Länk till webbplatsens förstasida Existentiell livssyn - kristen tro?          
av Carl Gustaf Olofsson  ©         
Original Publishing on Internet        
Språk & Existens, Stockholm, 1999 
Ebok, Alternaliv förlag, 2014
      

     

 

 

 

Kan köpas eller lånas som ebok!  
Från den 20 januari 2014 finns boken som ebok. Den kan köpas hos de flesta nätbokhandlar (79 kr), t.ex Adlibris, eller lånas på bibliotek. Fråga så tar dom hem!
 
Se vidare blogg  Nr 56. "Existentiell livssyn - kristen tro?" finns att köpa och låna.

 

Kapitel 7

De två portarnas kyrka

Om kyrkans kallelse utifrån ett existentiellt och icke-teistiskt perspektiv 
och visionen av en bred folkkyrka som genom rit, förkunnelse, dialog 
och kunskapssökande stödjer kärlekens och förnuftets inkarnering i världen.

 

 

[bokens innehållsförteckning INH
[litteratur LI]
[person- och sakregister: hela boken RE - kapitel 7]
K1 K2 K3 K4 K5 K6 K8 K9
TI INT KP LI INH RE BEK
[sidantal Länk till slutet av kapitlet.

 

 

 

 

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

När det existensdynamiska betraktelsesättet tillåts forma en sammanhängande tolkning av kristen tro framträder en distinkt bild av den kristna kyrkans kallelse och uppgift. Detta har i sin tur fött en vision av en bred och angelägen kyrka som jag efterhand har kommit att kalla de två portarnas kyrka. Det är en kyrka med två portar in mot den kristna trons centrum. De utgörs av vad som här kallas den traditonella trostolkningens port respektive den existentiella trostolkningens port. Det är en kyrka med en tydlig kristen identitet. Samtidigt har den en uttalad folkyrkokaraktär. Att försöka synliggöra visionen av de två portarnas kyrka är huvudsyftet med detta kapitel. Eftersom det nya och egenartade i denna kyrkovision gäller den existentiella trostolkningens port är det viktigt att redovisa huvudkonturerna i den syn på kyrkans uppgift och kallelse som med stor kraft träder fram utifrån den existentiella infallsvinkel till kristen tro som är bokens fokus. Detta upptar en stor del av kapitlet. Samtliga diskussioner och analyser som hitintills har genomförts är direkt eller indirekt närvarande och bidrar till att ge skärpa och djup åt denna kyrkovision, vars mera konkreta innebörd tar form först mot kapitlets slut.
        Tidigare kapitel kan med behållning läsas som enskilda texter. Det låter sig svårligen göras med detta. För att i någon mån underlätta läsningen och ge tydligare struktur åt kapitlets huvuddiskussion ska jag börja med att återknyta till några begrepp som har utvecklats tidigare.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

1. Två kallelser.

I kapitel 5 skiljs det på två olika kallelser, den universella respektive den personliga (se kapitel 5, 5. Personlig respektive universell kallelse). Eftersom denna åtskillnad är central för diskussionen i detta kapitel ska jag börja med att sammanfatta dessa båda kallelseteman.
        Den personliga kallelsen tenderar att, förr eller senare, springa fram ur kristusseendet. Det är en upplevelse av att ha fått en personlig uppgift att bidra till medmänniskans eller världens välgång i ett eller annat avseende. Personliga förmågor, kunskaper, kulturella livsomständigheter bidrar till att ge den dess konkreta innehåll. Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet är den personliga kallelsen en del av kristusseendets 'natur'.
        Den universella kallelsen har sin grund i att vårt människovarande rymmer möjligheten att kärlek och förnuft kan utvecklas till allt starkare krafter och i bästa fall bli bärande och gränsöverskridande. En aspekt av denna kallelse är att göra oss medvetna om att denna möjlighet gäller en verklig och grundläggande del av våra liv och att det är avgörande för hur våra liv kommer att gestalta sig om vi bejakar eller förnekar denna möjlighet. Kärnan i den universella kallelsen är 'kravet' på oss att medvetet och aktivt bejaka kärlekens och förnuftets utveckling genom att vi är människor. Förutsättningen för detta är att vi, med eller utan välgrundade skäl, har kommit att tro att detta är av fundamental betydelse för såväl våra personliga liv som för den värld vi tillhör.
        Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet har den universella kallelsen sin grund i människovarandets 'natur'. Det innebär att det finns en inneboende tendens i oss att bli medvetna om denna kallelse, helt enkelt på grund av människolivets existentiella realiteter.
        Båda dessa kallelsemotiv är tydligt urskiljbara i Nya testamentets förkunnelse. Jesu missionsbefallning, "Gå ut och gör hela världen till mina lärjungar", som drabbade lärjungarna med full kraft först efter hans död, är utifrån denna uppdelning en personlig kallelse. Som detta skeende tolkas i kapitel 5 [K5:5] föddes denna kallelse och fick sin oemotståndliga kraft genom kristusseendets öppnande. Lärjungarnas villkorslösa 'ja' förvandlade dem från lärjungar till apostlar med uppdraget att synliggöra och bära fram den universella kallelsen till alla människor. I det bibliska språket uttrycks detta i ord som 'att kalla alla människor att bli lärjungar till Jesus Kristus' [K5:6].
        Förutsättningen för att lärjungarna skulle gripas av denna personliga kallelse var att de först tidigare hade svarat 'ja' på den universella kallelsen. I det bibliska språket uttrycks denna kärnfullt i Jesu uppmaning: "Följ mig!" Att den tro som var förutsättningen för detta 'ja' hade utvecklats och fördjupats under vandringsåren med Jesus framstår utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet, utöver det väldiga dramat kring Jesu död, som en nödvändig grund för att deras kristusseende skulle öppnas och ge upphov till en stark personlig kallelse. Att de samtidigt som de blev kallade att bli Jesu lärjungar, skulle ha blivit kallade att 'göra hela världen till Jesu lärjungar' är från detta tolkningsperspektiv en närmast orimlig tanke.
        Den kristna församlingen växte fram som en gemenskap av mer eller mindre ofullkomliga och bräckliga människor som hade svarat 'ja' på denna universella kallelse i den form den fick av Paulus och apostlarna. I det kristna språket uttryckes detta bland annat i de enkla bekännelseorden "Jesus Kristus är Herre". (1) Genom dopet bekräftades, bekändes och synliggjordes detta 'ja' i världen. Nattvarden blev den ständigt återkommande rituella handling där man tillsammans med sina 'dopsyskon' hämtade ny kraft för att stå kvar i och fördjupa sitt 'ja' till den universella kallelsen.
        När man skiljer på den universella respektive personliga kallelsen måste man också skilja på två avgörelser. Att svara ett medvetet 'ja' till den universella kallelsen är den avgörelse som utgör grunden och förutsättningen för att träda in i kyrkans gemenskap. I den tidiga kyrkan synliggjordes och bekräftades denna avgörelse genom dopet. Det är viktigt att detta skiljs från det krav på avgörelse som en personlig kallelse ovillkorligen för med sig. Om det inte formas en personlig kallelse kommer det inte heller att uppstå något krav på denna andra typ av avgörelse. Huruvida en människa möter eller 'drabbas' av en personlig kallelse eller inte säger inget om kvaliteten, engagemanget och hängivenheten i hennes 'ja' till den universella kallelsen. (2)
        Det är viktigt att betona att det är människans medvetna 'ja' till den universella kallelsen som utgör grunden för att tillhöra kyrkans gemenskap. Jag återkommer till den personliga kallelsen och det krav på avgörelse den är förbunden med.

 

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

2. Delaktighetens livshållning och den universella kallelsen.

För den fortsatta diskussionen är det viktigt att också ägna några ord åt relationen mellan den universella kallelsen, delaktighetens livshållning och existentiell tro som är tre centrala begrepp i det existensdynamiska betraktelsesättet.
       Att svara ett medvetet 'ja' till den universella kallelsen, dvs vårt medvetna beslut att efter bästa förmåga leva utifrån tron att kärlek och förnuft är reella kvaliteter som kan utvecklas mot allt större bärighet i våra liv och i bästa fall bli gränsöverskridande krafter, medför att delaktighetens livshållning konstitueras som en dynamisk helhet. Innebörden i denna tanke,  kallad tesen om den medvetna bejakelsen, är att när denna tredje komponent i delaktighetens livshållning tillkommmer, skapas en kvalitativt ny nivå av inre 'expansiv' dynamik mellan dess olika delar, dvs mellan att förhålla sig ansvarigt, att förhålla sig existensutforskande och den medvetna bejakelsen (se kapitel 4. 12. Delaktighetens livshållning).
        Redan i introduktionen får den tro som utgör grunden för delaktighetens livshållning benämningen existentiell tro [INT:1.,st.13-15] och vars djupare innebörd har utvecklats i föregående kapitel. Att delaktighetens livshållning har blivit en dynamisk helhet genom ett medvetet 'ja' till den universella kallelsen säger dock inte mer om styrkan i den existentiella tro som utgör dess grund än att den har räckt för att fatta detta beslut. När detta görs kan den existentiella tron vara allt från en flämtande låga hårt ansatt av tvivel om att detta kanske är fromma förhoppningar om människans natur och möjligheter till en stark visshet om att detta är en ofrånkomlig aspekt av vårt människovarande. Även om den existentiella tron är svag kan vi medvetet välja att ärligt och efter bästa förmåga försöka leva i delaktighetens livshållning. Detta också oavsett vad vi i övrigt har för svagheter och mörka sidor i vår personliga utrustning.
        En viktig tanke i föregående kapitel är att när den existentiella tron har övertaget och är riktningsgivande för våra handlingar och förhållningssätt kommer vi efterhand också att göra erfarenheter som fördjupar den existentiella tron [K6:2.,st.9-10]. När delaktighetens livshållning konstitueras som en dynamisk helhet genom vårt medvetna 'ja' till den universella kallelsen kan den positiva konsekvensen av detta också beskrivas som att den existentiella trons inneboende tendens till fördjupning förstärks på ett avgörande sätt. Oavsett hur bräcklig den existentiella tron är när detta beslut fattas får det till konsekvens att den 'livsrörelse' som handlar om 'hjärtats öppnande' förstärks. (3)
        När delaktighetens livshållning genom ett medvetet beslut, en avgörelse, har blivit en dynamisk helhet kommer den existentiella tron, om än uppblandad med tvivel och osäkerhet, att fungera som centrum i våra liv. Konflikter, prövningar, valsituationer, handlingar, idéer - i smått som stort - kommer allt mer att inordnas under frågan om kärlekens och förnufets tillblivelse; hos oss själva, hos de människor vi befinner oss i relation till och i den värld vi tillhör.
        Detta är i korta drag den inre relationen mellan den universella kallelsen, delaktighetens livshållning och existentiell tro i det existensdynamiska betraktelsesättet.
        I förhållande till kristen tro väcker detta förstås frågan i vilken mån detta har några beröringspunkter med den syn på den inre relationen mellan lärjungaskap, kristet liv och kristen tro som kan utläsas ur Nya testamentet och den tidiga kristendomen. I det ögonblick man på allvar börjar tycka att det finns mer som tyder på överensstämmelse och nära släktskap än djupgående olikheter och artskillnad framträder också en tydlig bild av kyrkans kallelse och uppgift.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

