldsamt och hatiskt utagerande som svar på konkreta situationer med verkliga eller inbillade kränkningar och förödmjukelser.
        Aggressivitet är frågan om en mänsklig grundpotential som handlar om att mobilisera kraft och koncentration för att värna sitt eller sin grupps liv och existens i olika avseenden. Den kan mobiliseras i såväl det godas som det ondas tjänst. Den kan användas för att värna och fördjupa ansvarighetens hållning såväl som flyktens.(3), (4)
        För att förstå ondskans egenart måste den särskiljas från det situationsbundna våldsamma utagerandet som svar på större eller mindre kränkningar i nuet. Detta sista kan tills vidare kallas för 'reaktiv destruktivitet'. Det är frågan om ett omoget och primitivt reaktionsmönster som kan orsaka mycket skada och lidande. Kraften i reaktion och handlande beror till stor del på att situationen i nuet aktualiserar bortträngda och obearbetade skikt av hat och hämndbegär som har sina rötter i obearbetade upplevelser av kränkningar och förödmjukelser från tidigare i livet och från barndomen. (5)
        Intensiva hatiska känslor ska inte heller sammanblandas med ondska. Känslor är känslor hur blodiga och våldsamma fantasier de än väcker. Att känna denna typ av negativa och ofta skrämmande känslor i sin fulla kraft när man känner sig allvarligt kränkt och förödmjukad är enligt min mening ett sätt att befria sig från deras makt så att de inte klistrar sig fast strax utom räckhåll för medvetandet där de på dunkla sätt kan påverka våra liv och handlingar. Det bidrar till att läka de sår som man har tillfogats. För att kunna känna denna form av svarta och skrämmande känslor fullt ut behöver man vara tydligt medveten om den avgörande skillnaden mellan å ena sidan känslor och fantasier och å andra sidan handlingar. Denna viktiga skillnad har man ofta försökt att sudda ut inom kristen tradition. Det har försvårat för bekännande kristna att på ett medvetet sätt erkänna, möta och bearbeta mörka känslor av hat, att vilja hämnas, skada och såra. Följden har ofta blivit att dessa känslor i stället stannat kvar obearbetade och oförlösta strax utom räckhåll för det medvetna känslolivet där de på subtila och svårgenomskådliga sätt har kunnat påverka handlingar och förhållningssätt. (6)

Att skärma av sig från samvetets, hjärtats och sanningens röster är utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet en nödvändig förutsättning för den dynamiska process som kan leda till att ondskan börjar ta form som en verksam kraft i en människa. Ondska är inte frågan om enskilda destruktiva utageranden. Det är frågan om en hållning som tar sig uttryck i handlingsmönster, tillvarotolkning, människosyn och grundläggande känslor i förhållande till livet. Hatiska känslor och hatiskt utagerande kan förstås inrangeras i ondskans hållning men det är en annan sak. Det är också viktigt att betona att ondska inte är något primitivt livsmönster vilket kan sägas om den reaktiva destruktiviteten. Tvärtom! Ondskan kan bara uppstå som resultatet av en lång, komplicerad och dynamisk psykisk-existentiell process vars första fas är att människan börjar skärma av relationen till samvetets och hjärtats röster därför att hon inte klarar av att möta och bära den smärta som denna relation medför för henne. Ondskan kan börja ta form som en dynamisk kraft i personligheten när en människa under många år och i alla de situationer där hon har haft möjlighet att välja hållning har valt flyktens hållning i stället för att möta och konfrontera de smärtsamma känslor som hennes livsbelägenhet ger upphov till.
        I den reaktiva destruktivitetens handlingar ställer människan till elände utifrån en ram av tillfälliga starka primitiva känslor. I ondskans handlingar skadar och förstör hon utifrån en kall, cynisk och beräknande hållning. Ondskan har en dynamisk kvalitet som inte finns i den reaktiva destruktiviteten; en önskan att breda ut sig och dra in andra människor i sin cyniska strävan att underminera och förstöra t.ex. sådana kvaliteter som tillit, generositet, levande gemenskap. När denna 'onda kraft' är verksam i en människa försöker hon hela tiden dra in andra människor i 'ondskans verk' genom att på subtila sätt utnyttja bräckligheten hos de människor och de sociala gemenskaper som finns i hennes fokus.
        Hon kan lyhört spela på skikt av reaktivt hat och hämndbegär, ge det legitimitet i nuet och kanalisera det för sina egna syften. Detta var en viktig del av Hitlers metod. Hon kan på subtila sätt utnyttja fattiga och förtryckta människors längtan efter ett gott och rättfärdigt samhälle. Detta fanns som ett viktigt inslag i Stalins metod. Hon kan utnyttja människors rädsla för döden och längtan efter att bli befriade från plågsamma känslor av meningslöshet och tomhet. Jag uppfattar detta som det centrala inslaget i Jim Jones metod (Jim Jones var den karismatiske ledaren för en kristen sekt som begick kollektivt självmord i Jonestown i Guayanas djungel i november 1978). Dessa metoder behöver inte vara medvetet kalkylerade. Det som gör dem onda är deras kusliga effektivitet i sina olika blandningar av förförisk retorik, löften, manipulationer och hot när det gällt att få människor att börja förneka relevansen och giltigheten i ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster. Huruvida denna effektivitet har växt fram på ett intuitivt sätt eller har varit medvetet kalkylerade är inte avgörande.
        Den bräckliga och psykiskt sköra människan kan på detta sätt bli en bricka i en ond struktur trots att hon själv från början inte alls har hunnit så långt på flyktens väg att ondskan har börjat ta form i henne som livsmönster. Den onda strukturen kan omfatta allt från den lilla gruppen till en hel nation. Den har en dynamisk kvalitet som, om den inte aktivt och medvetet motarbetas, efterhand som tiden går gör det allt svårare och kostsammare för de enskilda människorna inom dess maktsfär att stå kvar i eller återinträda i en ansvarig hållning till samvetets, hjärtats och sanningens röster. Den gynnar och stöder på ett allt mer genomgripande sätt flyktens hållning för de människor som befinner sig inom dess kraftfält. Den ökar förutsättningarna för att ondskan ska kunna utvecklas till en verksam kraft hos alltfler enskilda människor.
        Den onda hållningens subtila förmåga att utnyttja och dra in den sköra, längtande, bräckliga människan i sin maktsfär och allt mer binda henne i flyktens hållning, parat med dess starka inneboende tendens att hela tiden vidga denna maktsfär, ger ondskan dess speciella dynamiska karaktär. Ondskan är en högst reell mänsklig möjlighet, både på ett individuellt och samhälleligt plan.

När människor i det personliga eller offentliga samtalet utifrån den ena eller andra ramen av argument och föreställningar på ett radikalt sätt börjar förneka betydelsen av den personliga ansvariga relationen till hjärtats, sanningens och samvetets röster finns det skäl att se upp. Om det sedan görs från en vetenskaplig ram av samhällsvetenskapligt eller medicinskt snitt, en politisk, en kristen eller någon annan spelar ingen roll. Historien har visat att bevekelsegrunderna kan formuleras utifrån de mest olikartade tankesystem.
        Dessa åsikter är i sig inte uttryck för ondska. Däremot stödjer de flyktens hållning vilket är allvarligt nog. Jag vill också hävda att ett centralt inslag i varje ond ideologi är att utifrån den ena eller andra teorin, ideologin eller religiösa läran försöka få människor att tro att den personliga ansvariga relationen till samvetets, hjärtats och sanningens röster som de kommer till uttryck i hennes personliga liv inte bara är utan betydelse för hennes och samhällets lycka och välgång, utan tvärtom är till hinder.
        Företrädarna för kristen tro som borde ha varit den västerländska kulturens främsta värn och vakthållare mot ondska i olika former har ofta varit blinda och ibland direkt fungerat som ondskans medlöpare. Medlöperi och tvehågsenhet i förhållande till fascismen och nazismen från stora delar av den europeiska kristenheten är en del av 1900-talets tragiska historia. Under de historiska perioder när kyrkan - katolsk, reformert, luthersk - har haft en stark maktställning har de avvikande tolkningar av Bibelns förkunnelse som av kyrkan uppfattas som hot mot dess auktoritet kunnat leda till olika former av hot och bestraffningar. Kättarbålet och bödelsyxan är historiens lysande och tragiska utropstecken kring de risker det ibland har inneburit för engagerade och självständigt tänkande människor att vara trogen samvetets, hjärtats och sanningens röster när de kommit i konflikt med de kyrkliga auktoriteterna.
        Mycken kristen tro och förkunnelse, som den praktiserats och kommit till uttryck i enskilda sekter, vissa teologier och genom enskilda präster och förkunnare, har, genom att betona bokstavstro och spela på människans rädsla för döden och hemska straff i hinsidesvärlden, allvarligt försvårat för de människor som kommit innanför dess maktsfär att stå kvar i och fördjupa en bejakande och ansvarig relation till samvetets, hjärtats och sanningens röster.
        Inom kristenheten har det ofta funnits osäkerhet och förvirring kring denna problematik. Många kristna som i sin egen hållning tydligt har burit upp en ansvarig hållning till dessa inre röster har haft svårt att genomskåda och ta strid mot de tolkningar av kristen tro som på olika, mer eller mindre subtila sätt har stött och uppmuntrat flyktens hållning.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

I.8. Från flykt till ansvarighet.

Flyktens hållning har sin egen grymma logik. Varje flyktval gör att det finns ytterligare mer att fly ifrån. Det tenderar att uppstå en självförstärkande spiral där det blir allt svårare att bryta flyktens hållning. Tystnad, förstelning och förödelse breder ut sig allt mer i det inre landskapet. Samtidigt krävs det allt mer ångestfylld energi för att förneka och blunda för mörkret och utarmningen av ens liv. Det blir allt smärtsammare att återinträda i en ansvarig relation till samvetets, hjärtats och sanningens röster.
        Återinträdet kan som första fas handla om möten med intensiva upplevelser av meningslöshet, avskurenhet från livet, att ens inre värld är tom och utarmad. Om dessa mörka känslor inte fullt ut har kondenserats förut kommer det att ske på något sätt och i någon form. Nästa skede gäller med stor sannolikhet intensiva känslor av misslyckande, värdelöshet, nederlag, skuld. Det är då inte frågan om de obehagliga känslorna från enstaka nederlag och svek. Det gäller den ackumulerade smärtan från en hållning som kanske pågått i år efter år. Det handlar om att möta den plågsamma insikten om att en stor del av ens liv har förötts och gått till spillo därför att man så länge har blundat för sin utsatta livsbelägenhet och inte orkat och vågat ta den på allvar. Om man dessutom har skadat eller förstört andra människors liv och livsbetingelser - fysiskt, socialt eller psykiskt - blir man tvungen att inse och konfronteras med denna 'yttre' skuld. Det är djupt plågsamt att bli medveten om att man har skadat eller förstört den livsgrund i andra människor som man själv innerst inne har längtat efter att hitta.
        Den upplevelse av skuld som de aktiva försyndelserna mot delaktighetens röster ger upphov till är av en annan och plågsammare art än den som kommer ur de passiva, dvs ur att inte ha klarat av att följa sitt samvete och hjärta. Den 'yttre' skulden kräver någon form av botgöring och gottgörelse, om det är möjligt i förhållande till den eller de som har drabbats, för att det ska var möjligt att nå fram till en inre försoning. Om en människa har gjort något irreparabelt kommer hon att få leva med denna smärtsamma börda även sedan hon återupprättat en ansvarig relation till samvetets och hjärtats röster.
        I återupprättandet av en ansvarig relation till sitt hjärta och samvete kan den djupgående förändring ske i det inre landskapet som tidigare har sammanfattats med begreppet den existentiella sorgeparadoxen. Förändringen av det inre landskapet kommer att vara mer dramatisk ju längre och djupare in i flyktens hållning en människa har varit.
        När en människa har tagit sig igenom de plågsamma känslor som är en oundviklig del av återinträdet kommer hon att uppleva det som att hon återvänt till livet, att hon sluppit ut ur dödens famn.
        Insiktsfullt stöd från en annan människa kan förmodligen ibland vara av avgörande betydelse för en människa som försöker bryta flyktens hållning. Förutsättningen är att det är en människa som utifrån egna erfarenheter är väl förankrad i övertygelsen om den ansvariga hållningens avgörande betydelse för vårt djupaste väl. Om hon dessutom är förtrogen med 'återinträdets' mörka och svåra känslor är hon sannolikt ganska väl rustad hjälpa en människa att möta och ta sig igenom dessa plågsamma känslor.

Om man är förtrogen med det kristna språket är det oundvikligt att relatera detta 'återinträde' till begreppen frälsning och omvändelse (i den frikyrkomiljö jag har vuxit upp i användes oftast dessa båda begrepp som synonymer). I djupaste existentiella mening handlar detta återinträde om att bryta sig loss från en hållning som urholkar och förstör livet - att bli räddad till livet, dvs frälst. Förutsättningen för att bli 'frälst' är ifrån detta perspektiv att en människa har varit mer eller mindre djupt inne i flyktens hållning.
        För att förstå de kristna frälsningsupplevelsernas konkreta uttryck är det nödvändigt att skilja på autentisk respektive icke-autentisk frälsningsupplevelse. Det är den autentiska jag har skildrat. Den handlar om ett återvändande till ett levande och ansvarigt liv, en pånyttfödelse, ett återupprättande av självrespekt och värdighet. Det handlar om ett avgörande uppbrott från flyktens hållning.
        Den icke-autentiska frälsningsupplevelsen är den tillfälliga lättnad från mörka och plågsamma känslor som en människa kan uppleva när hon t.ex. utifrån kraften i en stark karismatisk förkunnelse och en stark trosgemenskap tillfälligtvis lyckas skära av den ansvariga relationen till samvetets, hjärtats och sanningens röster i sitt eget inre. Det innebär också att hon skärmar av sig från de obehagliga och plågsamma känslor som denna relation ibland medför genom att okritiskt underkasta sig trosgemenskapens uppfattning om vad som är Guds och livets röster.
        Den dramatiska scenförändring i det inre landskapet som ett 'återinträde i livet' - en autentisk frälsningsupplevelse, en omvändelse - kan innebära är direkt knuten till att en människa lämnar flyktens hållning och återinträder i ansvarighetens. Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet befinner sig varje människa som lever i ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster livets väg oavsett om hon tror på någon personligt handlande gud och ett liv efter döden eller ej och oavsett om hon är kristen eller ateist, jude eller muslim.
        Ifrån detta perspektiv får de kristna begreppen 'frälsning', 'omvändelse' och 'livets väg' djup och angelägen innebörd, samtidigt som de förlorar sin exklusiva bindning till kristen trostolkning. (7)

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

I.9. Barnets oskuld.

En människa kan vara så pass skadad i sin psykisk-existentiella grund på grund av plågsamma erfarenheter från barndomen - kränkningar, svek, straff, hot, brist på värme och inlevelse - att det kan ta åratal av träget reparationsarbete, t.ex. genom psykoterapi, innan samvetets och hjärtats röster börjar göra sig påminda inom henne och kan börja bli en egen dynamisk kraft i hennes inre värld. En sådan människa kan vara destruktivt utagerande men lever inte under flyktens och ondskans kategorier.
        Barnet lever inte heller under dessa kategorier. Barnets handlingar och känslor, hur fientliga, hatiska och destruktiva de tillfälligtvis än kan råka vara, står utanför kategorierna synd - flyktens hållning - och ondska. (8) Genom historien har kristna ofta värderat och bedömt barnets handlingar - ofta även barnets känslor och fantasier, utifrån tanken att dessa begrepp är relevanta inte bara för den vuxna människan utan även för barnet. Man har därmed också menat att barnets handlingar och känslor kan leda till evig fördömelse.
        Den aga och de straff, de hot om gudomlig fördömelse, som kristna föräldrar har riktat mot sina barn och som teologiskt har rättfärdiggjorts med att det är viktigt att stoppa barnets syndiga handlingar i tid för att förhindra att det ska fastna på syndens och ondskans väg, har utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet i stället ökat förutsättningarna för att just detta ska ske. Denna form av bemötande är alltid förödmjukande och kränkande för barnet och kommer att försvåra för det att som vuxen utveckla och fördjupa en ansvarig relation till sitt samvete och hjärta. Chanserna att fastna i flyktens hållning som vuxen ökar.
        En artikulerad religiös lära, en teologi, kan i sina olika detaljer stödja människors bättre eller sämre sidor. En teologi som menar att barns handlingar kan värderas utifrån syndens och ondskans kategorier kommer ohjälpligt att stödja de sämre och mörkare sidorna i förhållandet till egna och andras barn för de människor som befinner sig inom denna teologis påverkansområde. En teologi som är 'tyst' på detta viktiga område kommer indirekt att stödja de teologier som är dominerande. (9)(10),(11)

 

 

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

II. Persongrunden och religiös längtan.

 

II.1. Persongrunden.

Det har visat sig fruktbart att tänka att vi som vuxna, dvs från någon gång i tonåren - kanske med början redan i sex till sjuårsåldern - i vårt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster påverkar utvecklingen av en speciell struktur i vår inre värld. Den kallas här persongrunden.
        För barnet bestäms utvecklingen av dess persongrund av olika yttre faktorer och omständigheter. Den utan jämförelse viktigaste för de flesta av oss är i vilken utsträckning våra föräldrar förmått leva sig in och bejaka oss med värme och respekt respektive hur mycket de och andra viktiga människor har avvisat, utnyttjat, svikit och förödmjukat oss under den tid av vårt liv när vi varit mest beroende av vuxenvärlden.
        När det i vårt begynnande vuxenliv börjar bli möjligt för oss att antingen fly ifrån eller bejaka ett ansvarigt förhållande till vad vi uppfattar som samvetets, hjärtats och sanningens röster i vårt inre blir vår relation till dessa navet för persongrundens vidare utveckling.
        Ansvarighetens hållning gör persongrunden allt starkare och mer sammanhållen. En viktig aspekt av denna hållning är att den underhåller en läkande process i förhållande till de skador och deformeringar i persongrunden som uppstått under barndomen. När en människa upplever att delaktighetens röster ställer krav på henne att förhålla sig på ett visst sätt kan det ibland väckas starka känslor av rädsla och obehag inför tanken på möjliga negativa konsekvenser. De är ofta svåra att möta och ta sig igenom. Tyngden i dessa känslor har många gånger en del av sin grund i obearbetade smärtsamma erfarenheter från barndomen. När en människa fortsätter att betrakta sig som ansvarig trots de obehagliga och kanske nästan förlamande känslor som har väckts börjar dessa bakomliggande barndomserfarenheter att bli tillgängliga för bearbetning i någon form.
        Jag hävdar alltså att den ansvariga hållningen fungerar som en hävstång för att bearbeta och läka skador i persongrunden som har uppstått under barndomen - och tidigare i ens vuxenliv. Detta är oberoende av om man i en modern psykodynamisk/analytisk mening har några föreställningar om att det finns omedvetna och obearbetade erfarenheter och konflikter.

Ju mer skadad persongrunden är desto intensivare ångest och rädsla tenderar att väckas i de konkreta nusituationer där det inre kravet på personligt ansvarstagande gör sig påmint. Detta medför att frestelserna att fly ifrån det personliga ansvaret blir större ju mer skadad persongrunden är. Man kan också vända på det och säga att ju mer skadad persongrunden har blivit under barndomen desto svårare blir det att urskilja samvetets, hjärtats och sanningens röster. Och i den mån man urskiljer dessa röster, desto mer ångest och svårhanterliga känslor kommer det att väcka att försöka följa dom i handling.
        Flyktens hållning bidrar till att ytterligare urholka och deformera en redan skadad persongrund.
        Uppfattningen att det ansvariga förhållningssättet till samvetets och hjärtats röster etablerar en bearbetande och läkande relation i förhållande till obearbetade och plågsamma erfarenheter som hindrar vår fulla närvaro och delaktighet i livet har karaktären av en stark personlig övertygelse. På ett mera filosofisk och teoretiskt plan är det en central hypotes i det existensdynamiska betraktelsesättet. Som sådan är det självklart att den bör kritiskt skärskådas med hjälp av de empiriska, erfarenhetsmässiga och analytiska medel som står till buds.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

II.2. Ansvar och frihet.

Ofta upplever vi att vår lycka och välgång på avgörande sätt är beroende av att vi är välsedda, älskade och uppskattade; av en trygg social tillhörighet; av materiell välfärd och trygghet; av sinnliga njutningar; av en stabil och säker tillvarotolkning och inte minst av fysisk välgång och hälsa.
        Att leva i ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster innebär att ibland hamna i situationer där man tvingas utmana och ifrågasätta dessa beroenden i ett eller flera avseenden. Utan dessa och våra föreställningar om deras grundläggande betydelse för våra liv skulle det inte vara några svårigheter för oss att alltid klart och tydligt urskilja dessa inre röster och följa dem i handling.
        När troheten mot hjärta och samvete kommer i konflikt med våra starkaste och djupaste beroenden kan det kännas oöverstigligt svårt. Trohet i handling kan då innebära att riskera det man sätter störst värde på i livet. En kärleksrelation, ens viktigaste vänskaper, ett trevligt jobb, en viktig social tillhörighet, sin materiella trygghet. När risktagandet berör våra djupaste och starkaste beroenden kan det kännas som att trohet i handling är att sätta själva sin existens på spel. När en människa lyckas handla trots dessa dramatiska känslor och kanske en hotfull yttre situation kommer hon att upptäcka att hennes tidigare starka upplevelse av bundenhet och beroende i det avseende som varit i fokus har minskat på ett avgörande sätt. Hon är på väg att upptäcka den frihet och obundenhet som kan utvecklas och fördjupas i den ansvariga relationen till samvetets, hjärtats och sanningens röster. Persongrunden har utvecklats och förstärkts.
        Ju starkare och mer välutvecklad persongrunden blir desto mindre beroende blir vi av våra yttre materiella och sociala omständigheter i våra föreställningar, känslor och handlingar. Vi blir också allt mindre bundna vid våra tankar och föreställningar. De materiella och sociala omständigheterna, såväl som våra tillvarotolkningars vara eller icke-vara, förlorar alltmer sin styrande betydelse när de kommer i konflikt med hjärtats, samvetets och sanningens röster. Ju starkare persongrunden blir desto mer kommer en grundläggande livsstämning av förbundenhet med livet och medmänniskan, av hemhörighet i tillvaron att breda ut sig. Hon kommer med största sannolikhet att efterhand göra erfarenheter som visar att denna grundstämning tycks vara oberoende av tillvarons nyckfullhet, av andra människors handlingar och bemötanden, graden av materiell välfärd och trygghet, sinnlig njutning, av fysisk hälsa och välgång.
        När denna grundstämning av ett eller annat skäl träder fram i en människas upplevelsefokus bryts upptagenheten av vardagens bestyr och bekymmer. Nuet kan fyllas av gåtfull närvaro; av varm inneslutenhet; av djup förundran och tacksamhet över att finnas till.
        Trots att jag inte säkert kan veta har jag alltmer kommit att tro att denna grundstämning kan stå kvar och kanske till och med förtätas i mötet med döden. I en gåtfull mening är persongrunden och den grundstämning som utgår därifrån överordnad döden. Ju starkare och mer välutvecklad persongrunden blir desto mer kommer rädslan för döden att brytas och försvinna.

När persongrunden genom den ansvariga hållningen har utvecklats så långt i en människa att hon börjar kunna vila i tillit i denna grund, att den har fått en bärande kvalitet som kan jämföras med det friska och starka skrovet till en bra båt, kan hennes relation till tillvaron beskrivas utifrån det religiösa talesättet 'att leva i världen men inte av världen'. Hon lever fullt ut kvar i världen av mänskliga relationer, av sinnliga och materiella omständigheter, av begreppsliga behov - dvs behovet att förstå och tolka sina erfarenheter. Hon lever kvar i en konkret sinnlig värld med dess glädje, njutningar, smärta, frustrationer, sorg och besvikelser men är inte längre beroende av den på något avgörande sätt.
        Ju starkare persongrunden är desto bättre är en människas förmåga att på ett omedelbart sätt vara närvarande i den sinnliga världen och bejaka den. Hon börjar upptäcka att hennes upplevelse av existentiell trygghet inte på ett givet och omedelbart sätt är beroende av hennes konkreta livsomständigheter som det tycks när persongrunden är skör och skadad. Graden av giltighet i hennes föreställningar om livet och tillvaron är inte längre avgörande för hennes upplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron. Det medför att hon på ett friare och kreativare sätt kan använda sin tankeförmåga för att ifrågasätta och skärskåda olika aspekter av sin tillvarotolkning. Andras ifrågasättanden upplevs inte längre som hot som måste avvärjas utan som möjligheter att utveckla och fördjupa den egna synen på tillvaron.
        När en människa upplever att hon på avgörande sätt är beroende av den i bred mening sinnliga världen finns det en dunkel frånsida av hot även i dess 'positiva ansikte'. I den tillfredställelse, lycka, glädje som utgår från gemenskapen med familj och vänner, den materiella välfärden, den fysiska hälsan, det stimulerande arbetet, den trygga tillvarotolkningen finns det samtidigt en dunkel grundkänsla av att dessa saker kan ryckas ifrån henne och att hon då kommer att slungas ut i mörker och olycka. Detta skapar ett avstånd som hindrar en öppen och oreserverad bejakelse och närvaro i livet. Det medför också en tendens att vilja hålla kvar och 'frysa' nuet när det visar sig från sin mest positiva sida.
        När persongrunden har blivit bärande i en människa kommer hon att bli allt tydligare medveten om att hennes grundläggande livsstämning av livsbejakelse, mening, förbundenhet med medmänniskan och livet på ont och gott, hemhörighet i tillvaron inte längre står och faller med väl och ve i den sinnliga världen. Prövningarna i den sinnliga världen - jag inbegriper tänkande och tillvarotolkning - kan fortfarande vara djupt smärtsamma, men de kommer inte längre att på något avgörande sätt att kunna hota hennes grundupplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron. Det är som att människolivets utsatthet, smärta och tragik i stället för att upplevas som hot mot vår existens börjar framstå som inslag i den storslagna och gåtfulla väv som utgör förutsättningen för att vi som människor ska kunna uppleva mening och hemhörighet i tillvaron.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

II.3. Flykt och bundenhet.

När flyktens hållning har övertaget i en människas liv för att hon inte kan mobilisera modet och kraften att möta den ångest, den smärta och de konflikter som ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster skulle innebära för henne, blir den obönhörliga konsekvensen att persongrunden urholkas och gröps ur. Ett sätt som detta kommer att visa sig är genom att hennes bundenhet till 'världen' förstärks.
        Hon blir allt mer bunden vid materiella ägodelar; friskhet, hälsa och ungdom; sinnesnjutningar; att vara välsedd och uppskattad; anseende och social framgång; att hennes livsåskådning och värderingar på ett oproblematiskt sätt ska vara rätta och sanna. Förutsättningarna ökar för att utveckla hållningar som alltmer präglas av en eller flera kvaliteter som habegär, avundsjuka, hämndlystnad, kroppsdyrkan, karriärism, maktbegär, egocentrisk självhävdelse, åsiktsdogmatism. Ju mer persongrunden urholkas desto mer kommer en människa att uppleva att hennes existentiella trygghet är direkt beroende av hennes 'sinnliga' livsomständigheter. Desto mer ångest kommer det också att väcka att ifrågasätta och utmana dessa beroenden.
        En annan konsekvens av att persongrunden urholkas och deformeras är att det alltmer kommer att byggas upp en mörk bild av människan och tillvaron, som för det mesta kommer att hållas utom räckhåll för medvetandet. Om denna grundstämning av en eller annan anledning träder fram i en människas upplevelsefokus kan den t.ex. komma till uttryck som en känsla eller stämning som säger att 'vi är utkastade i en meningslös, kall, stum, likgiltig och ödslig tillvaro som obevekligt förnedrar och bryter ner människan'; att 'människan är kärlekslös, grym, cynisk, ond, präglad av maktbegär och habegär, oförmögen att göra gott om hon inte kan förvänta sig rejäla belöningar i jordeliv eller hinsidesvärld'. Ju mer skadad persongrunden är, i desto högre grad tenderar en människa att uppfatta det som att denna mörka bild säger något generellt sant om människans och tillvarons grundläggande natur.
        När en människa återinträder i ansvarighetens hållning kommer denna mörka grundstämning att knytas till den egna personen och det egna livsödet. Den blir inte längre något givet och oundvikligt existentiellt grundvillkor utan en mänsklig belägenhet som kan brytas.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

II.4. Religiös längtan och begär.