3. Insikt, gestaltning och begreppslig kunskap.

Innan jag på allvar tar mig an kapitlets huvudämne är det nödvändigt med en utvikning kring begreppet insikt som är centralt för den fortsatta diskussionen. En avgörande impuls för att få ordning på detta viktiga problem var en text av religionsfilosofen Eberhard Herrmann där han formulerar skillnaden mellan insikt och kunskap. Han skriver:
        "Insikten känneteckans av, att man kan ha eller få dem, utan att man kan formulera dem för sig själv eller andra. Livskriser kan t.ex. leda till insikter. Något går upp för en eller sker med en. Men när någon frågar, vad det är som har gått upp för en eller skett med en, är det inte säkert att man kan förklara.
        När det är tal om kunskap gäller däremot kraven på formulerbarhet och kommunicerbarhet. Kunskap kräver intersubjektiv prövbarhet som är möjlig endast om kunskapen är formulerad på ett sådant sätt att den kan meddelas. När det gäller ordet "kunskap", brukar det användas, när man vill säga, att man anser det berättigat att hålla något för sant." (4)
        Eberhard Herrmanns åtskillnad mellan insikt och kunskap fäster ögonen på möjligheten att en människa kan få insikter som på avgörande sätt kan förändra hennes förhållande till livet, som kan göra att viktiga händelser och erfarenheter i hennes liv träder fram i ett nytt 'förklarat' ljus etc, utan att det nödvändigtvis går att förklara eller ge ord åt vad hon har insett. Det är vanligt att begreppet insikt kopplas samman med ord och förklaringar med en oklar gräns till vad Herrmann här definierar som kunskap. Herrmanns definition lyfter fram insiktens egenart visavi kunskapen. I förhållande till frågorna om religiös erfarenhet, tro och olika former av religiöst språk tror jag detta är utomordentligt viktigt.
        Som en förlängning av Herrmanns definitioner ligger möjligheten att fastän insikten inte kan formuleras begreppsligt, kognitivt, med anspråk på kunskap i denna mening kan en del av dess innebörd och kraft eventuellt förmedlas i en annan form. T.ex. som poesi, målningar, dans, musik, berättelser, liknelser, dvs genom någon form av konstnärlig gestaltning. Även religiösa bilder, berättelser och riter kan i detta perspektiv betraktas som konstnärliga gestaltningar som försöker uttrycka och förmedla fundamentala insikter. När en människa - eller en grupp eller en kultur - genom en eller annan form av konstnärlig gestaltning, lyckas uttrycka viktiga och omskapande insikter om livets villkor och möjligheter på ett sätt som känns 'sant' - i den svårgripbara mening att det finns en inre överensstämmelse mellan insikt och konstnärligt uttryck - så kan dessa gestaltningar på viktiga och ibland avgörande sätt beröra och 'tala till' människor som möter dessa. Jag tror att en djup inre överensstämmelse mellan å ena sidan viktiga insikter om människolivets villkor och möjligheter och å andra sidan det konstnärliga uttrycket kännetecknar det mesta av bestående konstnärlig och litterär gestaltning.
        Det är vidare möjligt att tänka sig att insikter kan leda till språkliga formuleringar som fyller kraven på kunskap i Herrmanns definition. "... formulerbarhet och kommunicerbarhet..... intersubjektiv prövbarhet... När det gäller ordet "kunskap", brukar det användas, när man vill säga, att man anser det berättigat att hålla något för sant."
        Kontentan av denna diskussion är att det framstår som rimligt att hävda att djupgående och livsomdanande insikter kan vara
        (1) nästan helt intuitiva och ordlösa, samtidigt som de ändå på djupgående sätt påverkar en människas livsväg, livssyn, grundläggande livsstämning, dvs vad som kan kallas livsgestaltningen.
        (2) kan uttryckas och förmedlas på ett mer eller mindre bärande sätt genom någon form av konstnärlig gestaltning,
        (3) kan med större eller mindre mått av bristfällighet ge upphov till kunskapsformuleringar, dvs till generella påståenden om tillvaron och människan som man menar sig ha vägande skäl att 'hålla för sanna'.
        När insikterna formuleras i en form som gör anspåk på kunskap, dvs som något man 'anser det berättigat att hålla något för sant', så förs de in i en offentlig värld där kunskapsanspråken kan granskas, diskuteras och kritiseras av andra människor. De kan också användas för att ifrågasätta eller nyansera tidigare kunskapsformuleringar inom samma erfarenhetsområde. Att insikterna formuleras i en form som gör anspråk på kunskap utgör förutsättningen för att de ska kunna bli en del i en genom historien fortlöpande kollektiv kunskapsprocess av reflektion och kritisk dialog.
        Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet är dessa tre uttryck eller skepnader för den omdanande insikten viktig att hålla i minnet när man försöker förstå såväl kristendomens födelse som den mäktiga väv av livsöden, gestaltningar (bibliska berättelser, dop, nattvard, liturgier, bilder, ikoner, musik, poesi) och läroformuleringar som utgör kristen tradition.
        Kyrkans läroformuleringar måste i detta perspektiv förstås som en genom historien fortlöpande strävan efter begreppslig, kognitiv kunskap av vad som utgör den bärande grunden i kristen tro, dvs vad kyrkan 'håller för sant'. Med hjälp av ord och begrepp som är fungerande och relevanta i en viss kulturell miljö tolkas de omvälvande insikter om människolivets villkor och möjligheter som utgör kyrkans grund. Det gäller såväl deras innebörd och mening som deras kosmologiska grund. Att fortlöpande försöka formulera vad som utgör kyrkans grund i en form som gör anspråk på kunskap i Herrmanns mening är både oundvikligt och viktigt. Det innebär att frågan om innebörden i kristen tro och vad som utgör kyrkans grund förs in i en mänsklig värld av reflektion, diskussion och kritisk dialog. Samtidigt är det denna sida som har gett upphov till alla de lärostrider som följt kyrkan sedan begynnelsen.
        Det kan här vara betydelsefullt att poängtera den viktiga skillnaden mellan å ena sidan vad kyrkan i en viss tid 'håller för sant' och å andra sidan 'vad som utgör kyrkans grund'. Vad kyrkan 'håller för sant' är alltid frågan om mänskliga försök att tolka och förstå 'vad som utgör kyrkans grund'. Det innebär att vad kyrkan 'håller för sant' är inordnat under den bristfällighet och ofullkomlighet som gäller för alla våra mänskliga göranden och strävanden. När denna viktiga skillnad glöms bort kan diskussionen om olika läroformuleringar övergå till att bli strider på liv och död. Historien är rik på exempel. 
        I detta ljus hör såväl diskussionen i detta kapitel som det mesta av analyserna i denna bok hemma under avdelningen kunskapsformuleringar. Frågan om de dessutom kan inordnas under den speciella typ av kunskapsformuleringar som hör hemma under begreppet teologi kan sägas vara  en del av bokens rubrikfråga. Detta motiverar några korta ord om begreppet teologi och benämningen teolog.
        Varje person som ett intellektuellt ansvarigt sätt skriver och ägnar tankemöda åt frågan om innebörden i kristen tro, med ett visst minimum av medvetenhet om komplexiteten och den historiska mångfalden på detta område, ägnar sig åt teologiskt arbete och är att betrakta som teolog oavsett måttet av kyrklig och akademisk förankring. Man bör dock tillägga att utifrån detta perspektiv förutsätter benämningen teolog också att drivkraften och målet för denna strävan är att försöka bidra till att den skapande kraften i kristen tro blir bättre tillgänglig för samtidens människor. Detta andra krav uppfylls långtifrån av all akademisk teologi. Det är inte heller önskvärt eller rimligt att ställa detta krav på den del av den akademiska teologin som främst ägnar sig åt att med stränga akademiska krav allt bättre utforska och kartlägga olika sidor av kristen tradition. En av den kartläggande teologins uppgifter är att förse den tolkande teologin med ständigt allt bättre arbetsmaterial.
        Utifrån denna syn är denna bok ett teologiskt arbete som hör hemma under kategorin tolkande teologi. Detta gäller oavsett vad för kritik som kan riktas mot resultatet. Eftersom denna teologi har tydliga egna karakteristika när det gäller metod, paradigmatisk grund och resultat, har den helhet den utgör efterhand fått ett arbetsnamn; den existensdynamiska teologin. Från början tillkom denna benämning som ett praktiskt arbetsredskap avsett enbart för personligt bruk. Så har den fungerat under flera år. Det är först under arbetet med webbredigeringen som även denna beteckning på allvar har börjat göra anspråk på att bryta upp från hemmets skyddade vrå och kliva ut i världen. Tveksamheten och motståndet har varit stort. Det är först i webbredigeringens 'elfte timma' som den har lyckats 'övertala' mig om att den 'är vuxen', att den 'kan klara sig på egen hand' och inte minst viktigt, att 'den behövs och har en uppgift i världen'. (5)
        Sist några ord om relationen mellan teologi och kyrkliga läroformuleringar. En kyrkas läroformuleringar är ett auktoriserat kyrkligt kollektivs formuleringar av den tro som konstituerar kyrkan och utgör dess grund. Olika teologier uppstår alltid som resultatet av enskilda människors arbete. De kan vara mer eller mindre i samklang med eller i opposition mot en kyrkas för tillfället gällande läroformuleringar. Samtidigt utgör enskilda teologers arbete alltid grunden för kyrkans läroformuleringar och för varje steg av utveckling och förändring av dessa. En specifik teologi blir en del av kyrkans läroformuleringar först när den av ett auktoriserat kyrkligt kollektiv erkänns och sanktioneras som ett autentiskt uttryck för kyrkans tro, dvs genom beslut av biskopsmöten, kyrkomöten, läroämbeten eller av andra liknande kollektiva kyrko- eller samfundsstrukturer. Det innebär att det finns, och alltid kommer att finnas, ett dynamiskt och kreativt spänningsförhållande mellan enskilda teologers arbete och en kyrkas läroformuleringar. 

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

4. Den kristna kyrkans födelse.

Utifrån den existensdynamiska teologin framstår det som mycket rimligt att hävda att den avgörande impulsen för kristendomens och den kristna kyrkans födelse var först Jesu och sedan apostlarnas omvälvande erfarenheter av hur kärlekens och förnuftets utveckling passerar den gåtfulla brytpunkt där dessa kvaliteter förvandlas till bärande och gränsgenombrytande krafter. Detta har i kapitel 5 diskuterats i termer av kristusseendets öppnande (se 2. Död, uppståndelse och kristusseende).
        Den tidiga kyrkans yttre uttryck som evangelieberättelser, sakrament, lära och en sammanhållen trosgemenskap bestämdes av Jesu, apostlarnas och de första kristnas sätt att genom tolkning och gestaltning ge bärande form åt de nyskapande insikter om människolivets villkor och möjligheter som detta hade medfört. Dessa yttre uttryck var oerhört betydelsefulla. Utifrån det perspektiv som formas av den existensdynamiska teologin visade sig genialiteten i dessa uttryck och gestaltningsformer genom deras enastående kraft att hos ett snabbt växande antal människor i samtidskulturen bidra till att konstituera delaktighetens livshållning som en dynamisk helhet (se kapitel 4, 12. Delaktighetens livshållning). Apostlarna och den första generationen kristna lyckades med konststycket att på kort tid skapa en sammahållen kulturell form, den kristna kyrkan, som tillförde något helt nytt till dåtidens kultur när det gällde att stödja den sköra livsprocess som handlar om hjärtats öppnande. Utan en i samtidskulturen fungerande gestaltning i form av berättelser, riter, livstolkning och en gemenskap som bar upp den tro som utgjorde grunden för detta, hade Jesu och lärjungarnas erfarenheter och insikter aldrig blivit en historiskt skapande kraft.
        I detta perspektiv framstår den kristna kyrkan som den genom två tusen år och fram till vår tid viktigaste bäraren och förmedlaren i den västerländska kulturkretsen av insikten och kunskapen om att den mest grundläggande och fundamentala angelägenheten i mänskligt liv utgörs av vad som i kapitel 4 har fått benämningen inkarnationsprocessen (se 4. Big Bang och kärleken som möjlighet), dvs kärlekens och förnuftets utveckling till allt starkare krafter i konkret, förgängligt mänskligt liv.

Med ovanstående begreppsutredning i minnet tycks tre insikter ha varit avgörande för den kristna kyrkans födelse när detta skeende tolkas inom ramen för den existensdynamiska teologin.
        Insikt 1. Den stora betydelsen av att som enskild människa svara ett medvetet 'ja' på den universella kallelsen.
        Apostlarna och de första kristna insåg att detta 'ja' på ett avgörande sätt förstärker den livsprocess som handlar om 'hjärtats öppnande' och att denna livsprocess i sin tur var en nödvändig förutsättning för att en grundupplevelse av mening, hopp och hemhörighet i tillvaron ska kunna växa sig allt starkare i en människas liv. Centralt i detta var den omvälvande och nyskapande insikten att vårt medvetna 'ja' till den universella kallelsen inordnar vår existens och vårt livsöde, med dess nederlag, svek och tillkortakommanden, under vad som i slutet av kapitel 5 kallas kristusseendets dom. I samma avsnitt försöker jag visa hur detta gäller något av själva hjärtpunkten i det evangelium som börjar förkunnas.( Se kapitel 5: 12. Jesu domsförkunnelse och frälsande tro.)
        Insikt 2. Den stora betydelsen av att den universella kallelsen tydligt bärs upp och görs synlig i världen.
        Utifrån sina egna smärtsamma erfarenheter av blindhet och ofullkomlighet insåg de första kristna att för många människor, kanske för de allra allra flesta, är det avgörande med stöd och hjälp utifrån för att bli medvetna om denna kallelse och kunna svara ett medvetet 'ja' och därmed få del av de positiva konsekvenser som detta medför. (6)
        Insikt 3. Den stora betydelsen av att ingå i en trosgemenskap av människor som har svarat ett medvetet 'ja' till den universella kallelsen.
        Utifrån sina egna erfarenheter insåg lärjungarna och de första kristna den stora betydelsen av stödjande former - berättelser, förkunnelse, själavård, sakrament och gemenskap - för att fördjupa den tro som utgör grunden för detta 'ja'. Den dagliga närheten till Jesus var det stöd de själva hade levt med. När inte Jesus längre fanns med dem som en människa av kött och blod behövdes något annat för att så långt som möjligt ersätta detta stöd, inte minst för nya kristna. En viktig del av denna insikt var att man utifrån sina egna smärtsamma erfarenheter förstod hur ofullkomliga och bräckliga de flesta människor var och att det därför, inte minst i utsatta livssituationer, ofta var livsviktigt med stödet från en sådan gemenskap för att klara av att stå kvar i ett 'ja' till den universella kallelsen.

Dessa insikter, här begreppsligt formulerade inom ramen för den existensdynamiska teologin, framstår som hörnstenar i den kristna kyrkan från dess begynnelse. Man skulle till och med kunna säga att kyrkan i sin begynnelse var en konkret och i huvudsak icke-begreppslig gestaltning av dessa insikter i samtidskulturen. Detta gäller när den främst betraktas i sin egenskap av trosgemenskap, bärare av evangeliska berättelser och förmedlare av rituella handlingar som dop och nattvard.
        I kapitel 5 tolkas begreppet den helige Ande som det traditionella kristna språkets sätt att tala om den nydanande och omskapande kraft som människan börjar bli delaktig av när hon svarar "ja" på den universella kallelsen (se kapitel 5, 7. Den bejakakade kallelsens kraft). I detta tolkningsperspektiv måste kyrkan också förstås som på ett speciellt sätt bärare och förmedlare av den helige Ande.
        De berättelser, begrepp, bilder, liturgiska former och lärobildning man i en viss tid använder för att uttrycka och förmedla kristen tro och insikten om inkarnationsprocessens centrala betydelse för vår mänskliga existens, såväl som tolkningen av den kosmologiska grunden för detta - är mänskliga och tidsbundna. De är präglade av kristendomens egenartade historiska tillkomstomständigheter, sin tvåtusenåriga historia och den samtid där kyrkan ska förverkliga sin kallelse.
        Utifrån den existensdynamiska teologin är det därför nödvändigt att hävda att andra religiösa och kulturella traditioner kan bära såväl insikten om inkarnationsprocessens centrala betydelse i vårt människovarande som insikten om den djupgående betydelsen av att svara ett medvetet 'ja' på den universella kallelsen. Det innebär också att den nyskapande och omdanande kraft som är knuten till ett "ja" till den universella kallelsen, den helige Anden, är verksam i varje kulturellt och religiöst sammanhang där detta "ja" är uttalat genom liv och handling, med eller utan hjälp av ord och begreppsliga formuleringar. (7)
        Hur måttet av djup och bredd i insikter och kunskap fördelar sig mellan olika traditioner och olika deltraditioner inom dessa, är för mig en öppen fråga. Jag varken kan eller vill yttra mig om detta.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

5. Kyrkans kallelse.

Man kan skilja mellan kyrkans yttre respektive inre uppgift. Jag börjar med den yttre.
        Utifrån den syn på kyrkans kallelse som formas av den existensdynamiska teologin ska kyrkan genom sin blotta existens vara ett 'vittnesbörd' i samtidskulturen om att det existerar en gemenskap av människor som konstitueras av tron att kärlek och förnuft är reella kvaliteter som kan utvecklas till allt starkare krafter i våra bräckliga och förgängliga liv som människor. Och att dessa krafter i bästa fall kan få en sådan styrka att de i kritiska livssituationer förmår sätta våra djupaste rädslor och beroenden ur spel. Kyrkan ska också vara ett synligt tecken som 'säger' att det finns ett samhälleligt sammanhang vars grund är övertygelsen att det har en djupgående och avgörande betydelse såväl för våra personliga liv som för den värld vi tillhör att vi medvetet bestämmer oss att efter bästa förmåga bejaka denna möjlighet.
        Det innebär att en av kyrkans centrala uppgifter är att mitt i nuttidskulturens strömvirvlar bära upp en livstolkning som säger att vårt medvetna bejakande av denna möjlighet på ett avgörande sätt förstärker en livsprocess som handlar om hjärtats öppnande i alla dess komplikationer och svårigheter. Och att detta i bästa fall kan leda till att kärlek och förnuft utvecklas till bärande och gränsöverskridande krafter. I denna uppgift ingår också att i världen synliggöra sin övertygelse att de för våra liv så viktiga grundupplevelserna av mening, hopp och hemhörighet i tillvaron bara kan utvecklas till allt större kraft och bärigheten om denna 'öppnandets' livsprocess har övertaget i våra liv.
        Utifrån detta tolkningsperspektiv framstår den centrala och avgörande punkten i kyrkans kallelse som just den storslagna uppgiften att verka för att den livsprocess som handlar om hjärtats öppnande ska få övertaget i varje människas liv på vår jord och behålla detta övertag tills vi dör.
        En annan och minst lika viktig sida av detta, är den levande kyrkans betydelse för att minska sannolikheten för att människor ska fastna i den olyckliga livsprocess som jag har försökt fånga i beskrivningen av likgiltighetens livshållning (8). Att fastna i denna livshållning med dess obevekliga urholkning av mening, relationer, värden och framtidstro, är alltid tragiskt för den enskilda människan. Det är att tappa bort och gå miste om det enda liv som är oss givet.
        Att bidra till att hindra att denna livsurholkande process får grepp om en människas liv är, ur det perspektiv jag gör mig till tolk för, en kärleksgärning. Det är en än större kärleksgärning att bidra till att förmedla något av den kraft som gör det möjligt för en människa som har fastnat i denna olyckliga livsprocess, att bryta sig loss och i stället etablera en livsprocess där delaktighetens livshållning och den existentiella tron får övertaget. När detta sker 'blir det jubel och fest i himlen'. Detta oavsett de konfessionella uttrycken. Utifrån den existensdynamiska teologin gäller detta en central aspekt av den kristna kärleken.
        När den existentiella sida av kristen tro som jag försöker ge ord åt är levande i kyrkans liv kommer såväl kyrkans stöd för delaktighetens livshållning som dess kraft att hindra att likgiltighetens livshållning får grepp om människors liv, att sträcka sig långt utanför den gudstjänstfirande församlingen. Kyrkan fungerar då som ett ljus i världen. Genom själva sin existens är den då en förmedlare av den kristna kärlek, vars djupaste syfte är att försöka hindra att människoliv går om intet i meningslöshet, hopplöshet, självförakt och ytterst i destruktivitet och ondska. I detta perspektiv är den kristna församlingen till 'för världen' och inte främst för att odla de enskilda församlingsmedlemmarnas andliga liv. Samtidigt är församlingens stöd för att fördjupa den personliga tron nödvändigt för att kyrkan ska kunna fortsätta att vara ett ljus i världen. Och om möjligt få detta ljus att lysa tydligare. (Se också min artikel Kallad att vara ett ljus i världen [extern]).
        En självklar del av kyrkans kallelse är också att ständigt erbjuda människor delaktighet i kyrkans gemenskap. Det är riktat till dem som i nuet 'avgör' sig för den tro och livshållning som kyrkan bär upp. Men erbjudandet gäller självfallet också dem som i sitt liv redan bejakar delaktighetens livshållning och den universella kallelsen, men som lever utan stödet från en trosgemenskap. Detta erbjudande har sin grund i erfarenheter och insikter som säger att tillhörigheten till en gemenskap som har denna tro och livshållning som grund är viktigt som stöd för de sköra livsprocesser det handlar om. Man vet också att i mötet med förluster, nederlag och svåra konflikter kan tillgången till detta stöd vara avgörande för att inte tappa fotfästet.
        Detta är i korta drag kyrkans yttre eller utåtriktade uppgift som den med stor tydlighet framträder inom ramen för den existensdynamiska teologin. Denna sida gäller uppdraget att göra hela världen till Jesu lärjungar.

Kyrkans inre uppgift är att på olika sätt fungera som stöd och hjälp för sina medlemmar att stå kvar i och fördjupa delaktighetens livshållning. Det innebär att stödja en livsprocess som handlar om hjärtats öppnande och som alltid innebär att befinna sig i 'rörelse' mot kristusseendets öppnande. En viktig sida av detta är att stödja människor att hålla fast vid en ansvarig och existensutforskande hållning i mötet med livets olika påfrestningar och svårigheter. Kyrkans uppgift är också att vara en fungerande struktur för människors stöd åt varandra att stå kvar i tron att kärlekens och förnuftets människotillblivelse, dvs inkarnationsprocessen, är ett verkligt skeende med en ofrånkomlig och avgörande betydelse för våra liv. Kyrkans uppgift är att på olika sätt, bland annat genom predikan och ett insiktsfullt förvaltande av traditionens erfarenheter, bidra till att fördjupa medlemmarnas förståelse för denna många gånger motsägelsefulla, komplicerade och svårbegripliga process och dess konkreta uttryck i våra personliga liv. Inte minst viktigt är att fördjupa förståelsen för dess uttryck i de så viktiga relationerna till livspartner, föräldrar och egna barn. Kyrkan har ett speciellt ansvar att ta till sig, smälta och sedan använda det främsta av samtidens kunskap som verksamt kan stödja denna livsprocess hos dess medlemmar.
        För att kunna hitta rätt bland alla blindskär och fallgropar i denna gåtfulla inkarnationsprocess är den universella kallelsens gemenskap, i detta fall den kristna kyrkan, viktig som plats för öppet frågande, kunskapsförmedling, problematiseringar, dialog, personligt givande och mottagande kring allt som har med denna process att göra.
        En viktig sida av kyrkans inre uppgift gäller vad som med ett poetiskt klingande ord kallas själavård. Det handlar om att speciellt betrodda företrädare för kyrkan - präster, diakoner eller andra - kanske främst via det personliga samtalet under tystnadsplikt, försöker ge insiktsfullt stöd åt människor i akuta livskriser. Det kan vara i livssituationer där vi kämpar med en påträngande existentiell tro-tvivel-problematik (se föregående kapitel, 4. Det existentiella tvivlet), när vi befinner oss i svåra och till synes livsavgörande val- och konfliktsituationer, när vi har drabbats av händelser som hotar att underminera den syn på människan och tillvaron som utgör grunden för delaktighetens livshållning, när vi brottas med en plågsam skuld för att vi på allvarliga sätt har svikit eller förbrutit oss mot samvetets, hjärtats eller sanningens röster, när vi försöker förstå och förhålla oss till en stark upplevelse av en personlig kallelse och behöver hjälp med de svårhanterliga frågor och känslor som detta har väckt. Förstått inom ramen för  den existensdynamiska teologin är allt detta viktiga själavårdsfrågor. De flesta har på olika sätt berörts i tidigare kapitel. De speciella problem som kan uppstå utifrån en personlig kallelse återkommer jag till (7. Personlig kallelse och avgörelse).
        Förvaltandet av den kristna traditionens riter och berättelser är av central betydelse eftersom de rymmer en sida som går utöver såväl personliga tillgångar och brister hos kyrkans enskilda företrädare som de begreppsliga tolkningar av kyrkans tro som kommer till uttryck i olika läroformuleringar. De skapar också en konkret förbindelselänk med alla de människor som genom århundradena har kämpat samma livskamp som vi själva och som genom sitt engagemang har burit den universella kallelsen till oss och vår tid.
        En levande kyrka är i detta perspektiv också en kyrka där det kan födas nya och bärande konstnärliga uttryck som kan få samtidens människor att ana kärnan i kyrkans tro på ett sätt som går utöver och är oberoende av såväl läromässiga formuleringar som av tillgångar och begränsningar hos kyrkans enskilda företrädare. När kyrkan betraktas från detta tolkningsperspektiv blir den därför också en ständig utmaning till samtidens främsta konstnärliga skapande. (9), (10)