Jag är personligen övertygad om att det i människan finns en längtan efter en odelad sinnlig närvaro i världen, att kunna vila i en grundupplevelse av hemhörighet i tillvaron, efter en livsgrund som bär och håller genom livets olika nycker och kast. Det är en längtan efter integration och helhet. I det existensdynamiska betraktelsesättet betraktas denna längtan som kärnan i vad som brukar kallas människans 'religiösa behov' eller 'religiösa längtan'.
        Oavsett om vi medvetet upplever denna längtan eller ej och oavsett vad vi kallar den vill jag bestämt hävda att den fungerar som en viktig dynamisk kraft i vår inre värld. En aspekt av denna kraft är att göra oss medvetna om de hinder och gränser som står i vägen för en fullt levande relation till tillvaron och därmed göra det möjligt för oss att med medvetandet som hävstång utmana och försöka bryta upp dessa gränser. Det innebär att den t.ex. tenderar att aktualisera bortträngda icke-integrerade erfarenheter och därmed möjliggöra bearbetning och integration.
        Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet kan denna religiösa längtan bara mötas genom handlingar, hållningar, skeenden som utvecklar och förstärker persongrunden. Att ansvarighetens hållning har övertaget i vår livsprocess framstår därmed också som en nödvändig förutsättning för en livsprocess där denna längtan efter integration och helhet kan mötas och alltmer stillas.

Om vi lever i flyktens hållning kommer denna längtan ändå att finnas kvar och påverka våra liv. Men den kommer att i större eller mindre mån förvrängas och perverteras. För att den process av läkande och helande ska kunna äga rum som efterhand kan stilla denna längtan krävs det ett återinträde i ett fullt ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster. Det krävs att vi återvänder till 'livets väg' i den betydelse som detta bibliska uttryck har fått tidigare i detta kapitel (se I.8. de två sista styckena). Samtidigt är en viktig anledning till att vi lever i flyktens hållning just att detta återinträde på ett omedvetet plan ter sig som gränslös plåga och undergång och därför omöjligt.
        När vi inte förmår att fästa denna religiösa längtan där den hör hemma kommer vi att rikta den mot olika aspekter av 'världen' på ett dunkelt sätt. Fantasin och föreställningen om det nya huset, den nya erövringen, nästa steg i karriären, den stora förälskelsen, att få barn, att hitta den stora och slutgiltiga sanningen om livet och de 'yttersta tingen' etc kan laddas med hoppet om att nå fram till den djupa existentiella tillfredställelse som ska stilla vår oro och längtan.
        Men denna djupare tillfredställelse kommer ständigt att glida oss ur händerna just när vi tycker att vi har den inom räckhåll. Varje framgång, varje ny ägodel, varje kärlekshistoria, varje ny sanning om livet och tillvaron etc som haft denna laddning kommer i det närvarande att få en frånsida av tomhet och ångest. Varje 'realisering' hotar att leda till ett genomskådande av det utsiktslösa i våra strävanden och att ställa oss ansikte mot ansikte med de ackumulerade plågsamma känslorna av främlingskap, meningslöshet, förött liv.
        Så länge vi inte förmår stanna upp och möta dessa plågsamma känslor och bryta flyktens hållning kommer vi på nytt och på nytt att tro att vår djupaste längtan kan tillfredställas genom olika sorters 'tillägnelser' - kärlek, anseende, makt, materiella tillgångar, exotiska upplevelser, sofistikerade förklaringar av tillvarons natur. Den djupare tillfredställelse vi söker kommer åter och åter att gäcka och undfly oss.
        När vi laddar olika olika aspekter av världen med denna förvrängda religiösa längtan kan man säga att vi befinner oss i en 'begärsrelation' till världen. I flyktens hållning kommer vår längtan efter integration och helhet att perverteras och förvandlas till begär och i denna form påverka vår relation till livet och tillvaron. Flyktens hållning blir därför också 'begärets hållning'.

Om man återknyter till den tolkning av det kristna begreppet synd som tidigare har gjorts (se I.6.) kan man säga att när vi 'lever i synd' binds vi allt hårdare i begärets hållning. Det innebär att våra normala mänskliga behov av och längtan efter t.ex. gemenskap, kärlek, att vara uppskattade, materiell trygghet, att förstå livet och tillvaron etc börjar förvrängas därför att vår längtan efter integration och helhet alltmer knyts till tillfresställelsen av dessa behov.
        När kampen mot 'de syndiga begären' kommer i centrum för t.ex. en kristen livshållning kan det vara uttryck för att en människa med kristna förtecken lever i flyktens hållning. Det är då frågan om en kamp mot de konsekvenser som följer av att försöka undkomma våndan och utsattheten i ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster genom att sätta Bibelns och trosgemenskapens bud och regler före dessa inre röster. Det blir en kamp mot symptom i stället för att försöka komma åt de djupliggande mekanismer som hela tiden förvandlar hennes djupaste längtan efter integration och helhet till begär.
        Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet kan man kalla flykten undan ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster för den primära synden. Denna primära synd avskär människan från möjligheten att på ett produktivt sätt möta sin längtan efter integration och helhet samtidigt som denna längtan ändå finns kvar som en dynamisk kraft. Den ger då upphov till ett växande beroende av den i vid mening sinnliga världen. Den börjar påverka hennes normala behov och ge dem en växande 'aura' av att kunna tillfredställa hennes djupaste längtan. Hennes normala behov får en växande 'begärskomponent'. De börjar perverteras till laster som hon sedan kan bekämpa eller ge efter för. Här kan vad som då kan kallas de sekundära synderna ta form. Maktbegär, girighet, avundsjuka, njutningslystnad, åsiktsdogmatism, intolerans med dess olika konkreta frestelser och handlingar. Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet tycks de sekundära synderna växa fram på den primära syndens grund.
        Om vi försöker hålla emot de sekundära synderna utan att förstå och försöka bryta den primära synden kommer vi att hamna i i en situation där det ständigt föds nya 'frestelser' som måste bekämpas. Det blir en form av sisyfosarbete.
        När det kristna talet om "Gud" tolkas existentiellt kan man säga att den primära synden är att människan lever bortvänd, avskuren, från Gud. När Gud tolkas konkret, 'realistiskt', metafysiskt, dvs att Gud är en utanförstående personligt handlande kosmisk makt som på ett absolut sätt talar genom Bibelns texter, tenderar man också uppfatta det som att lydnad mot Gud är att underkasta sig Bibelns auktoritet och underkänna varje föreställning som säger att det personliga samvetet och hjärtat kan och måste vara primärt riktningsgivande i den levande gudsrelationen. Då har man skapat en tolkning av kristen tro som inte bara är oförmögen att se och förstå den primära synden utan också verksamt bidrar till att binda människan i den. Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet har talet om Gud då blivit ett tal om en avgud.
        Den källa som hela tiden ger upphov till och föder de sekundära synderna hålls på detta sätt öppen i teologi och förkunnelse. Det är då också närmast oundvikligt att det som en utlöpare av denna teologi uppstår starka föreställningar som säger att människan är ohjälpligt syndig och fördärvad eftersom detta är en ständigt återkommande erfarenhet man kommer att göra inom ramen för detta förhållningssätt till Bibelns förkunnelse. Om man inte kan bryta sig ur den primära synden genom att i sitt konkreta liv konsekvent bejaka ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster kommer den kristne att leva i en livslång kamp mot den sekundära synden.
        Hur pass vanlig eller ovanlig denna typ av teologi och förkunnelse har varit genom kristenhetens historia överlåter jag åt andra att försöka bedöma.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

II.5. Transcendens och gudslängtan.

Ju mer persongrunden utvecklas desto mer kommer en transcendent kvalitet att slå igenom i en människas liv. Denna kvalitet visar sig i att att hon blir allt mer obunden och oberoende av sina kroppsliga, sociala, materiella, intellektuella livsomständigheter trots att hennes kärlek till och delaktighet i den 'sinnliga' världen samtidigt fördjupas. Inom henne befästs alltmer en grundstämning av förbundenhet med livet och medmänniskan, av mening och hemhörighet i tillvaron som är utanför och oberoende av den 'sinnliga' världens nycker och kast, samtidigt som den innefattar människolivets utsatthet, smärta och tragik.
        Denna positiva grundstämning kan utvecklas och fördjupas från två till synes väsensskilda perspektiv. Å ena sidan som konsekvens av att i handling klara av att följa det man uppfattar som samvetets, hjärtats och sanningens röster trots mer eller mindre intensiva konfrontationer med ångest och rädsla och trots större eller mindre mått av personliga risker. Å andra sidan som konsekvens av att fullt ut bära smärtan av nederlagen, tillkortakommandena, skulden i att inte ha vågat och klarat av detta.
        I det ansvariga förhållandet till dessa röster, som också är ett aktivt bejakandet av sin delaktighet i världen, befinner sig människan i en levande och engagerad relation till dess speciella dimension av framgångar och nederlag, av glädje och smärta, av rädsla och plågsamma gränser. Hennes relation till medmänniskans väl och ve och till det samhälle och den värld hon är en del av får en ofrånkomlig angelägenhet. Hennes liv kommer alltmer att känneteckans av en transcendent kvalitet och samtidigt av en allt starkare sinnlig närvaro och delaktighet.

Persongrundens bärighet och stadga är av stor betydelse för vår uppfattning av tillvaron och vår mänskliga existens. Måttet av bärighet eller deformering påverkar på väsentliga sätt vår grundläggande livsstämning. Men utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet är det viktigaste och mest avgörande för både vår uppfattning om tillvaron och vår livsstämning huruvida vi befinner oss i en livsprocess där persongrunden håller på att läkas eller deformeras.
        Som vuxna har vi fullt personligt ansvar för om persongrunden ska utvecklas eller urholkas. Detta är inte ett moraliskt påstående. Om det är riktigt är det frågan om en ovillkorlig existentiell realitet som är giltig oavsett vad vi tycker om det. Personligen är jag övertygad om att detta är en ofrånkomlig sida av vårt människovarande med en central och avgörande betydelse för vårt liv.
        Om vårt arv i vårt begynnande vuxenliv är en allvarligt skadad och deformerad persongrund kan det vara fruktansvärt svårt att etablera och stå kvar i en ansvarig hållning som kan läka, hela och utveckla persongrunden. Om detta är vårt utgångsläge kan vi behöva mycket av insiktsfullt stöd i olika sociala och kulturella former för att klara av att stå kvar i och fördjupa ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster som de kommer till uttryck i vårt personliga liv.
        Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet framstår kristna uttryck som 'människans längtan efter Gud' och 'gudslängtan' som ett sätt att tala om vår längtan efter integration och helhet, vår längtan efter en bärande livsgrund som gör oss fullt närvarande och delaktiga i livet och världen och som samtidigt gör oss fria från vår bundenhet och vårt beroende av världen och vår rädsla för döden. I detta perspektiv får denna sida av det kristna trosspråket liv och djup i min tanke- och känslovärld.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

II.6. Persongrund, båtskrov och hopp.

Samtidigt som jag uppfattar begreppet persongrund som fruktbart när det gäller att tänka och tala om vissa centrala kvaliteter i vårt människovarande är jag långt ifrån klar över dess definition och avgränsning i förhållande till andra besläktade begrepp. Något kan dock sägas.
        Man kan t.ex. inte tala om en 'sann' respektive 'falsk' persongrund. Den är så skadad eller utvecklad som den är. Det innebär att persongrunden inte på något enkelt sätt är jämförbart med begrepp som 'jaget' eller 'självet' som dessa används inom psykodynamisk/analytisk teoribildning. Däremot kan man säga att ju mer skadad och deformerad persongrunden är desto större är sannolikheten att en människa kommer att utveckla ett 'falskt själv'. Persongrunden kan inte heller jämställas med självbilden. Den är oberoende av våra föreställningar om oss själva. Däremot påverkar den dessa på djupgående sätt. Persongrunden kan inte heller relateras till begreppen 'jag' och 'jaglöshet' som dessa används inom buddhistiskt tänkande. Man kan inte befria sig från persongrunden.
        Metaforiskt kan persongrunden liknas vid skrovet på en båt. Om skrovet läcker, är skört, angripet av röta blir färden över havsvidderna otrygg och hotfull. Med ett tätt, stabilt och starkt skrov blir seglatsens förtecken mycket annorlunda. Huruvida ytbehandlingen är präglad av skönhet och elegans eller ej spelar ingen roll för båtskrovets bärighet, varken för båten med ett starkt skrov eller för den med ett skört. En fin ytbehandling på en rötangripen båt kan däremot skapa en illusion om styrka och bärighet.
        I begreppet persongrund ligger också att det är frågan om en kvalitet som bara kan förändras över tid, både vad gäller läkning och urholkning. Det innebär t.ex. att avgränsade insikter eller upplevelser, hur viktiga och omvälvande dessa än är, inte kan läka en skadad och urholkad persongrund. De kan däremot på avgörande sätt bidra till att etablera eller förstärka ett förhållningssätt till livet som kan förbättra förutsättningarna för att persongrunden ska kunna läkas och utvecklas. Om man fortsätter att använda båtanalogin kan man säga att ett dåligt båtskrov inte blir starkt varken av insikten om att det är dåligt eller av idéerna av hur det ska åtgärdas. Däremot är dessa insikter och idéer nödvändiga för att börja ge sig på det tidskrävande arbetet att reparera det dåliga båtskrovet. När väl beslutet om att påbörja reparationsarbetet är fattat finns också förutsättningen för ett välgrundat hopp om att så småningom få tillgång till en båt som är tillräckligt säker för att med tillförsikt kunna ge sig ut på de öppna havsvidderna.
        Hopp respektive hopplöshet är två viktiga grundkvaliteter. De är också nära förbundna med upplevelsen av mening respektive meningslöshet. Det är svårt att tänka sig en upplevelse av hopp och framtidstro utan att samtidigt tänka sig att det finns en upplevelse av mening. Det är av stor betydelse för oss om det är konstellationen hopp-mening eller hopplöshet-meningslöshet som har övertaget i våra liv. Om man undantar den betydelse fattigdom och förtryck kan ha för dessa kvaliteter tycks de utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet på ett speciellt sätt vara knutna till persongrunden.
        När en människa befinner sig i en livsprocess där persongrunden håller på att läkas och utvecklas finns det en reell grund för kunna uppleva hopp och mening och därmed en tillförsikt inför framtiden. Och vice versa. Om en människa befinner sig i en livsprocess där persongrunden håller på att urholkas och deformeras finns det inga förutsättningar för att uppleva hopp. Denna negativa förändring av persongrunden ger upphov till en grundkänsla av hopplöshet och meningslöshet och en känsla av maktlöshet inför framtiden. Man kan säga att grundkänslan av hopp-hopplöshet, mening-meningslöshet är oberoende av måttet av bärighet eller skador på persongrunden; det avgörande är om man befinner sig i en livsprocess där persongrunden håller på att läkas eller urholkas. Detta innebär att insikter, upplevelser, val som bryter en pågående deformering av persongrunden och öppnar vägen för en livshållning där en läkande process kan börja, från den ena stunden till den andra kan bryta en grundstämning av hopplöshet och i stället forma en upplevelse av spirande hopp, mening och tillförsikt inför framtiden. Detta trots att persongrunden är lika skadad som den var innan. Det avgörande för denna förändring av grundstämning är att en deformerande process har avbrutits och förutsättningarna för en läkande process har etablerats. Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet är denna avgörande förändring när det gäller vilken av dessa båda motsatta livsprocesser som har övertaget själva kärnan i det kristna begreppet omvändelse.
        Sammantaget innebär detta att även om insikter och upplevelser inte kan läka en skadad persongrund ska deras betydelse inte underskattas. De kan ge den avgörande impulsen som bryter en deformeringsprocess och i stället skapar grunden för en livsprocess där persongrunden kan börja läkas och utvecklas. Nya insikter kan också på väsentliga sätt bidra till att förstärka en redan läkande livsprocess.
        Analogier och metaforer har alltid sina risker. Men båtskrovsmetaforen tycks relevant för att tydligöra något av det jag försöker komma åt med begreppet persongrund.