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

6. Dop, nattvard och konfirmation.

Vuxendopet, eller troendedopet som baptister föredrar att säga, är ur detta tolkningsperspektiv den medvetna och tydliga handling där man inför sig själv, församlingen och världen bekänner och bekräftar sitt 'ja' till den universella kallelsen. Det fungerar därmed som en initiering till ett liv där man medvetet bejakar delaktighetens livshållning. Dopet uttrycker då också en människas önskan att ingå i den speciella gemenskap, kyrkan, vars grund är tron att kärlekens och förnuftets utveckling till allt starkare krafter är en central och ofrånkomlig angelägenhet såväl i våra personliga liv som för den värld vi tillhör.
         När barndopets innebörd tolkas inom ramen för den existensdynamiska teologin framträder några tydliga drag. Varje barndop är i detta tolkningsperspektiv en rituell markering från kyrkans sida av synen att varje barn, döpt eller odöpt, vilken religion eller kulturkrets det än tillhör, enligt kyrkans tro rymmer möjligheten att kärlek och förnuft kan utvecklas till bärande och gränsgenombrytande krafter. Om föräldrarna själva är vacklande i detta är dophandlingen ett stöd för dem att ta till sig och inneslutas i denna syn på barnet - och på människan. När föräldrarnas syn är i samklang med kyrkans tro i detta rymmer dophandlingen också möjligheten att fungera som en rituell markering från föräldrarnas sida att man önskar och vill att alla andra människor ska betrakta såväl det egna barnet som alla barn på detta sätt. Barndopet rymmer från detta perspektiv också möjligheten att fungera som en rituell handling där föräldrarna inför världen visar och bekänner att man i barnet uppfattar möjligheten att kärlek och förnuft kan utvecklas till bärande och gränsgenombrytande krafter. Beslutet att döpa sitt barn uttrycker också föräldrarnas önskan att barnet ska inneslutas i den syn på människans villkor och djupaste möjligheter som kyrkan bär upp. Genom dopet markerar föräldrarna också att man tar på sig ansvaret att med stöd av den universella kallelsens gemenskap, dvs i detta fall kyrkan, göra sitt bästa för att lägga den viktiga grund för denna utveckling som görs under barndomen. Genom dophandlingen innesluter kyrkan barnet i den universella kallelsens gemenskap, dvs i kyrkan, tills dess det blivit vuxet och själv kan fatta ett eget medvetet beslut om sin tillhörighet. Genom dopet tillkännager kyrkan också sin del av ansvaret för att barnet ska utvecklas så att den existentiella tron och delaktighetens livshållning får övertaget i det vuxenliv som väntar.
        Sist bör det sägas att detta är en syn på barndopet som idealt ryms inom ramen för den existensdynamiska teologin. Jag är fullt ut anhängare av den generösa barndopssyn som Svenska kyrkan tillämpar, vilket innebär att man döper alla barn när föräldrarna så önskar, utan att ställa några speciella tros- och bekännelsekrav på föräldrarna. Samtidigt håller jag det inte för osannolikt att denna existensdynamiska barndopsteologi i många fall ligger närmre den ofta ordlösa och intuitiva syn som idag ligger bakom många föräldrars önskan att låta döpa sitt barn än en mera traditionell barndopsteologi. (11), (12)
        Nattvarden blir i detta tolkningsperspektiv en traditionsmättad rituell måltid där man hämtar kraft och näring för att stå kvar i delaktighetens livshållning. Den är ett återkommande stöd för att tolka sitt liv som infogat i den öppnandets livsprocess som innebär att befinna sig i rörelse mot kristusseendets öppnande. Detta innebär samtidigt en återkommande påminnelse om att våra mänskliga liv är infogade i det största skapelsemysteriet av alla: det faktum att kärlek och förnuft kan utvecklas till gränsöverskridande krafter i bräckligt, förgängligt mänskligt liv. Korset fungerar inom kristen tradition som den koncentrerade symbolen för detta skapelsemysterium (se kapitel 5, 3. Korset, den bärande kärlekens tecken.). Varje nattvardsmåltid är också en bekräftelse av att man ser sitt liv som djupt sammanlänkat med Jesus, apostlarna och det dramatiska skeende som ledde till kristendomens födelse. Men också med den tradition som genom två tusen år har firat denna rituella måltid. Nattvarden är också en återkommande påminnelse om den möjliga framtid där alla människor lever i delaktighetens livshållning och därför också befinner sig i rörelse mot kristusseendets öppnande. Nattvardens betydelse från ett antal olika personliga livsbelägenheter har diskuterats i kapitel 5 (8. Nattvard och existentiell uppståndelsetro).
        Avsikten med konfirmationsundervisningen är att den ska leda fram till en tydlig medvetenhet om den universella kallelsen och vad det innebär att som enskild person svara ett medvetet 'ja' till denna kallelse. Uppgiften är också att förmedla en syn på kyrkan; att kyrkans uppgift är att tydligt bära den universella kallelsen i världen och att vara en gemenskap för stöd till de som svarat ett medvetet 'ja'. Målet med undervisningen är att ge en god grund för att kunna svara ett medvetet 'ja' till den universella kallelsen och för ett beslut om man som vuxen vill ingå i den universella kallelsens gemenskap.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

7. Personlig kallelse och avgörelse.

I en kyrka bestående av människor som medvetet har svarat 'ja' på den universella kallelsen och bejakar delaktighetens livshållning kommer det då och då att inträffa att kristusseendet öppnas hos någon med så pass stor kraft att det så småningom - efter veckor, månader eller år - leder till en personlig kallelse. För sitt liv och sin vitalitet är kyrkan beroende av de tillskott av kraft och inspiration som detta tenderar att medföra. Men det är inget som kan framkallas. Det är inget kyrkan kan kalkylera med. Det är ett skeende utanför vår mänskliga kontroll. Däremot kommer en levande och väl fungerande kyrka att öka sannolikheten för att detta ska inträffa. Samtidigt är det viktigt att poängtera att den kallelse som springer fram ur kristusseendet inte behöver gälla kyrkans liv inåt eller utåt. Den kan var riktad mot områden för mänskligt, socialt och samhälleligt liv som ligger långt utanför kyrkans mera omedelbara angelägenheter.
        Det kan i detta sammanhang vara viktigt att åter betona att ingen människa kan bli kristusseende och få del av en personlig kallelse genom egna viljehandlingar eller genom argument och övertalning. Uttryckt med ett traditionellt kristet språk kan man säga att detta skeende är helt och odelat Guds sak. Vad vi däremot kan göra är att efter bästa förmåga bejaka den universella kallelsen och delaktighetens livshållning, vilket alltid innebär att bejaka kristusseendet och den personliga kallelsen som möjlighet. Huruvida denna möjlighet någonsin kommer att realiseras bestämmer vi inte över. Samtidigt är det inte heller speciellt viktigt. Det avgörande är att den livsprocess som handlar om hjärtats öppnande har övertaget i våra liv. Då befinner vi oss också i det egenartade existentiella landskap som rymmer denna möjlighet. (13)
        Om en människa har gripits av en personlig kallelse i kristusseendets spår medför det däremot ett oavvisligt inre krav att svara på denna kallelse. Att komma fram till ett helhjärtat och oreserverat "ja" är inte en självklar och enkel process. Det kan ta år och utgången är inte given. Kallelsen och dess visionära innehåll - som alltid är knutet till en människas speciella förmågor, insikter, kunskaper - kan väcka ångest, rädsla och mängder av rationella invändningar som kan vara svåra att hantera.
        En viktig uppgift för kyrkan är att genom förkunnelse och själavård ge stöd och vägledning till de människor som har drabbats av en personlig kallelse. En sida av detta är att stödja dem i deras kamp att komma fram till en avgörelse (se not 2 om två olika avgörelser). En grund för detta är att förmedla traditionens erfarenheter och insikter om hur komplicerad och svårhanterlig denna process kan vara. Att fastna i obeslutsamhetens 'varken-eller' där kallelsen och dess källa, kristusseendet, börjar blekna och suddas ut under trycket av rädsla, bundenhet, beroenden och förnuftiga invändningar är en olycklig och riskabel belägenhet. Man vet att det alltid finns en frestelse att försöka göra sig av med beslutsvåndans obehagliga och smärtsamma känslor genom att t.ex. försöka få kallelsen att framstå som uttryck för inbillningar, självhävdelsebegär, psykiska skador. Om vi faller för denna frestelse och därmed lyckas förneka kallelsen och dess källa, kan det som var en öppning mot ett nytt och avgörande steg i kärlekens tillblivelse i oss i stället bli en tung börda som kan börja underminera våra liv. Denna kyrka skulle veta att ett ärligt "nej" till kallelsens krav utifrån ett uppriktigt erkännande av att vi är för rädda, för fega, alltför bundna till det invanda trygga liv vi lever etc är oändligt mycket bättre. Då kan detta "nej" öppna för det speciella skeende som har diskuterats i termer av den existentiella sorgeparadoxen (se kapitel 2. I.3. Den existentiella sorgeparadoxen). Då kan vi stå kvar i ett bejakande av den universella kallelsen och delaktighetens livshållning med fördjupade insikter om de svårhanterliga gränser och hinder vi ofta har att brottas med som människor. Detta har sannolikt också det goda med sig att vi blir betydligt mer ödmjuka inför människolivets villkor.
        Att förneka en personlig kallelse ska inte blandas ihop med en ofrånkomlig kritisk självprövning som utifrån en inre nödvändighet ibland måste få bli ganska hårdhänt.
        En kyrka som bär på erfarenheter och insikter om den personliga kallelsens dynamik skulle också kunna ge viktigt stöd för att möta de oftast oväntade komplikationer som kan börja visa sig efter avgörelsen. Den skulle bära en medvetenhet om att beslutet att följa kallelsen i handling kan tvinga fram smärtsamma konfrontationer med olika sorters gränser och beroenden, väcka upp obearbetade och komplicerade barndomserfarenheter, locka fram svårhanterliga skikt av självhävdelsebegär och grandiosa fantasier. Den skulle kunna stödja den kallade att hela tiden försöka vara öppen för frågan om vad som är kallelsens bärande kärna och vad som är personligt bråte. Detta utifrån insikten att kallelsen kan börja urholkas och dö om man blundar för dessa motsägelsefulla och svårhanterliga sidor.
        Denna viktiga uppgift för kyrkan gäller att bära, utveckla och föra vidare kunskap och erfarenheter om den personliga kallelsens dynamik och hur man kan arbeta med sin inre värld och sitt förhållande till tillvaron för att både kallelsen och den egna personligheten ska kunna utvecklas och mogna. (14)

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

8. Kunskapssökande och teologi.

Utifrån det tolkningsperspektiv jag försöker ge ord åt är en av kyrkans centrala uppgifter också att i världen bära upp vad som sammanfattande kan kallas inkarnationsfrågan: Vad kan stödja förnuftets och kärlekens utveckling till bärande och gränsgenombrytande krafter hos oss som enskilda människor? Vad befrämjar utvecklingen av en grundupplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron som kan bära i livets olika skiftningar - och i mötet med döden? Och inte minst viktigt - vad hindrar utvecklingen av dessa kvaliteter? Vad kan bidra till att dess motsatser kan få fäste och börja prägla en människas liv?
        Det innebär att kyrkan ständigt strävar efter att fördjupa sin kunskap och förståelse av inkarnationsprocessen. Ett allvarligt och ihärdigt umgänge med denna kunskapsfråga är nödvändigt för kyrkans vitalitet. Men kyrkan har också till uppgift att bära upp denna fråga i den offentliga diskussionen kring olika samhälleliga, politiska och kulturella problem. Detta kan kallas kyrkans intellektuella uppgift.
        En sida av ett engagerat förhållande till inkarnationsfrågan är att följa, granska och tillgodogöra sig forskning, teorier och idéer i samtidskulturen som kan hjälpa till att fördjupa kunskapen om inkarnationsprocessens dynamik, såväl i dess individuella personliga aspekt som i dess samhälleliga. Det gäller frågan om vad som stödjer en livsrörelse mot hjärtats öppnande men också vad som bidrar till att upplevelser av meningslöshet, avskurenhet från livet kan få övertaget i våra liv och vad som kan få våra mörkaste sidor att börja slå igenom som ondska.
        En annan sida av denna uppgift är att allt bättre försöka förstå hur inkarnationsfrågan har besvarats såväl av de människor som skrivit de bibliska texterna som av olika teologer och samfund genom kristenhetens historia. Inte minst utifrån antagandet att det fortfarande kan finnas viktiga insikter i dessa traditionsuttryck som vi ännu inte förstått och tillgodogjort oss. En tredje aspekt är att försöka belysa historiens motsägelsefulla skeenden genom att försöka förstå deras relation till den kulturella sidan av inkarnationsprocessen. Ytterligare en sida är att med ärlighet och engagemang försöka förstå hur inkarnationsfrågan och inkarnationsprocessen är närvarande och kommer till uttryck i icke-kristna traditionssammanhang, såväl religiösa som sekulära.
        En kyrka som tydligt bär upp inkarnationsfrågan förser också såväl den sekulära kulturen som andra religiösa konfessioner med ett kritiskt instrument för att granska kyrkans handlingar, ställningstaganden och läroformuleringar. Denna ömsesidiga kritiska relation mellan kyrka och omvärld bejakas av denna kyrka. Den uppfattar den utifrånkommande kritik som har inkarnationsfrågan som grund som en del av det som kan bidra till att hålla kyrkan öppen och levande.
        Utifrån den existensdynamiska teologin framträder just inkarnationsfrågan som konstituerande för den teologiska kunskapsdomänen. Utan en tro som säger att kärlek och förnuft är reella kvaliteter som kan utvecklas mot allt större bärighet i oss som människor och i bästa fall bli gränsöverskridande krafter, kan denna kunskapsdomän överhuvudtaget inte uppfattas. Den existentiella tron utgör med andra ord en nödvändig förutsättning för att med kraft och engagemang kunna ägna sig åt denna viktiga, utmanande och oerhört spännande kunskapsfråga. (15)
        Till kyrkans intellektuella uppgift hör också att granska och kritisera inslag i olika läror och idéströmningar, sekulära såväl som religiösa, kristna såväl som icke-kristna, som tycks bidra till att underminera delaktighetens livshållning. Eller som tenderar att binda människor i en livsprocess som handlar om 'hjärtats förhärdelse'. Det kan gälla ideér som mer eller mindre långtgående förnekar betydelsen av att vi förhåller oss ansvarigt till samvetets, hjärtats och sanningens röster och som därför stödjer flyktens hållning. Det kan också gälla tankeströmningar som på ett eller annat sätt förnekar våra utsatta existensvillkor och som därför stödjer en existensförnekande hållning. De negativa konsekvenserna av dessa båda förhållningssätt har diskuterats ingående i kapitel 2 och 3 och sist i föregående kapitel.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

9. Kyrkan och demokratins värdegrund.

En kärnpunkt i denna diskussion av den kristna kyrkans uppgift och kallelse är den vikt jag tillmäter att det i kulturen finns fungerande språk och gemenskaper som förmår synliggöra och gestalta våra viktigaste livsangelägenheter. Detta har också har varit ett återkommande tema från första kapitlet. Förmågan att synliggöra, initiera och stödja delaktighetens livshållning är en ytterligt koncentrerad sammanfattning av vad som utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet framstår som mest centralt i detta.
        I de analyser som har genomförts så här långt har jag från olika infallsvinklar försökt visa att existensen av denna typ av tydliga och erkända 'kulturella strukturer' med stor sannolikhet skulle förbättra förutsättningarna för en positiv livsutveckling i våra enskilda liv och också bidra till att minska sannolikheten för att vi ska fastna i olyckliga och destruktiva livsspår. Jag har också försökt visa att det med stor sannolikhet skulle förbättra förutsättningarna för det demokratiska, människorättsorienterade samhällets överlevnad och utveckling. Men också att det skulle stödja utvecklingen mot ett globalt samhälle präglat av tolerans, fred och rättvisa. Jag har också försökt visa att mycket talar för att existensen av kulturella strukturer med denna tydliga funktion i förhållande till våra mest centrala livsangelägenheter är viktigare ju mer av mörka sidor och svårhanterliga erfarenheter vi bär på och ju mer av olyckliga och utsatta livsomständigheter vi tvingas möta.
        Anledningen till detta kapitels engagerade diskussion om kyrkans uppgift och kallelse är att jag med allt större tydlighet har börjat läsa in denna viktiga kulturella struktur som en grundläggande del i kyrkans kallelse, men som idag till största delen är osynlig och fördold. I vilken utsträckning denna sida dessutom är bortglömd och ibland kanske till och med förnekad av kristenhetens tongivande företrädare är en annan och allvarligare fråga.
        Oavsett hur dagens kyrka och kristenhet ser på sin kallelse tror jag att existensen av tydliga kulturella strukturer med den uppgift som har skisserats här är oerhört viktigt. Utöver detta finns det inget intresse från min sida att t.ex. försöka rädda en borttynande kyrka och kristendom. Men å andra sidan kan jag också säga att om kyrka och kristen tro verkligen rymmer det jag med allt större tydlighet tycker mig se, skulle det vara en kulturell och religiös tragedi om denna rika och märkliga tradition tynade bort och försvann från samhällsscenen på grund av att kristenhetens företrädare inte förstår rikedomen och djupet i den tradition man förvaltar. Och än allvarligare, om den universella existentiella sida av kristen tro som jag försöker ge ord åt faktiskt utgör ett fundament i kristendomen, så är det också ett djupgående svek mot kyrkans kallelse att göra hela världen till Jesu lärjungar att passivt låta denna sida förskingras. Om Jesu liv, död och uppståndelse var den Inkarnering av den bärande kärleken i mänskligt liv av tid, kropp och förgänglighet som på ett mirakulöst sätt banade väg för dess inkarnering i varje människas liv, som jag tror (detta kan läsas som en komprimerad sammanfattning av kapitel 5), så är förskingringen av denna existentiella sida av kyrkans uppdrag också ett svek mot Kristus.
        De hitintills genomförda analyserna och diskussionerna visar att det finns en hel del som tyder på att den kristna kyrkan historiskt har fungerat som just en sådan struktur och en sådan gemenskap. Om än bräcklig, ofullkomlig, med mängder av svarta fläckar, talar mycket för att den kristna kyrkan i just detta avseende har haft en avgörande betydelse för den västerländska kulturen och dess långsamma utveckling mot demokrati, mänskliga rättigheter, förnuft, omsorg om svaga och utsatta människor. Detta gäller även om kyrkans företrädare i olika tider ibland med stor kraft har motarbetat enskilda steg i denna process. I detta perspektiv är kyrkan något mer och större än dess enskilda företrädare.
        Men dessa samhälleliga framsteg är sköra. Det finns inga garantier för framtiden. Dessutom utgörs grunden för dessa framsteg av värden som varje ny generation måste ge liv, innebörd och djup om de inte skall förvandlas till tomma skal. De kan mycket väl tappas bort och förloras om vi som kultur förlorar kontakten med vad som utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet framstår som grunden för dessa positiva samhällsförändringar; många människors bejakande av delaktighetens livshållning under en lång tidsrymd och deras engagerade deltagande i samhällets liv utifrån denna grund. Detta oavsett om denna livshållning och den existentiella tro som utgör dess grund, har tolkats och formulerats utifrån sekulära, kristna, judiska, islamska eller andra förtecken. Men också oavsett om denna livshållning till största delen har varit intuitiv och utan ord.
        Jag vill till och med hävda att delaktighetens livshållning och den existentiella tro som utgör dess grund, har utgjort, utgör och alltid kommer att utgöra den värdeskapande grund som är ett nödvändigt livsvillkor såväl för varje fungerande mänsklig gemenskap som för ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle.
        Mycket talar för att kristendomen och kyrkan historiskt har bidragit till att stödja utvecklingen och upprätthållandet av denna värdeskapande grund. Samtidigt är det oundvikligt att konstatera att den kristna kyrkan idag inte mer än mycket marginellt förmår bidra med detta.
        Det kan finnas skäl att betona att detta inte ska sammanblandas med vad som brukar kallas 'kristen etik' eller 'kristen moral'. Utan det handlar om kristendomens stöd för en viss livshållning, här kallad delaktighetens livshållning och den tro, här kallad existentiell tro, som utgör dess grund och vars dynamiska natur är värdeskapande. Att sedan den fortlöpande diskussionen av moral och etik är livsviktig i varje levande mänsklig gemenskap, från familj till det globala samhället, är en annan sak.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