 

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

III. Två motstridiga krafter.

 

III.1. "Guds röst" och "frestarens".

Är då inte det som här kallas samvetets, hjärtats och sanningens röster just frågan om en personlig, av människan oberoende kosmisk makt, Gud, som ger sig till känna i människan. Jag har ibland lekt med denna tanke. Men konsekvenserna blir ganska märkliga och man kommer ganska långt ifrån en traditionell kristen förståelse av relationen mellan människa och Gud.
        Utifrån den analys av ansvarighetens hållning som har genomförts i detta kapitel blir en given slutsats att det i så fall är möjligt för oss att leva i ett nära och intensivt förhållande till denna gud även om vi inte har någon tro eller övertygelse om hans/hennes existens. Om det finns en personlig Gud som försöker tala till människan genom dessa inre röster blir det utifrån min erfarenhetshorisont nödvändigt att hävda att vi oavsett våra uppfattningar om denna gudoms vara eller icke-vara lever i ett öppet och levande förhållande till Honom så länge vi allvarligt och ärligt försöker leva i ett medvetet och ansvarigt förhållande till dessa inre röster. Det skulle alltså innebära att människan kan ha en levande gudsrelation även om hon inte tror att det finns någon Gud och t.ex. betraktar sig som ateist. Detta bryter såvitt jag kan förstå mot de allra flesta kristna sätt att förstå och tala om Gud och förhållandet mellan människa och Gud.
        Om man tolkar samvetets, hjärtats och sanningens röster som uttryck för 'Guds röst' i människan måste man tänka sig att Gud i sin djupa omsorg om människan inte har något emot att maskera sig med oansenliga världsliga, sekulära kläder för att försöka nå fram och tala till de människor som av olika skäl blivit djupt skeptiska till traditionell religiositet och gudstro.
        Om man vill tolka samvetets, hjärtats och sanningens röster som ett uttryck för en utanförstående och av människan oberoende kosmisk makts "röst" i vår inre värld uppstår dessutom ett annat betydligt allvarligare problem. Det medför en tendens att tolka dessa 'inre röster' som uttryck för absoluta sanningar. Det ger dessa röster en typ av auktoritet som de inte har. Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet medför detta en allvarlig förvrängning av förståelsen av dessa 'inre rösters' karaktär.
        Att det i förhållande till konkreta konflikter och problem formas tydliga krav på ställningstaganden och handlingar utifrån dessa 'inre röster' säger inte att dessa är de riktigaste och bästa. Det som tar form har ingen absolut karaktär. Det representerar däremot alltid en engagerad människas uppfattning som i ett kritiskt samspel med andra ansvariga människors synsätt kan bidra till bättre lösningar än som kanske annars skulle varit möjligt. Därför är det viktigt att jag gör min röst hörd. Även om det självfallet inträffar är det ändå mera sällan som det är frågan om helt solitära handlingar och ställningstagande. Om man uppfattar de egna handlingsalternativen som en högre makts krav och påbud undergrävs förutsättningarna för en levande kritisk dialog som kan öppna vägen för bättre lösningar.

Det finns dock en annorlunda infallsvinkel till frågan om relationen mellan det kristna talet om 'Guds röst' och 'samvetet, hjärtats och sanningens röster'. 'Guds röst' är då inte samvetets, hjärtats och sanningens röster 'i sig' utan den 'röst' som på olika sätt försöker säga och visa på att ett ansvarigt förhållande till dessa inre röster är avgörande för vår värdighet och självrespekt, för att kärlek och levande gemenskap ska kunna bli reella möjligheter, för att vi ska kunna uppleva mening, livsglädje och hemhörighet i tillvaron och, inte minst, för att vi ska kunna möta döden med frid i sinnet.
        Med andra ord skulle man kunna säga att det absoluta inte gäller de lösningar och handlingsalternativ som har tagit form genom dessa 'inre röster'. Det absoluta gäller i stället två andra saker. Kravet att jag ska göra min 'röst' hörd i samspelet med andra och om jag inte gör det på grund av rädsla, bundenhet etc gäller det kravet att erkänna mitt svek och min skuld.
        Från detta perspektiv träder det också fram en tydlig innebörd i det kristna talet om 'frestaren'. 'Frestarens röst' är den 'röst' som försöker övertyga oss om att det är utan betydelse för våra liv hur vi förhåller oss till 'samvetets, hjärtats och sanningens röster'. Eller som till och med 'säger' att det kommer att gå oss illa om vi försöker följa de krav som ibland formas av dessa 'inre röster'. Denna 'röst' försöker övertyga oss om att varje betoning av den ansvariga hållningens betydelse för våra liv är uttryck för en missuppfattning av människans och tillvarons natur som bara komplicerar och försvårar våra liv. Denna 'frestare' kan i olika förklädnader 'tala' till såväl kristna som icke-kristna.
        För den samhällsvetenskapligt skolade akademikern kan frestaren klä sin röst i den moderna samhällsvetenskapens termer och t.ex. 'säga' att människors upplevelse av ett personligt moraliskt ansvar är en kulturellt betingad illusion som bara ställer till elände och skapar falska och onödiga skuldkänslor hos människan. Till medicinaren kan han förföriskt viska att orsaken till all mänsklig ångest är för mycket eller för lite av den ena eller andra transmittorsubstansen eller hormonen, vilket i sin tur beror på de genetiska koderna. Om man bara hittar den rätta medicinen eller den rätta genterapin kan all ångest och olycklighet botas.
        När han försöker förföra den engagerade socialisten kan han 'säga' att det personliga samvetet måste ges upp när det kommer i konflikt med partiets politik och ställningstaganden. "Solidariteten med visionen om det goda och rättfärdiga samhället kräver detta. Att det uppstått en konflikt mellan samvetet och 'visionens krav' beror på att det personliga samvetet i det avseende som det gäller, är uttryck för kvarvarande rester av borgerlig ideologi som försöker hindra den goda visionens förverkligande." Hur pass väl 'frestaren' har lyckats med dessa 'godhjärtade' argument under 1900-talet under den kommunistiska visionens täckmantel behöver jag inte närmre gå in på.
        'Frestaren' kan också skickligt utnyttja den bekännande kristnes längtan efter att fördjupa relationen till Gud och 'säga' att troheten mot Bibelns bokstav är viktigare än troheten mot samvetets eller hjärtats röst när dessa kommer i konflikt. Han kan ibland listigt pröva att helt vända på begreppen. Lyckas han kommer den utsatta gudslängtande människan att börja tro att det egna samvetets och hjärtats röster är uttryck för 'förförarens röst' när de har kommit i konflikt med Bibelns bokstav - eller med någon auktoritativ förkunnares tolkning av Bibelns budskap.
        När denna omvändning mellan "Guds" respektive "frestarens röst" sker hos en bekännande kristen kan hon hamna i en djupt olycklig belägenhet. Trots ett personligt moraliskt liv enligt Bibelns förkunnelse, intensiv Bibelläsning och bön, flitigt deltagande i församlingens aktiviteter kommer ett mörkt och dovt skikt av skuld och förtappelse växa sig allt starkare i henne. När hon enligt förvändningens logik misstolkar innebörden i dessa dova känslor - och lever i ett trossammanhang som stödjer denna misstolkning - kan hon hamna i en olycklig spiral där hon försöker mota och hålla de mörka känslorna på avstånd genom att intensifiera sitt kristliga engagemang. De goda gärningarna, den ängsligt noggranna och uppriktiga bikten, kraften och intensiteten i bönen och halleluljaropen etc förvandlas då alltmer till besvärjelser mot det inre mörker som obevekligt breder ut sig i denna hållning. Men det finns inga böner eller besvärjelser i världen som kan lyfta bort detta mörker så länge man lever kvar i flyktens hållning. Den enda bön som kan hjälpa är bönen om hjälp och mod att våga se sanningen om sin belägenhet och kraft att återvända till ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster.
        I stället för att stödja tillväxten av kärlek, tillit och medkänsla bidrar denna form av kristen förkunnelse till att binda en människa i flyktens hållning. Därmed bidra den också till att bygga upp den typ av inre mörker som denna hållning obevekligt för med sig.
        Kärnan i denna förvändning mellan "Guds" och "frestarens röst" kan schematiskt beskrivas på följande sätt: Om det hos den enskilda kristne uppstår konflikter i frågor som gäller tro, moral, handlingsalternativ mellan å ena sidan ståndpunkter som samvetets, hjärtats och sanningens röster inom henne försöker göra gällande och å andra sidan de som hävdas av prästen, de kyrkliga auktoriteterna, den karismatiske ledaren i dessas 'speciella och utvalda gudsrelation' - så blir förkunnelsens kärna att den enskilda människans inre röster är uttryck för 'jagiskhet'; att de är ingivna av frestaren som försöker hindra Guds frälsningsverk i henne och i världen. Om den församling, den kyrka eller det samfund man tillhör utgör en viktig del av den personliga livsvärlden krävs det ett ansenligt mått av mod och inre resning att vara trogen det egna samvetet och hjärtat i denna typ av konfliktsituation. (12)
        I evangeliernas skildring av hur Jesus frestas är ett viktigt inslag just djävulens hänvisning till textställen i det som var Jesu Bibel, dvs vårt Gamla Testamente (13). Detta kan läsas som en handfast biblisk påminnelse om att den enskilda människan är personligt ansvarig inför Gud för hur hon läser och använder Bibelns ord. Ur detta perspektiv är Bibeln inte på något enkelt sätt Guds ord. Den bistra slutsatsen blir att den rymmer säväl Guds ord som frestarens. När människan läser Bibeln för att söka stöd för att fly undan den vånda och utsatthet som en levande och ansvarig relation till samvetets, hjärtats och sanningens röster ibland innebär, är det inte längre Guds ord som träder fram mellan Bibelns pärmar. Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet är det då frågan om frestarens och förförarens ord.
        Från detta perspektiv är det först när människan anar de motstridiga tendenserna inom sig och därmed förstår att hon kan använda Bibeln på två diamentralt olika sätt som det gudomliga kan träda henne tillmötes genom Bibelns ord. Det innebär också att hon accepterar att hon som enskild person är fullt ansvarig inför Gud för hur hon använder och tolkar Bibelns ord. Bibeln kan bara bli ett gudomligt tilltal när människan samtidigt efter bästa förmåga försöker öppna sig och göra sig lyhörd för samvetets, hjärtats och sanningens röster i nuet.
        Paulus ord om att 'bokstaven dödar, men Anden gör levande' kan läsas som ytterligare en biblisk påminnelse om denna dubbelhet i människans umgänge med Bibeln (14)

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

III.2. En integrativ och en tillbakahållande kraft.

En central tanke i det existensdynamiska betraktelsesättet är att det är funktionellt och produktivt att tolka en stor del av vårt komplicerade och oftast motsägelsefyllda fungerande som människor som uttryck för två motstridiga krafter i vår inre värld. De kallas här den integrativa respektive tillbakahållande kraften. En del av synen på dessa båda krafter har på olika sätt framgått i detta kapitel. Kampen mellan ansvarighetens och flyktens hållningar, som diskussionen i detta kapitel till största delen har handlat om, är ett viktigt uttryck för dessa båda krafter hos den vuxna människan. Jag ska här sammanfatta synen på dessa båda motstridiga krafter.