10. Kultursituation och kyrkans frånvaro.

Det viktigaste för våra liv är om delaktighetens livshållning och den existentiella tro som utgör dess grund har övertaget och är riktningsgivande. Då befinner vi oss i en livsprocess mot 'hjärtats öppnande' och där en grundupplevelse av mening, hopp och hemhörighet i tillvaron kan utvecklas och fördjupas. Det samhälle och den värld vi tillhör blir då också i all sin ofullkomlighet mitt samhälle och min värld som jag är delaktig i och har ansvar för. Detta utgör all skillnad mot att befinna sig i en livsprocess med tilltagande grundupplevelse av meningslöshet, uppgivenhet och avskurenhet från livet. Ofta är det tillfälligheter och omständigheter utanför vår kontroll som avgör vilken av dessa motsatta livsprocesser som får övertaget i våra liv.
        Ett intuitivt bejakande av delaktighetens livshållning kan i långa stycken fungera lika bra som ett medvetet. Men i mötet med svårare kriser och utsatta livssituationer har den medvetet bejakade ofta större förmåga att fungera som kompass och riktningshållare. Detta än mer om vi tillhör en gemenskap vars huvuduppgift är att stödja människor att stå kvar i och fördjupa delaktighetens livshållning. I vissa svåra situationer kan denna skillnad ha en livsavgörande betydelse. Dessutom tror jag att betydelsen av stödet från en gemenskap är större ju mer av mörka sidor och skörheter vi bär med oss i vårt personliga bagage. Samtidigt finns det aldrig några garantier mot att drabbas av påfrestningar som kan få oss att tappa fästet i vårt 'ja' till den universella kallelsen och delaktighetens livshållning.
        Mycket tyder på att de flesta människor som idag lever i delaktighetens livshållning gör detta utanför såväl kyrka och kristen tro som varje form av etablerad traditionell religiositet. Ofta är denna livshållning inte speciellt medvetet och tydligt formulerat i ordens värld. Det viktigaste kännetecknet är att hon i sin konkreta livskamp har en levande relation till samvetets, hjärtats och sanningens röster och den speciella erfarenhetsvärld som detta medför. Framgångar och nederlag, styrka och värdighet, svek och skuld, konfrontationer med rädsla och svårhanterliga inre gränser. Hon upplever denna hållning som viktig och ofrånkomlig trots att hon kanske ofta kommer tillkorta. Hon upplever sig som på ett ansvarigt sätt delaktig i världen. Denna livshållning kommer också till uttryck som en strävan efter ärlighet när det gäller att förstå vad det innebär att vara människa. Sammantaget innebär detta att hon i sitt konkreta liv bejakar kärlekens och förnuftets människotillblivelse även om detta inte är medvetet formulerat.
        Detta innebär sannolikt också att en hel del människor har fått mer eller mindre starka glimtar och aningar av vad som här kallas kristusseendet även om hon inte satt några ord på det. Ofta har det fört med sig någon form av starkt personligt engagemang i samhällets och medmänniskans väl och ve som sträcker sig utanför karriärambitioner och tanken på personliga vinningar. Det kan vara i ideella föreningar, politiskt engagemang, författarskap, konstnärsskap, olika former av psykiskt och socialt rehabiliteringsarbete, internationellt fredsarbete, journalistiskt värv, arbete med barn och ungdomar, engagerat arbete som lärare etc. Det är ett engagemang som har sin grund i att man tyckt sig ana något av de storslagna möjligheter som ryms i vår existens parat med insikter om hur sköra vi är som människor, att olika omständigheter ger så olika förutsättningar för dessa möjligheter att utvecklas, att det är så lätt att vi hamnar i ofruktsamma och destruktiva livsspår. Det är människor som upplever att de 'har fått ett pund att förvalta' som gäller att utifrån speciella personliga insikter och förmågor bidra till att världen blir lite mänskligare, bättre, tolerantare, rättvisare; att genom sitt värv i någon liten mån bidra till att öka chanserna för andra människor att bli varse livets under och rikedom mitt i de svårigheter och den utsatthet det innebär att vara människa. Att efter bästa förmåga försöka ta ansvar för detta pund blir en oupplöslig del av hennes liv. Det demokratiska samhället är beroende av att det finns en stor grupp människor med detta personliga skapande engagemang.
        Jag har alltmer kommit att tro att flertalet av de människor som idag lever i delaktighetens livshållning såväl som flertalet av de som lever i ett engagemang för världens och medmänniskans väl som är sprunget ur kristusseendet, inte reflekterar över detta i vare sig kristna eller andra traditionella religiösa termer. Detta oftast på grund av det enkla faktum att hon inte tror att det finns några bortomvärldsliga makter som på ett personligt sätt kan kan gripa in i våra personliga livsöden och ett liv efter döden. Det längsta hon sträcker sig i sin reserverade och skeptiska inställning till traditionell religiositet är ofta att hon tror på kärleken som någon sorts makt eller kraft. Genom att hon inte 'tror på Gud' och 'ett liv efter döden' känns det främmande för henne att tänka att hennes livshållning, med dess speciella spektra av erfarenheter, konflikter, svårigheter etc, skulle kunna ha några viktiga beröringspunkter med kristen tro. Än mer främmande är tanken att hon i ett kristet gemenskapssammanhang skulle kunna få viktigt och väsentligt stöd i sin kamp för att stå kvar i eller fördjupa denna livshållning. Hon upplever sig som självklart ensam och utanför kyrka och kristen tro.
        Som jag uppfattar situationen bekräftar såväl kyrkans som den breda kristenhetens aktuella självförståelse med få undantag detta avstånd och främlingskap.

I kapitel 2 diskuteras religiös längtan och religiösa behov som uttryck för en hos alla människor inneboende längtan efter integration och helhet (se  kapitel 2, II.4. Religiös längtan och begär). Den kommer bland annat till uttryck som en längtan efter en grundupplevelse av mening, hopp och hemhörighet i tillvaron som bär genom livets nycker och prövningar. Men också som en i alla människor inneboende tendens att utmana de gränser som står ivägen för att vår relation till livet och tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas. Denna tendens kan också förstås som en i oss inneboende kraft som strävar efter att bearbeta och läka olika sorters psykiska sår och skador som vi bär med oss, ofta från barndomen. Detta kan också talas om i termer av en i våra psyken inneboende tendens till självläkedom.
        Utifrån den syn på människan och tillvaron som formas av det existensdynamiska betraktelsesättet tycks det nödvändigt att hävda att det enda sättet att möta denna religiösa längtan är att bejaka det märkliga och motsägelsefulla skapelsedrama som utifrån detta perspektiv är oupplösligt förbundet med vår mänskliga existens: möjligheten för förnuft och kärlek att utvecklas till allt starkare krafter i våra liv. Detta skapelsetema har utvecklats i kapitel 4 (se 4.Big Bang och kärleken som möjlighet.). Att en ansvarig och existensutforskande hållning har övertaget i vår liv är utifrån de analyser som genomförts i kapitel 2 och 3 en nödvändig förutsättning för att befinna sig i en livsprocess där vi successivt möter denna religiösa längtan.  Ytterligare en central tanke, som först utvecklas i sista avsnittet i kapitel 4 under beteckningen tesen om den medvetna bejakelsen, är att denna läkande och integrerande livsprocess förstärks på ett avgörande sätt när vi medvetet bestämmer oss för att efter bästa förmåga bejaka kärlekens och förnuftets människotillblivelse. Ett återkommande tema har också varit att försöka visa att i detta är rörelseriktningen viktigare än slutresultatet. Detta kommer kanske fram tydligast i analysen av hoppet i kapitel 2 (se II.6. Persongrund, båtskrov och hopp).
        Att vår längtan efter integration och helhet kan förvrängas eller bli undanträngd från medvetandet på grund av nederlag, tilltagande uppgivenhet inför personligt mörker är en annan och viktig sida av denna problematik. En bidragande anledning till detta kan ofta vara just bristen på välartikulerat och inkännande stöd i den omgivande kulturen för denna religiösa längtan, såväl i den kristna som den sekulära.
        Idag är de många människor som inte vill eller kan uttrycka detta sökande och denna religiösa längtan inom ramen för traditionell kristendom där de teistisk-metafysiska trosfrågorna framstår som avgörande, lämnade ensamma och utan stöd i denna sin allra viktigaste livsangelägenhet. Ett fåtal lyckas hitta stöd och fungerande hållpunkter i andra livsfilosofier eller religiösa traditioner.

Det tycks oundvikligt att konstatera att i den kulturella situation som råder i den västerländska kulturen i slutet av 1900-talet är kyrkan och kristenheten inte längre en igenkänd bärare och förmedlare av den universella kallelsen och delaktighetens livshållning. Kristendomen har förlorat kraften att på ett för det stora flertalet begripligt sätt synligöra, initiera och stödja en livsprocess som handlar om hjärtas öppnande. Kyrkan är sedan länge inte en fungerande gemenskap för alla de människor som efter bästa förmåga bejakar delaktighetens livshållning. Kyrkan är därmed inte heller längre på ett speciellt sätt bärare och förmedlare av den helige Ande som detta begrepp och relationen mellan kyrka och helige Ande tolkas utifrån den existensdynamiska teologin (se avsnitt 4, stycke 12)  Från att ha burit det storslagna universella uppdraget att synliggöra den bärande kärlekens möjlighet och insikten om den livsomdanande betydelsen av att medvetet bejaka denna möjlighet, har kyrkan blivit alltmer tomhänt och hjälplös.
        Kyrkan fungerar idag bara för de människor som på ett intellektuellt hederligt sätt förmår tolka den universella kallelsen och delaktighetens livshållning utifrån en traditionell, historiskt given förståelseform med uttalade bortomvärldsliga föreställningar. I en tid när detta fungerade för det helt övervägande flertalet var det inget problem. Men i en kulturell situation där denna traditionella trostolkning bara tycks fungera för ett ständigt krympande fåtal innebär det också att kyrkan har förlorat sin förmåga att bära sitt ursprungliga uppdrag som detta förstås inom ramen för den existensdynamiska teologin. Kyrkan är därmed inte längre en allmännelig kyrka som det heter i den apostoliska trosbekännelsen.
        Sammantaget innebär detta att dagens kyrka har förlorat vad som utifrån den  existensdynamiska teologin framstår som en avgörande del av den tidiga kyrkans enastående kraft: att i sin samtid verksamt bidra till att delaktighetens livshållning konstitueras som en dynamisk helhet med den kvalitativa förstärkning av 'rörelsen' mot hjärtats öppnande som detta medför.
        I detta perspektiv är kristendomens djupgående kris i hela den västerländska kultursfären både begriplig och följdriktig. Mycket talar för att kyrkan, här förstådd i vid mening, håller på att marginaliseras och förlora sin angelägenhet för det stora flertalet av den enkla anledningen att den inte längre förmår bära upp sin ursprungliga kallelse. Även om det finns komplicerade förklaringar till detta är ansvaret helt och hållet kyrkans.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

11. Stödet för delaktighetens livshållning.

Det finns otvivelaktigt viktiga impulser i dagens kultur som stödjer etableringen av delaktighetens livshållning utifrån ett existentiellt, icke-konfessionellt grundperspektiv. De kan bland annat urskiljas inom en hel del litteratur, film, viss filosofi och i ganska mycket barn och ungdomslitteratur. Är dessa viktiga sekulära impulser ett uttryck för en frigörelse från en traditionell auktoritär kristen föreställningsvärld som en del menar? Eller har denna sida av den sekulära kulturen på ett komplicerat och svårbeskrivbart sätt fått viktig näring av en kulturell-religiös väv där det judisk-kristna arvet av berättelser och riter fortfarande finns och verkar? Kan det sekulära stödet för delaktighetens livshållning försämras i samma mån som den traditionsbärande kristna kulturen försvinner från den kulturella scenen? Finns det risk för att styrkan i dessa sekulära kulturella impulser kommer att klinga av med ett par generationers fördröjning i förhållande till den traditionella kristendomens borttynande? Vad händer då med samhället och demokratin? Detta är frågor utan några säkra svar. Ändå är de viktiga att formulera.
        Kan ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle överleva på sikt om det inte ständigt får ny tillförsel av kraft och näring av det kreativa kritiska engagemang i samhället vars grund är att människor bejakar delaktighetens livshållning? Kan de svårfångade strukturer som handlar om tillit, ansvar och ömsesidighet som är livsviktiga för en fungerande demokrati överleva utan att den övervägande majoriteten bejakar delaktighetens livshållning?
        Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet talar det mesta för att svaret på båda frågorna är ett klart 'nej'. Dessa demokratifrågor och detta 'nej' öppnar för den allvarliga frågan om delaktighetens livshållning kan etableras och överleva hos det stora flertalet och bli grunden för nya generationers engagemang i livet och samhället utan tydliga traditions- och gemenskapssammanhang vars uppgift är att synliggöra, initiera och stödja denna livshållning? Måste vår kultur hitta nya former utanför och oberoende av kyrka och kristenhet med uppgiften att 'bära' och synliggöra betydelsen av att medvetet försöka bejaka delaktighetens livshållning?
        Hur många lever i delaktighetens livshållning utifrån en existentiell, härsidig grundsyn? För hur många har denna livshållning traditionella kristna förtecken? Vilket är vanligast? Idag? För femtio år sedan? För hundra år sedan? Finns det ett konkurrensförhållande mellan dessa båda olika sätt att tolka och motivera denna livshållning? Eller är varje föreställning om ett konkurrensförhållande, åtminstone från kristen synvinkel, snarast uttryck för en form av otro som är oförenligt med kristendomens kärna?
        Vad är den kristna kyrkans ansvar? Kan den undandra sig ansvaret att bära och synliggöra den universella kallelsen och delaktighetens livshållning utan att samtidigt upphöra att vara en kristen kyrka?

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

12. De två portarnas kyrka.

Kapitlets diskussion har så här långt redovisat de bärande konturerna i den syn på kyrkans kallelse som med stor tydlighet träder fram utifrån den existensdynamiska tolkning av kristen tro som är boken fokus. Denna syn har också, utöver det som kommit fram i tidigare kapitel, ytterligare kompletterat bilden av kyrkans bristande förmåga att gestalta och ge ord åt de mest avgörande livsangelägenheterna för det stora flertalet i dagens kultur. Utifrån det tolkningsperspektiv jag försöker ge ord åt är detta samtidigt en oförmåga inom stora delar av kyrka och kristenhet att på ett idag bärande och relevant sätt gestalta och ge ord åt kristen tro. Med detta som bakgrund är det möjligt att ta tag i det som är kapitlets huvudsyfte; att försöka synliggöra den egenartade kyrkovision som har fått benämningen de två portarnas kyrka. Det innebär samtidigt att synen på kyrkans kallelse utvecklas ytterligare ett steg.

Precis som namnet antyder är de två portarnas kyrka en kyrka med två portar och två vägar in mot den kristna trons centrum. De kallas här den traditionella trostolkningens port respektive den existentiella trostolkningens port. Innebörden är också att det inom ramen för en och samma kyrka skulle finnas två delvis olika heliga rum, som inte behöver vara åtskilda i fysisk mening, där nutidsmänniskan kan få stöd och näring för sitt sökande och sina religiösa behov.
        Den traditionella trostolkningens port är förankrad i en traditionell tolkning av kristen tro. Det innebär bland annat att man bär upp en syn som säger att en personlig Guds handlande utgör grunden och förutsättningen för att kärlek och förnuft kan ta form och utvecklas i människan. Den nicenska respektive apostoliska trosbekännelsen kan ses som två koncentrerade sammanfattningar av en traditionell kristen tro.
        Tolkning av kristen tro under den existentiella trostolkningens port är centrerad kring dogmen att vårt människovarande rymmer möjligheten att kärlek och förnuft kan utvecklas till allt starkare krafter och i bästa fall bli bärande och gränsöverskridande. Utmärkande för den existentiella porten är att denna centrala trossats, denna dogm, inte binds till något speciellt kosmologiskt synsätt. Man uppfattar Jesu liv och död, lärjungarnas omvälvande erfarenheter och kyrkans födelse som det avgörande historiskt skeende som i vår kulturkrets synliggjort och banat väg för denna möjlighet.
        Båda portarna har en tydlig och uttalad förankring i kristen tradition och de unika skeenden som ledde till kristendomens och den kristna kyrkans födelse.
        Den tolkning av kristen tro som efterhand har tagit form i denna bok kan ses som ett exempel på en trostolkning under den existentiella trostolkningens port. Diskussionen i detta kapitel kan i långa stycken läsas som en utläggning av hur kyrkans kallelse kan förstås utifrån denna port.
        Existensen av de två portarnas kyrka skulle göra det möjligt för de sökande och livsengagerade människor som av ett eller annat skäl inte kan tro på t.ex. en personligt ingripande Gud och uppståndelse från döden, att under kyrkans existentiella port få viktigt och ibland kanske avgörande stöd i sin livskamp. Hon skulle inte längre vara hemlös och hänvisad till att klara sig bäst hon kan i dessa sina djupaste och viktigaste livsangelägenheter. Hennes religiösa längtan och strävan skulle inte längre vara osedd och förnekad av kyrka och kristenhet. Det skulle finnas ett hem och ett heligt rum för hennes förtvivlan och livsvånda, hennes förundran och glädje över att finnas till. Det skulle finnas en synlig stödjepunkt i hennes kamp med att försöka komma tillrätta med vad som är livets röster och vad som är flyktens och förstumningens i olika konkreta livssituationer. Hon skulle kunna få del i en gemenskap vars grund är människors ärliga strävan efter att stå kvar i och fördjupa delaktighetens livshållning.
        I de två portarnas kyrka skulle ett mycket större antal människor än i dagens kyrka kunna få ett 'hem' och en stödjepunkt för de viktigaste sidorna av sin livskamp.  T.ex för att bli medveten om den universella kallelsen och svara ett medvetet 'ja', för att bibehålla och fördjupa sin existentiella tro, för att medvetet välja delaktighetens livshållning, för att stå kvar i denna livshållning även i mötet med svåra påfrestningar, för att bejaka och allt bättre försöka förstå den komplicerade och motsägelsefulla process som förnuftets och kärlekens utveckling utgör såväl på det personliga planet som i världen, för att alltmer förstå och försonas med den utsatta och smärtsamma sidan av våra mänskliga existensvillkor.
        Kyrkan skulle under den existentiella trostolkningens port klart och tydligt kunna bära upp och synliggöra inkarnationsprocessen, den universella kallelsen och delaktighetens livshållning utan att binda detta till en viss kosmologisk grundsyn. Däremot skulle detta självfallet vara bundet till en tolkning av kristen tro.
        Under kyrkans existentiella port skulle det stora och växande antal människor som inte kan förbinda sina viktigaste och djupaste livsangelägenheter med den traditionella kristendomens teistisk-metafysiska trosfrågor, erbjudas ett hem och ett stöd för sin livskamp. Deras önskan och vilja att utifrån personliga förmågor stödja andra i sin livskamp skulle också välkomnas och tas i anspåk.
        I första kapitlet diskuteras betydelsen av att unga människor har tillgång till sammanhang utanför familjen som bär upp ett fungerande språk kring de stora existentiella livsfrågorna (se kapitel 1, 3. De traditionella religiösa språkens svaghet). En viktig uppgift för de två portarnas kyrka är att skapa ett rum för tonåringarnas livsfrågor och ofta energiska sökande efter sin identitet och plats i tillvaron. Just relationen mellan de två portarna skulle sannolikt verksamt bidra till en dynamisk spänning i detta 'rum' som skulle öka dess skapande kraft. Det skulle konstitueras av en dogmatisk tydlighet när det gäller betydelsen av att efter bästa förmåga bejaka delaktighetens livshållning och samma mått av tydlighet i synen att ett ansvarigt och existensutforskande förhållningssätt är en oupplöslig del av denna livshållning. När det däremot gäller diskussion och frågor om vad detta egentligen innebär i mötet med livets olika konkreta problem och förvecklingar, såväl som i allt övrigt, skulle detta rum präglas av stor öppenhet och vida ramar. Det skulle vara möjligt att fritt att röra sig från den ena porten till den andra utan att förlora sin hemhörighet i detta rum. Det skulle också vara öppet för att diskutera och utforska andra kosmologiska möjligheter än de som vid första påseende ryms inom de två portarnas kyrka.
        Ytterligare en viktig uppgift för de två portarnas kyrka skulle vara att bidra till att skapa och upprätthålla ett icke-konfessionellt offentligt rum för inkarnationsfrågan. Existensen av ett sådant rum blir allt viktigare ju mer mångkulturellt och mångreligiöst vårt samhälle blir. Det är också viktigt i den pågående utvecklingen mot en allt mer globaliserad kultur.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

13. Innanför och utanför.

Utifrån den existensdynamiska teologin är det en självklarhet att människor kan leva i delaktighetens livshållning utanför varje form av tillhörighet och bekännelse. Men i denna diskussion om kyrkan är det ändå viktigt att poängtera detta. Inte ens i en tänkt framtid med en väl etablerad de två portarnas kyrka kan det faktum att man tillhör kyrkan eller står utanför säga något om uppdelningen mellan de människor som vandrar på livets väg och de som inte gör det; mellan de som har svarat 'ja' på den universella kallelsen och de som har avvisat den som nonsens; mellan de som kämpar för att bibehålla eller fördjupa en existentiell tro och de som lever med en mer eller mindre uttalad existentiell otro eller mellan de som bejakar delaktighetens livshållning och de för vilka likgiltighetens livshållning har övertaget. Båda dessa grupper av människor kan finnas såväl innanför som utanför kyrkan. Tillhörigheter och beteckningar säger inget avgörande om detta.
        De två portarnas kyrka kan alltså inte skapa några tydliga gränser mellan innanför och utanför. Den ser inte heller detta som sin uppgift! Vår tillhörighet till denna kyrka är i bästa fall en medveten bekännelse till en bestämd syn på människans villkor och möjligheter. Den uttrycker då också en önskan att leva och dö i tron att kärlek och förnuft kan utvecklas till allt starkare krafter i våra förgängliga och bristfälliga liv. Den är en bekännelse till hoppet om en godartad framtid för mänskligheten som man hoppas ska bära även i konfrontationen med krafter och mörka skeenden som försöker säga detta hopp är naivt och utan grund. Utöver att vi uppfattar denna bekännelsesida som en viktig markering i världen och för världen kan vår tillhörighet till denna kyrka vara ett uttryck för att vi behöver kyrkan och dess trosgemenskap för att hålla fast denna tro, för att vi behöver kyrkan som stöd och hjälp för att leva i delaktighetens livshållning. Detta behov kan ha sin grund i en insikt om att 'jag' är en så pass rädd och bräcklig människa att denna tro och denna livshållning skulle ha svårt att överleva utan detta stöd. Att det helt enkelt känns livsviktigt att tillhöra kyrkans gemenskap. För den mindre sköra och mera lyckligt lottade människan kan tillhörigheten i denna kyrka vara uttryck för en längtan att fördjupa sin existentiella tro och delaktighetens livshållning och att kyrkan är ett stöd i detta. Ett viktigt skäl kan också vara en vilja att stödja andra i denna centrala livsangelägenhet. I den mån man från den ena eller andra personliga utgångspunkten upplever denna trosgemenskap som angelägen och värdefull kommer man också att göra andra uppmärksamma på möjligheten att träda in i denna gemenskap.
        Kyrkan under den existentiella trostolkningens port erkänner öppet sin djupa förbundenhet med alla de människor utanför kyrkan som ärligt försöker leva i ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster; med de som trots kanske ibland fruktansvärda erfarenheter kämpar för att bevara tron på att människan bär på möjligheten till medkänsla, tolerans och kärlek; med de som öppet eller i det fördolda under olika sorters personliga risktaganden står upp för rättvisa, tolerans och mänsklig anständighet. Kyrkans förbundenhet med dessa människor är oberoende av om de artikulerar sin livssyn i termer av ateism, judendom, kristendom, buddhism, islam eller hinduism, om de kallar sig socialister eller konservativa eller utanför varje sådan yttre bestämning. Denna kyrka vet att alla dessa människor bejakar delaktighetens livshållning och kämpar för att den ska behålla och fördjupa sitt övertag, oftast inte bara i det egna livet utan även hos andra. Kyrkan vet att dessa människor i tro och handling bejakar det skapelseskeende som kyrkan är satt att underhålla och förstärka. Det är därför en självklar del av kyrkans uppgift att erkänna och stödja dessa människor även om de organisatoriskt och konfessionellt befinner sig utanför kyrkans gemenskap.
        Till detta kommer att denna kyrka självklart upplever att hon har ett speciellt ansvar för alla de människor där den existentiella otro som utgör grunden för likgiltighetens livshållning har fått övertaget. Utifrån kyrkans syn på människans situation och möjligheter är detta alltid en tragisk och olycklig belägenhet som oundvikligen ger näring för växande upplevelser av meningslöshet, uppgivenhet och avstånd såväl i förhållande till andra människor som till samhället. Att försöka bidra till att bryta denna negativa livsprocess hos medmänniskan uppfattas av denna kyrka som en självklar del av hennes uppdrag. Dessa människor är alltid på ett speciellt sätt inneslutna i kyrkans strävan. Djupast sett finns det därför inget 'utanför' för de två portarnas kyrka. Den famnar och innesluter hela världen.
        Sammantaget medför detta att de två portarnas kyrka, åtminstone under den existentiella trostolkningens port, också i sig bär på visionen av en universell pluralistisk kyrka som delar syn i våra mest centrala och avgörande livsangelägenheter - men där religiösa rötter, språk, traditionssammanhang och förståelseformer varierar. Samtidigt är den väl medveten om sina egna djupa rötter i gammaltestamentlig judisk tradition, i berättelserna om Jesu liv, död och uppståndelse, i lärjungarnas omvälvande erfarenheter och i det unika historiska skeende som ledde till kyrkans födelse. Den är också tydligt förankrad i den rika och komplexa tradition, den kristna kyrkan i vid mening, som under två tusen år har bearbetat och förvaltat detta arv. Men den uppfattar sig inte som exklusiv. Den är fullt inställd på att spana efter och försöka igenkänna uttryck för inkarnationsprocessen och människors 'ja' till den universella kallelsen i alla religiösa och sekulära traditioner och kultursammanhang. Att på detta sätt försöka fördjupa sin egen förståelse för inkarnationsprocessen betraktas som en förpliktelse gentemot Kristus och en del av kyrkans kallelse.
        Denna kyrka tror också att hennes synliga existens är värdefull inte bara för de som tillhör kyrkan utan också för varje människa utanför kyrkan som under olika sorters konkreta omständigheter och påfrestningar kämpar för att följa sitt samvete och hjärta trots rädsla och personliga risker. Hon tror även att hennes blotta existens i världen ibland kan fungera som ett osynligt stöd för människor att bryta sig ur likgiltighetens och avskärmandets livshållning med dess växande mörker och återvända 'till livet'.
        Därför är valet att öppet och synligt bekräfta sin tillhörighet till de två portarnas kyrka också alltid ett stöd till den sida i varje människa utanför kyrkan som längtar efter ett sant och autentiskt liv.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