Den integrativa kraften konstitueras av en djup, oftast till största delen omedveten, strävan efter integration, växande, läkning av skador i 'själ' och 'psyke', efter större närhet och djup i ens relationer. Den har ovan diskuterats i termer av den tendens i oss som strävar efter att etablera och stå kvar i ansvarighetens hållning, av religiös längtan eller religiösa behov, av en inneboende tendens att läka och utveckla persongrunden. Sist har den berörts i termer av 'Guds röst', som en 'röst' som försöker göra oss uppmärksamma på den djupgående betydelsen av att förhålla sig ansvarigt.
        Den integrativa kraften kommer också till uttryck som en tendens att försöka komma åt och bearbeta plågsamma minnen och erfarenheter som står ivägen för växt och livsbejakelse, som hindrar oss från att på ett levande och engagerat sätt vara närvarande och delaktiga i livet. Den 'strävar' efter att föra upp obearbetade smärtsamma konflikter och känslor till medvetandets yta så att de kan bearbetas och därmed förlora sin omedvetna styrande makt. Den integrativa kraften kommer också till uttryck som en tendens att söka oss till sociala sammanhang, kunskap, livstolkningar, litteratur, konst, ideologier som kan stödja oss att utmana de gränser och barriärer, inre och yttre, som står ivägen för att förmågan en kärleksfull och tillitsfull delaktighet i livet ska kunna växa och utvecklas. Man kan säga att den integrativa kraftens 'arbetsriktning' är att vidga och fördjupa vår upplevelse av hemhörighet och delaktighet i livet och tillvaron 'på ont och gott'. Detta innefattar också att alltmer ta till sig och acceptera den skörhet och utsatthet som ingår i vår existens som kroppsliga varelser underkastade tidens och förgänglighetens villkor.
        Man kan också beskriva den integrativa kraften som en relationsskapande eller relationsfördjupande kraft. Relation ska då förstås i vid betydelse. Det gäller relationen till våra närmaste - livspartner, barn, vänner, föräldrar. Men det gäller också relationen till vår inre värld, till livet och tillvaron, till det samhälle och de gemenskaper vi tillhör, lokalt och globalt. Varje mått av fördjupad kunskap och förståelse för de livssammanhang vi ingår i innebär en utveckling och fördjupning av vår relation till dessa livsammanhang. Det kan gälla allt från en fördjupad förståelse för våra existensvillkor som människor till kunskap om galaxer, stjärnor och planeter.
        Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet framstår vad som här kallas den integrativa kraften som en ofrånkomlig existentiell realitet som är oberoende av våra ideologier och trosuppfattningar. Det innebär att denna kraft verkar i oss oavsett om vi medvetet reflekterar över det eller ej. När jag ovan har talat om 'Guds röst' är det ett sätt att personifiera denna kraft.

Den tillbakahållande kraften har ovan diskuterats i termer av en tendens att upprätta och förstärka flyktens hållning, av att förvandla vår längtan efter integration och helhet - våra religiösa behov - till 'begär' som i sin tur tenderar att förvränga våra normala mänskliga behov. Sist har den berörts i termer av 'frestarens röst'.
        Den tillbakahållande kraften får sin styrka och makt ur vår rädsla för obehagliga, hotfulla och smärtsamma känslor; rädslan att bli missförstådda och ensamma, rädslan att bli illa sedda och utstötta; rädslan att våra övertygelser om livet och tillvaron ska visa sig opålitliga och spricka sönder. Den får kraft från vårt motstånd mot att se människolivets skörhet och utsatthet, från vår ovilja att se våra tillkortakommanden och nederlag i förhållande till våra drömmar och vår djupaste längtan, från vår strävan att gömma undan och blunda för våra svek i förhållande till hjärtats och samvetets röster med dess plågsamma känslor av skuld. Ytterligare en kraftkälla är vår rädsla att konfronteras med såväl undangömda känsloskikt av hat och hämndlystnad från obearbetade kränkningar som nedgrävda plågsamma känslor av att ha blivit svikna och övergivna.
        Den tillbakahållande kraftens 'arbetsriktning' är att försöka hålla undan alla obehagliga och smärtsamma upplevelser och känslor från medvetandet. Det innebär en tendens att förneka alla konflikter och motstridiga impulser i vår inre värld och en strävan att upprätthålla och förstärka såväl en enkel och motsägelsefri självbild som en entydig och komplikationsfri livssyn. När den tillbakahållande kraften vidgar sitt inflytande över vår inre värld kommer känsloskikt av meningslöshet, hopplöshet, främlingskap, avskurenhet från livet att växa sig allt starkare. Dessa plågsamma känslor försöker 'den' sedan i sin tur att hålla borta från medvetandets yta.
        Styrkan hos denna tillbakahållande kraft gör att vi med en sida i oss kommer att söka efter livshållningar och ideologier som kan hjälpa oss att fortsätta att blunda för dessa svåra och mörka sidor i vår existens. När den tillbakahållande kraften får övertaget i en människas livsprocess tenderar hon att allt mer fastna i en flyktens spiral där livet i hennes inre värld långsamt urholkas och stelnar. Fastän hon är kroppsligt fullt levande befinner hon sig i en process av existentiellt döende.
        Enda sättet att minska den tillbakahållande kraftens makt är att medvetet försöka se och acceptera allt mer av dessa 'blödande' och mörka sidor i vår existens med en sorts ömhet och kärlek gentemot den bräckliga och sårbara människa man är. I ju högre grad vi försonas med dessa mörka och smärtsamma sidor av våra liv i desto mer tenderar också vår förmåga till genuin medkänsla och kärlek i förhållande till den sårbara, utsatta, ofta nederlagstyngda medmänniskan att fördjupas. Psykoterapi kan vara ett viktigt stöd för att ta till sig och försonas med dessa mörka sidor och därmed tömma dem på deras styrande makt.

I detta motstridiga kraftfält blir upplevelsen av ansvar i förhållande till hjärtats, samvetetets och sanningens röster en kraftfull hävstång i den integrativa kraftens tjänst och därmed också för att utmana den tillbakahållande kraftens ofta osynliga makt. När vi aktivt fösöker bejaka ansvarighetens hållning tenderar den ångest och rädsla som binder oss på ett vanligen osynligt sätt att bli synlig. Det innebär risk för smärtsamma nederlag, men också en möjlighet att medvetet utmana och ta kamp med de gränser som ångesten och rädslan sätter upp i våra liv. Ju mer av obearbetade plågsamma erfarenheter vi bär med oss desto svårare och mer ångestladdat kommer det att vara att utveckla och fördjupa ett ansvarigt förhållande till delaktighetens röster inom oss. Desto större blir också frestelsen att undfly detta ansvar.
        En central tes i det existensdynamiska betraktelsesättet är att varje mått av fördjupad kunskap och medvetenhet om dessa båda motstridiga krafter som vi tillägnar oss stärker den integrativa kraften. Det gäller kunskap om hur dessa krafter mera generellt fungerar i människan och hur de kan komma till uttryck i våra personliga liv. Den kulturella sidan av denna tes är att ju mer utvecklad och konkret kunskap och medvetenhet det finns om dessa motstridiga krafter i den kultur vi tillhör, desto bättre är förutsättningarna för att vi inte ska fastna i den inre utarmningsprocess som flyktens spiral innebär utan att i stället den integrativa kraften ska få övertaget i vår livsprocess.

Jag hävdar alltså mycket bestämt att kampen i vår inre värld mellan vad som här kallas den integrativa respektive den tillbakahållande kraften är en ofrånkomlig existentiell realitet i vårt människovarande. Kampen inom oss mellan ansvarighetens och flyktens hållning är ett konkret uttryck för dessa motstridiga krafter.
        Genom åren har jag blivit väl förtrogen med det inre dramat kring att bejaka eller fly ifrån ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster. Jag har också blivit övertygad om att detta drama pågår inom varje människa. Intensiteten varierar beroende på vad vi bär med oss i vårt 'personliga bagage' och de konkreta livsomständigheter som vi har att möta och förhålla oss till. Kraften och betydelsen av detta drama är oberoende av de religiösa läror, filosofier eller ideologier som vi omfattar. Det är utan betydelse huruvida vi tror på existensen av gud och frestare som fristående kosmiska makter eller ej.
        Kampen att urskilja vad som är vad kan aldrig bli definitiv och slutgiltig. Dessa motstridiga rösters former och förtecken är inte stabila och entydiga. De förändras och byter skepnad. Därför har vi ett fortlöpande ansvar att efter bästa förmåga försöka skilja ut vad som är uttryck för livets och växandets röster och vad som är flyktens, såväl vad gäller vår inre värld som dess uttryck i den omgivande sekulära och religiösa kulturen.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

III.3. "Frestaren" och frestelsen att fly.

Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet kan vad som här kallas 'frestarens röst' betraktas som en ofrånkomlig existentiell realitet. Att vara människa innebär att ständigt leva med frestelserna till flykt från ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster. Realiteten i dessa frestelser är oberoende av våra olika personliga uppfattningar om tillvarons natur. Även om jag kan leka med tanken att 'frestarens röst' är uttryck för en ondsint personlig kosmisk makts försök att dra in oss i mörker och olycka är det ändå ett synsätt som sedan länge har förlorat sin trovärdighet i min tanke- och känslovärld. Vad jag med stort engagemang har diskuterat i termer av 'frestarens röst' är utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet ett sätt att personifiera den tillbakahållande kraften i våra personligheter.
        När vi gör denna tillbakahållande kraft till något utanförliggande blir konsekvensen lätt att vi också skiljer av en viktig del av våra personligheter och gör den onåbar för en djupare försoning. Ju mer denna mörka och svåra sida av våra personligheter blir avskiljd, förnekad, osynliggjord desto större makt får den tillbakahållande kraften, desto större är chansen att vi kommer att svälja dess listiga och personligt välanpassade 'lockbeten'. Den obevekliga konsekvensen är elände och trassel för såväl oss själva som för människor i vår närhet. När denna kraft börjar ses som en utanförstående och självständig kosmisk makt blir det också lätt att börja blanda ihop vad som är vad. T.ex kan vi, när vi börjar närma oss ett möte med någon svår och plågsam sida i vår inre värld, lätt frestas att se det som 'anlopp från de onda makterna' när i stället detta möte är nödvändigt för att en ny dörr mot livet ska kunna öppnas, för att vår mognad och utveckling inte skall stanna av, för att vår relation till livet och tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas.
        Det är uppenbart att såväl Bibelns förkunnelse som den kristna trosgemenskapen kan användas på två motstridiga sätt. Å ena sidan som stöd för den djupgående integrations- och försoningsprocess som alltmer öppnar människan i en levande medkänsla i förhållande till den bräckliga medmänniskan och som en hjälp att alltmer försonas med livets utsatthet och förgänglighet. Och som fördjupar upplevelserna av mening och hemhörighet i denna gåtfulla tillvaro och gör det möjligt för oss att med allt större tillit vila i tillvaron. Å den andra sidan kan Bibel och trosgemenskap användas som stöd för att fly ifrån den vånda och utsatthet som kravet på ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster många gånger innebär, men också som stöd för att blunda för de 'blödande' och mörka sidorna i vår inre värld. Det vill säga som stöd för den tillbakahållande kraften. Om vi 'lyckas' blir konsekvensen ovillkorligen en tilltagande urholkning och utarmning av vår inre värld. Oavsett om den yttre livstolkningen är kristen, judisk, ateistisk, buddhistisk, muslimsk etc är det en mänsklig tragedi att leva och dö i en hållning där den tillbakahållande kraften har fått övertaget i den personliga livsprocessen.
        Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet är denna dubbelhet en mänsklig grundproblematik som vi 'lever i' genom att vi är människor, oavsett vilken religion, ideologi eller filosofi vi omfattar. Att sedan olika läror kan rymma olika mått av insikter om detta och därför vara mer eller mindre välrustade för att göra oss uppmärksam på denna dubbla möjlighet är en annan sak.
        Som personifikationer av en högst verklig och viktig sida i vår inre värld är det bibliska språket med benämningar som Frestaren, Förföraren, Mörkrets Furste, Djävulen, Satan kraftfulla och målande. När vi personifierar den tillbakahållande kraften är det i högsta grad relevant att säga att 'han' är oerhört skicklig på att utnyttja våra personliga övertygelser och ideologier - sekulära såväl som religiösa - för sina syften. 'Han' är också oftast mer förtrogen och bekant med våra personliga svagheter och bräckligheter än vi själva och kan därför listigt utnyttja dom för sitt värv. Ju mindre bekanta och förtrogna vi är med de sköra, sårbara, blödande och mörka sidorna i våra personligheter och ju mer vi skyggar och blundar för dessa, desto skickligare och mer infamt kan 'han' utnyttja dom för att försöka stärka sin makt och sitt inflytande över oss. När vi tänjer gränserna för denna personifikation och börjar betrakta denna existentiella realitet som uttryck för en från människan oberoende och självständig kosmisk makt som på ett personligt sätt kan handla och gripa in i våra enskilda livsöden så spelar det 'frestaren' i händerna, för att uttrycka det lite paradoxalt. Denna förskjutning av 'frestarens röst' tenderar att verksamt bidra till att skapa blinda fläckar som kan bli allvarliga hinder i våra försök att komma tillrätta med våra liv.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

III.4. Komplikationer och nyansering.

I denna utläggning om betydelsen av vår relation till samvetets, hjärtats och sanningens röster har jag renodlat två förhållningssätt: ansvarighetens kontra flyktens hållning. Det kan se ut som att jag menar att det alltid är frågan om antingen den ena eller andra hållningen. Det kan vara så, men är förmodligen mindre vanligt. Ofta intar vi olika hållningar inom olika livsområden.
        Man kan se det som att vi i våra liv från den ena stunden till den andra rör oss mellan olika områden för känslor, tänkande och handling. Det kan gälla relationen till livspartner, egna eller andras barn, de egna föräldrarna, överordnade, vår sexualitet etc. På vissa områden lever vi på ett ganska självklart sätt i en ansvarig relation till samvetets, hjärtats och sanningens röster. Detta eller dessa områden får viktig betydelse för vår självrespekt och värdighet och för vår upplevelse av mening. På andra områden blundar vi och flyr undan vårt personliga ansvar. I anknytning till dessa flyktens livsområden kan det bryta igenom känslor av skuld, värdelöshet, dåligt samvete, hopplöshet etc. Vissa områden kan under kortare eller längre tid vara i fokus för vårt personliga livsdrama. Det gäller saker där vi på ett speciellt sätt försöker mobilisera mod för att utmana och gå i närkamp med våra rädslor, beroenden och inre gränser.
        Bilden kompliceras ytterligare av att vissa områden kan vara så pass allvarligt präglade av psykiska skador och traumatiska belastningar från barndomen att samvetets och hjärtats röster är tysta eller är som ohörbara viskningar i livsångestens brus. Dessa områden kan kännetecknas av stelhet och livlöshet eller av barnsliga och omogna hållningar förbundna med intensiva känslor. När det gäller dessa livsområden tror jag inte att man på ett meningsfullt sätt kan tala om ansvarighetens respektive flyktens hållning. De är inte underkastade den speciella dynamik som är grunden för dessa.

Att det utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet postuleras ett viktigt samband mellan obearbetade smärtsamma barndomserfarenheter och den 'existentiella nivån' av personligt ansvar har framgått tydligt. En viktig aspekt av detta samband som har lyfts fram är att de nusituationer där samvetets, sanningens och/eller hjärtats röster gör sig påminda och ställer krav på oss har en tendens att aktualisera större eller mindre sjok av dessa obearbetade erfarenheter och att denna aktualisering först ger sig tillkänna som oro, rädsla, ångest. Detta innebär å ena sidan att den ansvariga hållningen i nuet kan fungera som en hävstång för att konfrontera och bearbeta bortträngda barndomserfarenheter. Å andra sidan medför det att frestelserna att undfly det personliga ansvaret ökar ju obehagligare och plågsammare känslor som aktualiseras. I det existensdynamiska betraktelsesättet utgör tesen om detta samband en hörnsten.

Jag har ganska ingående målat upp den typ av mörka känslor som ovillkorligen byggs upp inom en människa när hon förnekar och flyr undan ansvaret i förhållande till samvetets och hjärtats röster. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att synnerligen mörka känsloskikt kan byggas upp i en människas inre värld utifrån barndomens erfarenheter. Detta är väl dokumenterat i psykodynamisk/analytisk facklitteratur. Det innebär att jag är väl medveten om att bilden vad gäller den vuxna människans mörka känslor är mer komplicerad än ovanstående diskussion av flyktens hållning har gett vid handen.
        Går det att skilja mörka känslor av övergivenhet, ödslighet, overklighet som har sin rötter i negativa och smärtsamma barndomserfarenheter från mörka känslor av tomhet, isolering, meningslöshet som har sin grund i flykten undan det personliga ansvaret - eller ännu mera övergripande - på grund av att den tillbakahållande kraften har fått övertaget i en människas livsprocess? Hur ofta finns båda dessa känslokällor med samtidigt och där flykten undan ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster har sin grund i en människas försök att undkomma en öppen konfrontation med obearbetade plågsamma erfarenheter från barndomen - dvs att flyktens hållning fungerar som försvar mot plågsamma insikter och outhärdliga känslor? Kan man tänka sig att en människa kan leva i flyktens hållning utan att det samtidigt är en flykt undan smärtsamma barndomserfarenheter som hon inte förmår möta 'öga mot öga'? Kan en människa bygga upp stora skikt av mörka känslor som enbart har sin grund i flykten undan det personliga ansvaret?
        När man tar hänsyn till den komplicerade relationen mellan bortträngda mörka och plågsamma erfarenheter från barndomen och den vuxna ansvarigheten, är det uppenbart att ansvarighetens hållning till den övervägande delen kan vara förbunden med tunga känslor och ångestladdad kamp under lång tid i en människas liv. Om det synsätt som har presenterats här är riktigt, dvs att den ansvariga hållning stödjer och ger näring åt djupgående integrativa processer, kommer de mörka och tunga känslorna efterhand att lätta. Personligen är jag övertygad om att det förhåller sig på det sättet.

Ytterligare ett grundläggande frågekomplex gäller hur och i vilken utsträckning kollektiva kulturella former kan påverka och förskjuta förutsättningarna för att utveckla och fördjupa ansvarighetens hållning kontra flyktens. Det gäller litteratur, film, TV, radio, skola men också såväl samhällsideologi som rit och förkunnelse inom ett samhälles religiösa traditioner. Kan mötet med en tydlig kunskap och förkunnelse kring denna existentiella problematik hjälpa människor som är illa rustade på grund av mörka och svårhanterliga barndomsbördor att utveckla och fördjupa ansvarighetens hållning? Vad behövs för att en självförstärkande 'ansvarsspiral' ska utvecklas? Finns det människor som är näst intill dömda att fastna i flyktens hållning utan detta tydliga kulturella stöd?
        Kan mötet med välformulerade ideologier och läror som stödjer flyktens hållning få en människa som är relativt välutrustad när det gäller barndomsarv att börja ta sina första stapplande steg i ett förnekande av samvetets, hjärtats och sanningens röster? Hur mycket behövs av denna typ av negativa kulturella impulser för att en självförstärkande flyktspiral ska etableras?
        Dessa frågor gäller hur den vuxna människans inre värld av mörker kontra ljus påverkas av (1) barndomserfarenheter, (2) av hennes relation till samvetets, hjärtats och sanningens röster (3) den komplicerade relationen mellan dessa båda 'nivåer' och (4) av kulturella impulser och omständigheter. I denna uppdelning ingår kyrkan och den kristna traditionen med dess berättelser, riter och sociala former i den sista punkten.
        Dessa frågor gäller också relationen mellan olika kunskapsområden och olika typer av reflektion om människan i samtidskulturen. Psykodynamisk/psykoterapeutisk erfarenhet och tanketradition - visavi - i vid mening existentiellt, filosofiskt och religiöst tänkande om människan - visavi - tänkande och forskning om samspelet mellan individ och kultur. (15)

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

III.5. Ansvarighetstesen.

Den centrala tesen i detta kapitel kan kallas ansvarighetstesen. Den har två sidor, en positiv och en negativ.
        Den positiva sidan kan sammanfattas i följande påstående: Ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster, vad som här också kallas ansvarighetens hållning, är av grundläggande betydelse för våra möjligheter att växa och mogna som människor, för att en grundupplevelse av mening, förundran och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas, för att underhålla en process av integration och helande på djupet av våra personligheter. Och att dessa positiva konsekvenser är oberoende av om vi tror på en personligt handlande gud och ett liv efter döden eller ej.
        Den negativa sidan av ansvarighetstesen kan sammanfattas i följande påstående: Om vi lever i vad som här har kallats flyktens hållning, dvs att vi i vår konkreta hållning aktivt förnekar att det har någon betydelse för våra liv hur vi förhåller oss till samvetets, hjärtats och sanningens röster, så blockeras våra möjligheter att växa och mogna som människor, så kommer dova känsloskikt av tomhet, meningslöshet, hopplöshet, främlingskap, avskurenhet från livet att växa sig allt starkare, så ges det näring åt en process av disintegration och deformering av vår inre värld. Och att dessa negativa konsekvenser är oberoende om vi tror på en personligt handlande gud och ett liv efter döden eller ej.
        Ansvarighetstesen har i min tankevärld utvecklats till ett kraftfullt sätt att förstå det enkla och för de flesta kanske högst banala faktum, att det faktiskt händer att människor på djupgående sätt utvecklas och mognar, börjar älska livet djupt och oresonligt, börjar uppleva en djup förbundenhet med den bristfälliga och sköra medmänniskan, ibland lyckas utmana och bryta igenom djupa beroenden och rädslor i avgörande och kritiska livssituationer - utan att detta kan förstås och förklaras som resultatet av psykoterapi, långvarig meditationspraktik, gynnsamma barndomsförhållanden, en stark traditionell kristen tro, starka övertygelser om bortommänskliga krafter och makter. Att detta på ett intellektuellt trovärdigt sätt kan förstås och förklaras med att dessa människor har levt i vad jag kallar ansvarighetens hållning har bidragit till att stärka ansvarighetstesen i min personliga föreställningsvärld. Viktigast är dock att ansvarighetstesen har haft förmåga att sammanfoga en räcka viktiga erfarenheter kring min personliga utvecklingshistoria som inte har kunnat hänföras till dessa perspektiv. Ansvarighetstesen har i första hans vuxit fram och fått substans som ett trovärdigt svar på en räcka frågor kring denna personliga erfarenhetsvärld.
        Men det är också viktigt att betona att ansvarighetstesen har fått en viktig del av sin tyngd genom att den i sin 'negativa sida' har gett en för mig trovärdig bild av en mörk och tragisk livsprocess som i värsta fall kan få ondskan att ta form som en kraft i en människas liv. Denna mörka och deformerande dynamiska process kan inte ses och förstås varken från ett psykodynamiskt/analytiskt perspektiv eller ett teistiskt-metafysiskt.
        Psykoterapi, meditation, att 'få ett hem i tillvaron' av en annan människas 'älskande blick' är andra saker som verksamt kan bidra till läkande och helande. Dessa saker betonas och lyfts fram av andra. Samtidigt är det viktigt att betona att utifrån det perspektiv som öppnar sig från det existensdynamiska betraktelsesättet och ansvarighetstesen kan psykoterapi, meditation, religiös tro, att vara älskad etc inte på ett beständigt sätt bidra till att utveckla och fördjupa en grundupplevelse av mening, förundran och hemhörighet i tillvaron så länge flyktens hållning har övertaget i en människas liv. Från detta perspektiv kan dessa omständigheter och praktiker vara verksamma på två sätt: 1) som viktigt och kanske avgörande stöd för att bryta flyktens hållning och göra så att ansvarighetens hållning får övertaget och blir riktningsgivande och 2) som ett viktigt stöd för att stabilisera, utveckla och fördjupa ansvarighetens hållning när en människa med varierande mått av vacklan och svårhanterliga känslor redan lever i denna hållning. Dessa stödjande funktioner kan vara verksamma - i en personlig relation, en pykoterapi etc - utan att det finns ett reflekterat förhållande till ansvarighetens hållning på ett medvetet och begreppsligt plan från någon av de inblandade.
        När det gäller att utforska och bearbeta smärtsamma känslor och erfarenheter som gör det svårare och mer ångestladdat att stå kvar i ansvarighetens hållning och som samtidigt stärker tendenserna och 'frestelserna' att fly från det personliga ansvaret tror jag att psykoterapi är det viktigaste hjälpmedlet som den moderna kulturen har frambringat.
        Att utifrån olika erfarenheter och perspektiv skärskåda och kritiskt pröva ansvarighetstesen är viktigt. Huruvida det är möjligt att utforska dess bärighet genom någon form av mera regelrätt forskning är en intressant och utmanande fråga.

Synen på människan som ansvarig för sina hållningar, val och handlingar har en central ställning i den västerländska kulturen. Rötterna finns i judisk-kristen tradition, där ursprungligen i termer av att människan är personligt ansvarig inför Gud för hur hon lever och handlar. Denna människosyn utgör ett oundgängligt fundament i en demokratisk människo- och samhällssyn. Den är central i den sekulära humanismen. I den humanisktiska psykologin utgör den en grundsten. (16) Den har artikulerats på olika sätt inom såväl analytisk filosofi som existentiell.
        Parallellt med denna existentiella människosyn finns de naturvetenskapligt präglade orsak-verkan-synsätten på människan. De har sin starkaste ställning inom medicin och samhällsvetenskap. Människan ses som bestämd av olika sorters faktorer och omständigheter utanför hennes kontroll. Denna grundsyn utgör en nödvändiga metodologisk hållning för en viss typ av empirisk forskning kring människan. Styrkan i detta perspektiv på människan är att det befrämjar en ödmjuk och icke-moraliserande syn på människans begränsningar, svårigheter och tillkortakommanden. När det däremot vidgas till en övergripande människosyn leder den ofelbart till ett mer eller mindre öppet förnekande av människans ansvarighet.
        Det råder ett komplicerat och i vissa avseenden paradoxalt spännings- och balansförhållande i vår kultur mellan dessa båda synsätt. Jag uppfattar detta spänningsförhållande som både viktigt och fruktbart.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

III.6. Ansvarighetens hållning och biblisk tradition.

Många berättelser från såväl Gamla som Nya testamentet handlar om människor som i trohet mot en djupt upplevd inre sanning - Guds röst i Bibelns språk - efter olika mått av tvivel och inre kamp bryter upp från det hemvana och trygga, mot något nytt och ovisst och som i omgivningens ögon, och ibland även i de egna, mest ser ut som dårskap. Noak, Abraham, Moses, Jona, profeterna, Jesus, lärjungarna, Paulus. Jag har kommit att uppfatta vad som här kallas ansvarighetens hållning som ett existentiellt tema av nyckelkaraktär i biblisk tradition.
        När jag började uppfatta relationen till hjärtats röst som en särskild aspekt av den ansvariga hållningen återinträdde Jesusgestalten i min föreställningsvärld. Jesus började stå fram som den stora förebilden just när det gällde att bejaka och öppna sig för hjärtats röst. Genom att han öppnade sig för den kallelse som så småningom tog form i denna hållning, genom hans strid med frestelserna att svika, genom att han valde att följa hjärtats röst i dess fulla och yttersta konsekvens; ut i ensamhet, ovisshet om vart det skulle leda, socialt risktagande och där han till slut bestod det yttersta och svåraste provet - att hellre möta förnedring och plågsam död än att svika hjärtats kallelse. I detta har Jesus för mig konkret visat att jag, såväl som varje människa, i denna 'hjärtats' trohet på ett gåtfullt sätt kan besegra döden.
        I detta kunde Jesusgestalten bara få tyngd och betydelse för mitt personliga liv när jag såg och upplevde honom som människa och enbart människa. Det var länge självklart för mig att betrakta detta sekulära och existentiella användande av kristusskeendet som helt okristligt. Tanken att det fanns något i min relation till Jesusgestalten som skulle kunna kallas religiöst eller kristet var främmande.
        Den djupa förtrogenhet med evangeliernas berättelser som mitt kristna barndomsarv hade gett mig bidrog med största sannolikhet till att jag så tydligt började kunna skilja ut hjärtats röst och dess inre krav som en speciell aspekt av den ansvariga hållningen. Från detta perspektiv blev Jesu liv och verk ett drama om en människas förhållande till hjärtats röst. Det fungerade som en ständig påminnelse om att hjärtats röst är en reell och ofrånkomlig psykisk-existentiell grundkvalitet i vårt människovarande. För mig tycks en central del av evangeliernas budskap vara att vägen till den djupa livsglädjen, till levande kärlek och gemenskap, till en bärande grundupplevelse av hemhörighet i tillvaron, bara kan kan gå över en aktiv bejakelse av - inte bara samvetets röst - utan även av hjärtats.
        Under många år var min enda synbara positiva anknytningspunkt till kristen förkunnelse Jesu föredöme och förebildlighet när det gällde att synliggöra hjärtats röst som en djupt väsentlig sida av människans relation till tillvaron. Denna profana eller sekulära anknytning krävde inte att jag behövde bejaka allt som Jesus sagt och gjort enligt evangelierna, t.ex underverk och predikningar om 'evig gråt och tandagnisslan'. Den krävde inte heller att jag behövde tro på jungfrufödsel, Jesu uppståndelse, en personligt handlande gud, existensen av en hinsidesvärld med dom, himmel och helvete.
        Samtidigt som jag allt tydligare har kommit att uppfatta min syn på ansvarighetens hållning som på viktiga sätt inspirerad av och grundad i den bibliska tradition jag fått i arv från min kristna barndomsvärld, är det också tydligt att denna värld hade - och har - ett motstånd mot att formulera grunden i den ansvariga hållningen på det sekulära eller existentiella sätt som jag allt tydligare har kommit att göra. Om man formulerar sig på detta sätt måste man också erkänna att människan kan leva i ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster utan att hon tror att de är uttryck för en gudomlig makts handlande och 'talande'. Formulerat i ett kristet språk innebär det att man måste acceptera den åtminstone ytligt sett paradoxala tanken att en människa kan ha en öppen och levande gudsrelation trots att hon inte tror på gud.
        Detta erkännande är såvitt jag förstår både svårt och smärtsamt för stora delar av kristenheten, inte bara inom frikyrkovärlden, eftersom det med nödvändighet öppnar dörren för en räcka svåra frågor kring innebörden i kristen tro. Samtidigt blir jag för varje dag som går alltmer övertygad om att det är en dörr som måste öppnas, och då inte bara på fackteologiska seminarier, om kyrka och kristenhet ska kunna överleva och kanske på nytt kunna bli en viktig skapande kraft in i en oviss framtid.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

III.7. Sammanfattning.

De centrala tankegångarna i detta kapitel kan kort sammanfattas på följande sätt: Vår relation till samvetets, hjärtats och sanningens röster i termer av ansvarighet kontra förnekande av detta ansvar är av avgörande betydelse för om mörka eller ljusa kvaliteter ska utvecklas och förstärkas i vår inre värld. Det har skilts på två grundläggande hållningar; ansvarighetens kontra flyktens.
        Den ansvariga hållningen stärker och utvecklar en struktur i vår inre värld som här har kallats persongrunden. Den urholkas och deformeras om vi lever i flyktens hållning. Persongrunden kan få en sådan styrka och stabilitet att vår grundupplevelse av existentiell trygghet och hemhörighet i tillvaron inte längre på något avgörande sätt är beroende av väl och ve i den materiella-kroppsliga-sociala-intellektuella världen. Detta medför samtidigt att vi är fria att mera öppet och förbehållslöst bejaka och vara närvarande i världen. Ju mer välutvecklad persongrunden är desto lättare är det för oss att handla i trohet mot samvetets, hjärtats och sanningens röster när de har kommit i allvarlig konflikt med våra i vid mening sinnliga behov och beroenden. Samtidigt medför 'trons handlingar' att persongrunden utvecklas och förstärks.
        Den ansvariga hållningen etablerar grunden för en positiv dynamisk process som allt mer vidgar och fördjupar vår relation till livet och tillvaron. Man kan säga att den skapar grunden för en dynamisk utvecklingsprocess som kommer att göra oss alltmer närvarande och kärleksfullt delaktiga i livet. Den får oss att mogna och utvecklas som människor.
        Flyktens hållning etablerar grunden för en negativ dynamisk process som förstummar och förytligar våra liv. Den skapar en negativ utvecklingsspiral där vi blir alltmer avskurna från en levande delaktighet i livet. Den gör att vi får lägga ner mer och mer energi på att hålla ifrån oss de dova och plågsamma känsloskikt av meningslöshet, hopplöshet och livlöshet som obevekligt växer sig starkare i vår inre värld.
        Via analysen av den inre dynamiken i ansvarighetens respektive flyktens hållning har det också visats hur flera centrala kristna begrepp har fått mening och innebörd. Synd, nåd, ondska, frälsning, omvändelse, guds röst, frestarens röst, livets väg och gudslängtan. Huruvida dessa tolkningar kan betraktas som rimliga och möjliga utifrån begreppens bibliska användning överlåter jag åt professionella Bibelexegeter att försöka svara på.
        Genom att dessa tolkningar av kristna begrepp och talesätt, utöver trovärdigheten i den genomförda analysen, är intimt förbundna med centrala delar av min personliga erfarenheter har de fått stor tyngd i min tankevärld. Det gör det svårt att tro att de strukturella och dynamiska likheter som tycks finnas mellan det existensdynamiska betraktelsesättet och kristen trostolkning i de avseenden som har berörts här bara skulle vara frågan tillfälligheter eller tom spekulation. Det rimligaste antagandet är att likheterna beror på att den genomförda analysen har intima beröringspunkter med en central kärna i klassisk kristen tro trots tolkningarnas existentiella, inomvärldsliga karaktär. Likheten beror i så fall på att det är samma universella mänskliga grundbetingelser och erfarenheter som fångas in och beskrivs med två mycket olika språk.
        Avslutningsvis kan det finnas skäl att poängtera att måttet av relevans och giltighet i de grundbetingelser för våra liv som har synliggjorts genom analysen av ansvarighetens kontra flyktens hållningar förstås är oberoende av vad som är möjligt att läsa in i Bibelns texter. Denna fråga avgörs av i vilken grad analysen bidrar till att synliggöra något av de ofrånkomliga grundbetingelserna för våra konkreta liv. Därför är måttet av överensstämmelse med olika människors konkreta erfarenhetsvärldar den helt avgörande och utan jämförelse mest intressanta prövostenen.
        Men i den mån den genomförda analysen klarar denna prövning är det förstås oerhört intressant - idéhistoriskt, kulturellt, kyrkohistoriskt och vad gäller kyrkans möjliga roll i framtiden - om det skulle vara möjligt att på ett teologiskt trovärdigt sätt påvisa att den genomförda anlysen i stor utsträckning överensstämmer med ett skikt av viktiga insikter som det klassisk kristna trosspråket har försökt ringa in och ge ord åt. Grunden måste i så fall utgöras av en ärlig och exegetiskt kunnig tolkning av såväl Nya testamentets texter som av fornkyrkans trostolkningar. Att försöka ge ett teologiskt ansvarigt och vägande svar i den ena eller andra riktningen på denna fråga är en uppgift för den akademiska teologin.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

*

 

[Kapitel 3: Utsatthet och transcendens]

 

 

 

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

Noter till kapitel 2: Ansvar och flykt.

Hänvisningar. I hänvisningen till notens placering i texten gäller första siffran underrubrikens numrering och den andra vilket stycke, räknat från underrubriken. Sak samma för hänvisningarna i person- och sakregistret. Det innebär att hänvisningarna fungerar för en utskriven text, oavsett vilket utskriftsformat man har valt. För on-line-läsning spelar dessa hänvisningar ingen roll. Då är det bara att peka och klicka.

 

not 1.  [I.6.,st.sista]   Begreppet synd i syndabekännelsen.
När de fem olika förslag till syndabekännelse som finns angivna i Den svenska kyrkohandboken, (1986, s.3-4) läses och tolkas utifrån vad som här kallas synd i dess 'mjuka' betydelse, rymmer de i varierande grad just insikten om det förlåtelsens och försoningens 'landskap' som är inom räckhåll för varje 'syndare' som allvarligt och uppriktigt erkänner sina svek, nederlag och tillkortakommanden i förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster.
        Men språket är inte utan komplikationer. Där finns ingen riktig spärr mot vad som här kallas en 'lagisk' eller 'kateketisk' tolkningen av begreppet synd. Det gäller framför allt förslag (I) och (V). När syndabekännelsen förstås 'lagiskt' får den en radikalt annorlunda betydelse mot när begreppet synd tolkas i vad som här kallar dess 'mjuka' betydelse. Lagiskt tolkad bidrar syndabekännelsens ord till att binda människor vid synden i vad som här kallas dess 'stränga mening'. Syndabekännelsen blir då vad som kan kallas existentiellt osann. När syndabekännelsens syndabegrepp tolkas i dess mjuka betydelse blir den existentiellt sann. [TB][reg]

not 2.  [I.7.,st.8]. Den ortodoxa freudianska psykoanalysens syn på ondskan som uttryck för en i alla människor inneboende dödsdrift som inte socialiserats missar enligt min mening denna helt avgörande existentiella sida av ondskans problem. Se Freud: Jaget och detet. [TB][reg]

not 3.  [I.7.,st.10]. Den i kristen tankevärld välkända berättelsen om Jesus som driver ut 'månglarna' ur templet, som återges i samtliga evangelier, kan just tolkas som en biblisk bild för en vrede och aggresivitet som står i det godas tjänst. Och har ofta tolkats på detta sätt. Men tolkningen är dock inte helt invändningsfri och oproblematisk. Berättelsen åteges i Matt.21:12-13, Mark.11:15-17, Luk.19:45-46 och Joh.2:14-16. [TB][reg]

not 4.  [I.7.,st.10]. Det kan här vara av intresse att notera att det inom psykoanalytisk/dynamisk teoribildning finns djupgående olikheter i synen på människans aggressiva potential. I den ortodoxa psykoanalysen finns det en stark tendens att se all aggressivitet som destruktivitet. Detta är mest uttalat i de teorier som engelskan Melaine Klein har utvecklat. För henne är all aggressivitet uttryck för en i människan inneboende destruktions- och dödsdrift. Hon grundar sina teorier på Freuds omdiskuterade dödsdriftsbegrepp. Se Melaine Klein, Skuld och gottgörelse (se också not 2).
        Erich Fromm, D.W. Winnicott, Harry Guntrip och Heinz Kohut är psykoanalytiska tänkare som har samma syn som jag själv på människans aggressiva potential. När det gäller Fromm se Den destruktiva människan, Natur o Kultur, 1976. [TB][reg]

not 5.  [I.7.,st.11]. Relationsorienterad psykoanalys.
Grunden och ursprunget till den reaktiva destruktiviteten går utmärkt att förklara och förstå utifrån det relationsorienterade psykoanalytiska tänkande som går under beteckningarna brittisk objektrelationsteori och självpsykologi. I vissa viktiga avseenden befinner sig denna psykodynamiska teoribildning i en motsatsställning till den klassiska driftsorienterade psykoanalysen. Några framträdande namn i denna tradition är engelsmännen Fairbairn, Harry Guntrip och D.W. Winnicott samt amerikanen Heinz Kohut. Kohut är självpsykologins fader. Se Patricia Tudor-Sandahl: Den fängslande verkligheten. Objektrelationsteori i praktiken. Wahlström & Widstrand, 1992. Se också Kohut: Att bygga upp självet, Natur o Kultur, 1986.
        Däremot är denna form av psykodynamisk teori, som jag för övrigt sympatiserar starkt med, precis som varje annan form av psykoanalytisk/dynamisk teori, otillräcklig för att förstå ondskans djupare egenart och orsaker.
        Jag menar alltså att det inte är möjligt att förstå ondskans framväxt och dynamik utifrån enbart ett psykodynamiskt perspektiv, hur teoretiskt sofistikerat detta än är. Det psykodynamisk/analytiska perspektivet är däremot viktigt och nödvändigt för att förstå vissa grundläggande förutsättningar för att ondska ska kunna utvecklas hos den vuxna människan. Men det finns inget rakt orsakssamband från dessa förutsättningar till att ondskan börjar ta form i den vuxna människan. Det innebär t.ex. att jag är oense med den schweiziska psyoanalytikern Alice Miller i hennes försök att förklara Hitlers ondska enbart utifrån en psykodynamisk grund. Se Alice Miller, I begynnelsen var uppfostran, Wahlström & Widstrand, 1982. [TB][reg]

not 6.  [I.7.,st.12]. Handling visavi fantasier och känslor.
Denna inom kristendomen vanliga sammankoppling mellan å ena sidan fantasi och känslor och å andra sidan handling grundas bland annat på Jesu ord: "I haven hört att det är sagt: 'Du skall icke begå äktenskapsbrott.' Men jag säger eder: Var och en som med begärelse ser på en annans hustru, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta." (Matt. 5:27-28.)
        Gustaf Wingren (f.1911) är den kanske mest respekterade svenska teologen idag. Hans inflytande sträcker sig utanför Svenska kyrkan och in mot delar av frikyrkosverige. Därför är det av speciell betydelse att i olika avseenden kommentera hans teologi och sätta den i relation till de tankar som utvecklas i denna bok.
        När det gäller hans syn på relationen mellan känslor och handlingar kan han uttrycka sig i ord som: "När stöld och mord inte förekommer, finns det i stället ofta avund och hat i hjärtat. Och detta osynliga onda, som ingen världslig domstol dömer, är inför Gud lika ont som stöld och mord." (Luther frigiven, s.66).
        Inom psykodynamisk/analytisk praktik har det under 1900-talet samlats mängder av erfarenheter som säger att en avgörande förutsättning för att en människa som har 'bemäktigats' av mörka och destruktiva känslor och impulser ska kunna ta sig ur deras grepp är att hon får ett kraftfullt stöd för att i sin inre värld etablera en tydlig gräns mellan å ena sidan känslorna och fantasierna och å andra sidan de konkreta handlingarna. Denna åtskillnad är en förutsättning för att kunna utforska de destruktiva känslorna och fantasierna och bearbeta de sår och skador som utgör dess grund. Att ge den hjälpsökande stöd att etablera denna åtskillnad blir därför en viktig och nödvändig del av det psykoterapeutiska arbetet i dessa fall. Se t.ex. psykoanalytikern Else-Britt Kjellqvist diskussion om detta i hennes bok Rött och vitt.
        Med sin teologiska auktoritet slår Gustaf Wingren fast hur relationen mellan å ena sidan känslor och fantasier och å andra sidan handlingar ska uppfattas utifrån kristen tro. Vad han säger är mycket problematiskt från dagens kunskapshorisont. Det är en sak att detta bibliska tema kan användas för att stämma till besinning och ödmjukhet och hjälpa oss att undvika lättvindigt dömande och fördömande. De flesta av oss har i känslor och fantasier känt av förelöparna till vad som kan övergå till stöld, våld och dråp om vi inte är vakna och ser upp. Men att 'hat och avund i hjärtat' ytterst och djupast, 'inför Gud', skulle var 'lika ont som stöld och mord' är utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet allvarligt missvisande och felaktigt. Att underskatta eller förneka den djupgående skillnaden mellan känslor/tankar/fantasier respektive handlingar skapar en falsk och osann bild av den verklighet vi lever i som människor. Det kan, såvitt jag kan förstå, enbart bidrar till att försvåra för människor att befria sig från denna typ av negativa och ofta plågsamma känslor och fantasier. Den relativt vanliga kristna syn som Gustaf Wingren med ett kraftfullt språk gör sig till tolk för framstår helt enkelt som existentiellt osann. [TB][reg]

not 7.  [I.8.,st.sista]. Livets väg inom ramen för en sekulär livstolkning.
Irvin D. Yaloms bok Kärlekens Bödel, (Bonniers, 1990) är en samling psykoterapeutiska fallbeskrivningarna. Där finns ett fall som kan läsas som en skildring av hur detta återinträdande 'på livets väg' kan te sig helt utanför varje mera traditionell kristen eller religiös referensram. I ett kapitel med rubriken "Om våldtäkter vore lagliga...." skildras psykoterapin med en man som har inoperabel cancer. Genom den existentiellt inriktade terapin sker något som öppnar en ny livsvärld hos patienten under de sista månaderna han är i livet. När han ligger på sin dödsbädd och Yalom träffar honom för sista gången kramar mannen hans hand och viskar fram: "Tack för att du räddade mitt liv". [TB][reg]

not 8.  [I.9.,st.2]. De välkända Jesusorden att 'barnen hör himmelriket till' kan tolkas som ett uttryck för denna insikt. Men det går inte att med säkerhet hävda att det är detta som Jesus främst avsåg. Matteus 19:14, Markus 10:14. [TB][reg]

not 9.  [I.9.,st.sista]. Teologi och barnets synd.
Trots att det är en avgränsad fråga betraktar jag den teologiska synen på barnets relation till kategorierna synd och ondska som en viktig fingervisning om det existentiella djupet i en teologi eller i en personlig kristen livstolkning. Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet är en klar och tydlig förståelse av att barnets handlingar inte kan värderas utifrån föreställningar om synd och ondska en förutsättning för varje djupare förståelse av centrala kristna begrepp som synd, ondska, nåd och frälsning. [TB][reg]

not 10.  [I.9.,st.sista]. Orthodox luthersk barndopsteologi.
Den ortodoxa lutherska teologins syn på barndopet som den kommer till uttryck i den augsburska bekännelsen från reformationstiden bygger på uppfattningen att synden och ondskan är reella storheter i människolivet från födelsen. Dopet betraktas som nödvändigt för barnets frälsning.
        Baptismens syn att dopet ska vara en medveten bekännelse- och troshandling hos den i princip vuxna människan rymmer indirekt en markering av uppfattningen att barnet står utanför syndens och ondskans kategorier. Det är en dopsyn som säger att barnet just genom att vara barn 'hör himmelriket till'.
        Här kan det vara värt att notera att 1900-talets kanske mest inflytelserika protestantiska teolog, Karl Barth, förespråkade vuxendop tvärsemot huvudströmningarna inom såväl katolsk, reformert som luthersk teologi. Det gäller den sene Karl Barths syn på dopet, publicerad i band IV av Kirchliche Dogmatik. Se Lars Lindberg, Omvändelsen i Karl Barths teologi, Gummessons, 1969, sidan 129-130.
        Hur en ortodox luthersk barndopsteologi så sent som i slutet på 1800-talet ibland har kunnat te sig i verkligheten skildras av Conrad Lönnqvist i den korta uppsatsen "En frisinnad kristendom" (ingår i antologin Kristen - icke kristen, Natur o Kultur, 1951). Författaren berättar om ett 'dopförhör' med tre unga personer som inte blivit döpta som nyfödda. Anledningen till det senkomna dopet är att de frisinnande föräldrarna har upptäckt att vissa utbildningsvägar är stängda för barnen om de inte är döpta. Det yngsta barnet är då sex år. Efter att den dopförättande kyrkoherden har betonat att dopet är nödvändigt för saligheten skildrar Lönnqvist hur han direkt vänder sig till sexåringen för att utforska om denne har förstått: ""Hur skulle det ha gått om du hade dött under den här tiden som du har varit odöpt?" Den lille svarade inte, tanken stred alltför mycket mot den bild av Gud som hans fromma föräldrar lärt honom. Men kyrkoherden slog fast: "Jo, då skulle du ha gått evigt förlorad, evigt skild från Gud, evigt förtappad."" (Sid 91-92).
        Händelsen gjorde djupt och outplånligt intryck på sexåringen som fick svårt med nattsömnen innan föräldrarna på nytt hade lyckats övertygat barnet om att Gud var god och kärleksfull. Kyrkoherdens kristna tro var så väl i linje med kyrkans bekännelse att han enligt författaren så småningom blev biskop. Episoden utspelades gissningsvis på 1890-talet.
        Det som gör denna historia intressant är att kyrkoherdens synsätt var helt i överensstämmelse med augsburgska bekännelsen som enligt kyrkomötesbeslut 1993 fortfarande är en av Svenska kyrkans grundläggande bekännelseskrifter (Se Per Erik Persson: "Svenska kyrkans grundläggande dokument - från 1983 - 1993", Svensk Teologisk Kvartalsskrift, nr 1, 1994 ). Om man lägger samman innebörden av artiklarna II, IX och XVII är den teologiska och bekännelsemässiga betydelsen otvetydig. (Se Eckerdahl & Persson: Confessio Fidei, Verbum 1993). Mig veterligen finns det inget senare dokument av tydlig bekännelsekaraktär som klart och entydigt bryter med den augsburgska bekännelsens teologi på denna punkt. Därmed inte sagt att kyrkans folk i dagens förkunnelse och praktik ställer sig bakom detta synsätt. Tvärtom är det idag sannolikt bara en mycket liten minoritet som ställer sig bakom augsburgska bekännelsens barndopsteologi. [TB][reg]

not 11.  [I.9.,st.sista]. Olika syn på barnet inom olika psykoanalytiska skolor.
Det är intressant att konstatera att det inom modern psykodynamisk/analytiska teoribildning finns djupgående olikheter i tolkningen av barnets inre värld som kan ses som direkt besläktade med de två olika teologiska grundhållningar i synen på barnet som här har antytts.
        De psykoanalytiska teorier eller grundhållningar som var för sig har artikulerats av t.ex. Harry Guntrip, D.W. Winnicott respektive amerikanen Heinz Kohut har enligt min mening klara beröringspunkter med de teologier som säger att 'barnet är utan synd'. I den psykoanalys som engelskan Melanie Klein har formulerat kan man se ett släktskap med de kristna synsätt som menar att 'barnet står under syndens och ondskans inflytande' från livets begynnelse.
        Det gäller oerhört summariskt frågan om huruvida de känslor och fantasier av vrede, raseri, hat, avundsjuka som kan ta form i ett barn är uttryck för grundläggande naturgivna driftsimpulser (Klein) eller om de väcks som svar på kränkningar, manipulationer, respektlöshet, brist på kärleksfullt gensvar. Se också not 4. När det gäller en diskussion av dessa olikheter mellan Winnicott och Klein se "Avund och ensamhet", Inga Britt Karlsson, uppsats 1993. [TB][reg]

not 12.  [III.1.,st14]. Se också diskussionen om 'primär' och 'sekundär' synd [II.4.,st11ff] [TB]

not 13.  [III.1.,st.15]. Se Matteus 4:6-7, Lukas 4:9-12. [TB]

not 14.  [III.1.,st.sista]. 2 Kor. 3:6. [TB]

not 15.  [III.4.,st.sista]. Från min synvinkel framstår relationen mellan den existentiella nivåns ansvarighet och de bortträngda erfarenheternas styrande betydelse alltmer som ett nyckelområde när det gäller att fördjupa kunskapen och förståelsen för vårt människovarande och våra möjligheter att utvecklas och mogna som människor. [TB][reg]

not 16.  [III.5.,st.9]. Hummanistisk psykologi.
Några namnkunniga företrädare för den relativt oenhetliga företeelse som kallas humanistisk psykologi är Erich Fromm, Rollo May, Abraham Maslow, Frederick Perls. Synen på människan som ansvarig har en central ställning hos dessa författare. Se Erich Fromm: Flykten från friheten, Kärlekens konst, Människohjärtat; Rollo May: Kärlek och vilja, Den omätbara människan; Frederick Perls: Det gestaltterapeutiska arbetssättet. [TB][reg]

 

*

K1 iK2 K3 K4 K5 K6 K7 K8 K9
TI INT KP LI INH RE BEK

 

 

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

Person- och sakregister
till kapitel 2: Ansvar och flykt.

Vad gäller metoden för hänvisningar se början av notdelen.

Begrepp som introduceras i detta kapitel är fetmarkerade och kursiverade. Det betyder också att begreppet utgör en integrerad del i den syn på människans situation och möjligheter som utvecklas i boken. Registerord som enbart är kursiverat har i något tidigare kapitel varit även fetmarkerat, dvs det är ett viktigt begrepp som har introducerats tidigare.

[Person- och sakregister för hela boken]

 

ansvarighetens hållning [Inl.st.2, I.1-3, II.1.,st.4, II.4.,st.3]
ansvarighetstesen [III.5.ff]
Augsburgska bekännelsen
  - om dopet [not 10]
avvisandets smärta [I.1.,st.6]
Barth, Karl
  - dopsyn [not 10]
begär [II.4.ff]
delaktighetens livshållning [Inl.,st.18]
delaktighetens röster [Inl.,st.8]
den existentiella sorgeparadoxen [I.3.ff]
dopsyn
  - baptism [not 10]
  - lutherortodoxi [not 10]
  - Karl Barth [not 10]
Eckerdal, Lars [not 10]
existensdynamiska betraktelsesättet [I.4.,st.3]
  - visavi kristen trostolkning [III.7.,st.6]
  - ansvar visavi obearbetade barndomserfarenheter [III.4.,st.4]
existentiella grundstrukturer [I.4.,st.4]
Fairbairn, W.R. [not 5]
flyktens hållning [Inl.,st.3, I.5.ff, II.3.ff, II.4.,st.4]
flyktens spiral [III.2.,st.8-9]
frestaren [III.1.,st.8]
Frestarens röst [III.1.,st.8]
Freud, Sigmund [not 2, not 4]
Fromm, Erich [not 4, not 16]
frälsning [I.8.,st.7]
  - autentisk [I.8.,st.8]
  - icke-autentisk [I.8.,st.8]
genombrottserfarenhet [I.2ff]
Guds röst [III.1.ff, III.1.,st.6]
gudslängtan [II.5.ff]
Guntrip, Harry [not 4, not 5, not 11]
hjärtats röst [Inl.,st.11]
hopp [II.6.ff]
hummanistisk psykologi [not 16]
icke-vågandets smärta [I.3.ff]
integrativa kraften [III.2.,st.1ff]
Jones, Jim [I.7.,st.15
Kjellqvist
, Else-Britt [not 6]
Klein, Melaine [not 4, not 11]
Kohut, Heinz [not 4, not 5, not 11]
Karlsson, Inga Britt [not 11]
likgiltighetens livshållning [Inl.,st.18]
Lindberg, Lars [not 10]
livets väg [I.8.,st.10, not 7]
Lönnqvist, Conrad [not 10]
Maslow, Abraham [not 16]
May, Rollo [not 16]
Miller, Alice [not 5]
nåd [I.4.,st.1]
omvändelse [I.8.,st.7, II.6.,st.6]
ondska [II.7.ff]
Perls, Frederick [not 16]
persongrunden [II.1.ff, II.6.ff]
Persson, Per Erik [not 10]
psykoanalys [not 4, not 11]
  - ortodox (driftsorienterad) [not 2, not 5]
  - relationsorienterad [not 5]
psykoterapi [III.2.,st.10, III.5.,st.4-7, not 7]
reaktiv destruktivitet [I.7.,st.11]
religiös(a) längtan(behov) [II.4.ff]
religiös erfarenhet [I.3.,st.7, I.4.,st.2]
samvetets röst [Inl.,st.8]
samvetets, hjärtats och sanningens röster [Inl.ff]
 
sanning
  - existentiell sanning [I.6,st.5]

sanningens röst [Inl.,st.9]
synd [I.6.ff]
  - i 'lagisk' (kateketisk) mening [I.6.,st.8, not 1]
  - i mjuk mening [I.6.,st.5, not 1]
  - i sträng mening [I.6.,st.2, not 1]
  - känslor, fantasier, impulser kontra handlingar [not 6]
  - primär synd [II.4.,st.11]
  - sekundär synd [II.4.,st.11]
syndabekännelsen [not 1]
tillbakahållande kraften [III.2.,st.6ff, III.3.,st.1ff]
transcendenserfarenhet [I.3.,st.7, I.4.st.2]
trons handlingar [I.4.st.2]
Tudor-Sandahl, Patricia [not 5]
universella erfarenhetskategorier [I.4.,st.4]
Wingren, Gustaf
   - handling visavi känslor [not 6]
Winnicott, D.W. [not 4, not 5, not 11]
Yalom, Irvin D. [not 7]

 

 

[bakgrundsbild]

TI INT KP - K1 iK2 K3 K4 K5 K6 K7 K8 K9 - LI INH RE BEK
2.Inledning,
2.I. - 2.I.1 2.I.2 2.I.3 2.I.4 2.I.5 2.I.6 2.I.7 2.I.8 2.I.9
2.II. - 2.II.1 2.II.2 2.II.3 2.II.4 2.II.5 2.II.6
2.III. - 2.III.1 2.III.2 2.III.3 2.III.4 2.III.5 2.III.6 2.III.7
noter  

[Litteratur]
[Person- och sakregister]
[Innehållsförteckning]
[Länkar med anknytning till boken]

[Existentiell livssyn - kristen tro? - titelsida (extern)]
[Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida (extern)]
 
[Blogg Nr 56. "Existentiell livssyn - kristen tro?" finns nu att köpa och låna.] 

pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början  [Kapitel 3: Utsatthet och transcendens]