14. Några förutsättningar för de två portarnas kyrka.

En nödvändig förutsättning för de två portarnas kyrka är att den förmår bära upp en övergripande syn på kristen tro som tydligt och övertygande förmår hävda att det finns ett nära släktskap mellan å ena sidan traditionell trostolkning och å andra sidan den typ av existentiella trostolkningar som den existensdynamiska teologin är ett uttryck för. Detta skulle innebära ett ömsesidiga erkännande från såväl den existentiella trostolkningens sida som den traditionella om att 'den andres' tolkning är ett autentiskt uttryck för kristen tro. När en sådan metateologi tydligt bärs upp av kyrkan är det inget hinder att detta ömsesidiga erkännande kan upplevas som gåtfullt och svårt att förstå av många av dess enskilda medlemmar. Jag är väl medveten om att det är en stor och svår teologisk utmaning att utforma en sådan metateologi.
        Det är viktigt att betona att de två portarnas kyrka inte kan skapas genom teologiskt arbete och beslut på central nivå i en kyrklig organisation. Den kan bara växa fram genom engagemang, diskussion och beslut på församlingsplanet på grund av att det finns människor som upplever de två portarnas kyrka som både angelägen och som ett genuint sätt att ge uttryck för sin kristna tro. Däremot kan fördjupad teologisk reflektion av kunniga och engagerade teologer och beslut på central nivå i kyrkan, på viktiga, och sannolikt avgörande sätt bidra till att underlätta och skapa förutsättningar för detta.
        Som präst och förkunnare i denna kyrka får man välja att vårda endera av kyrkans båda portar utifrån sin personliga tro och övertygelse. Det enda som krävs av den som väljer att tjäna under den traditionella trostolkningens port, utöver den traditionella kristna troshållningen, är att han/hon erkänner den existentiella trostolkningens port som genuint kristen. Sak samma för den som väljer att vårda den existentiella trostolkningens port. Jag är medveten om att detta erkännande, åtminstone vid första påseendet, är ett stort krav för många traditionellt kristna.
        Jag hoppas att texterna i denna bok har kunnat förmedla åtminstone en aning om att ett erkännandet av den existentiella trostolkningens port inte innebär att förneka och överge kristen tradition och erfarenhet. Utan att det tvärtom finns en levande och mänskligt djupt angelägen 'ingång' till centrala aspekter av Bibelns förkunnelse och kristen tro genom den existentiella porten. Det är dessutom inte helt otänkbart att en del av de analyser och tolkningar som har genomförts i denna bok även kan ge stimulans till diskussionen av innebörden i kristen tro under den traditionella trostolkningens port. (16)

Mycket tyder på att det idag finns många djupt engagerade kristna som har förstått eller står nära en förståelse av vad jag här kallar den existentiella trostolkningens port. Mycket talar för att denna vidgning av den kristna horisonten ligger i tiden. Inte minst existensen av ett engagerat teologiskt tänkande som närmast hör hemma under vad jag här kallar den existentiella trostolkningens port tyder på detta. (17)
        Det är en teologi med både djup och ett levande engagemang för den bräckliga och sökande människan. Varje teologistuderande vid universitetet måste i någon mån konfronteras med den. Det har bidragit till att det idag sannolikt finns en hel del präster som har utvecklat och fördjupat sitt förhållande till kristen tro under inflytande från denna teologi. En del av dessa står i sin personliga tro närmre en existentiell trostolkning än en traditionell. Men i sin vardagliga gärning som präst vårdar de den traditionella trostolkningens port. Ibland kanske främst på grund av att det är den enda som finns idag.
        Min bild är att detta ofta är präster med ett stort och genuint engagemang i människors sökande och livskamp. Genom sin vidare och icke-exklusiva grundsyn har de ofta en större förmåga att ge och dela med sig till ett bredare spektrum av människor. Samtidigt finns det inte några etablerade inomkyrkliga sammanhang dit de kan vända sig för att få stöd och entydig bejakelse för den existentiella trostolkning som utgör grunden för deras gärning. De står ensamma med de svårigheter och frågor som uppkommer i denna speciella position av att samtidigt vara både innanför och utanför kyrkan och den traditionella trons språk och uttrycksformer. Det finns med andra ord inte något tryggt och säkert ställe för dem att 'vila sitt huvud' i dagens kyrka.
        Dessa präster, som idag till stor del är osynliga, är den kanske viktigaste dolda resursen i kyrkan och kristenheten. De utgör en viktig förutsättning för att de två portarnas kyrka ska kunna förverkligas.
        De två portarnas kyrka skulle medföra att det inom kyrkan skapades en institutionell ram för diskussion och tankeutbyte mellan de båda portarnas företrädare kring kristen tro och då inte minst kring inkarnationsfrågan. Utöver den ömsesidiga stimulansen skulle en sådan diskussion mellan de båda portarna också fungera som ett viktigt kritiskt korrektiv till varandra. Dessutom tror jag att en sådan ram kan visa sig utomordentligt betydelsefull för att vidga och fördjupa den offentliga diskussionen kring religiositet, olika livshållningar, andlighet och kristen tro.
        De två portarnas kyrka skulle i en djupt meningsfull betydelse bli en allmännelig kyrka. Det traditionsmättade ordet katolicitet som den klassiska beteckningen för 'en allmännelig kyrka' skulle börja klinga med en förnyad innnebörd. Sett från en svensk horisont skulle de två portarnas kyrka på nytt göra Svenska kyrkan till en folkkyrka.

Idag är kyrkan en marginell kraft i kultur och samhällsutveckling präglad av stor hjälplöshet. I förverkligandet av de två portarnas kyrka tror jag att kyrkan skulle förvandlas till ett livsviktigt kraftcentrum i kulturens och det demokratiska samhällets mitt.
        Blotta existensen av de två portarnas kyrka skulle vara som ett mäktigt utropstecken i samtiden om att det finns ett djup och en universalitet i kristen trostradition som idag är närmast omöjligt att uppfatta. Kyrkan skulle få ett skimmer av gåtfull och underbar poesi som talade om människolivets utsatthet och tvetydighet och samtidigt om kärlek, dialog och gränsers överskridande. Inte som poesi uttryckt i ord, utan genom en konkret gestaltning i det 'kulturella rummet'. Detta utropstecken och denna kyrkans poetiska gestalt skulle på ett nytt och annorlunda sätt tala om hopp och framtidstro i en tid när mänskligheten står inför stora och till synes nästan oöverstigliga problem.
        Man kan säkert av olika välgrundade skäl tycka att denna vision av de två portarnas kyrka är helt orealistisk. Till det kan jag bara säga att de flesta visioner är orealistiska. Likväl händer det att det till synes orealistiska förverkligas. Min uppgift är inte att försöka värdera måttet av realism i denna vision. Den är bara att efter bästa förmåga försöka synliggöra en kyrkovision som med stor kraft lever och pulserar för min inre blick.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

*

[Kapitel 8: Kristendomens mörka skuggor.]

 

 

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

Noter till kapitel 7: De två portarnas kyrka.

Hänvisningar. I hänvisningen till notens placering i texten gäller första siffran underrubrikens numrering och den andra vilket stycke, räknat från underrubriken. Sak samma för hänvisningarna i person- och sakregistret. Det innebär att hänvisningarna fungerar för en utskriven text, oavsett vilket utskriftsformat man har valt. För on-line-läsning spelar dessa hänvisningar ingen roll. Då är det bara att peka och klicka.

 

not 1. [1.,st.8]. För en kort tolkning av innebörden i de klassiska kristna bekännelseorden "Jesus Kristus är Herre" utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet se kapitel 5, 7. Den bejakade kallelsens kraft. Avsnittet är främst ägnat en diskussion av den Helige Anden. Men som en avslutning av diskussionen berörs bekännelseorden "Jesus Kristus är Herre". [TB][reg]

not 2. [1.,st.9]. Avgörelse visavi omvändelse.
Avgörelse respektive omvändelse är två viktiga ord i det kristna trosspråket. I vissa texter och sammanhang används de närmast som synonymer. Utifrån den tolkning av kristen tro jag försöker ge ord åt framträder en viktig och djupgående skillnad mellan dessa båda begrepp.
        Begreppet omvändelse beskriver den viktiga händelse där en människa bryter flyktens hållning och återinträder i ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster. Det kan också mera övergripande användas för att tala om det avgörande skeende där en människa bryter upp från likgiltighetens livshållning och i stället hittar fäste och livsriktning i delaktighetens livshållning. Detta har berörts i kapitel 2. I.8. Från flykt till ansvarighet och från ett annat perspektiv i analysen av hoppet i samma kapitel II.6. Persongrund, båtskrov och hopp.
        Avgörelse (1). I sin breda och grundläggande betydelse beskriver begreppet avgörelse det medvetna beslutet att efter bästa förmåga leva i delaktighetens livshållning. Bakgrunden kan mycket väl vara att en människa under lång tid har levt i delaktighetens livshållning utifrån ett mera spontant och oreflekterat förhållningssätt. Avgörelsen innebär då att denna livshållning väljs aktivt och medvetet. Det innebär också att den sätts in i ett vidare tolkningssammanhang och att 'jag' är besluten att försöka hålla fast vid den vad som än händer. Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet innebär denna avgörelse att delaktighetens livshållning konstitueras som dynamisk helhet (se kapitel 4, 12. Delaktighetens livshållning). Detta understryker betydelsen av denna avgörelse.
        Avgörelse (2). I sin speciella betydelse gäller begreppet avgörelse det medvetna beslutet att ta fullt ansvar för den personliga kallelse som av mer eller mindre outgrundliga skäl har korsat en människas livsväg. Denna mera avgränsade men samtidigt mycket viktiga   avgörelseproblematik diskuteras närmre under 7. Personlig kallelse och avgörelse. [TB][reg]

not 3. [2.,st.5]. Detta har diskuterats utifrån ett par olika infallsvinklar i kapitel 6. T.ex. i not 5 som analyserar relationen mellan tro och tillit respektive not 6 som diskuterar vad teologen Walter Kasper kallar det bibliska sanningsbegreppet. Tesen om den medvetna bejakelsen som utvecklas i slutet på kapitel 4 (12. Delaktighetens livshållning) gäller också detta. [TB][reg]

not 4. [3.,st.3]. Eberhard Herrmann: "Vad har Bultmanns teologi med kunskapsteoretiska frågor att göra?", artikel, Svensk Teologisk Kvartalsskrift, 1986, s.103-108. Se även artikeln "Det strukturalistiska teoribegreppets betydelse för religionsvetenskaplig forskning", Svensk Teologisk Kvartalsskrift, 1985, s.4-11. Eberhard Herrmann är professor i religionsfilosofi i Uppsala. [TB][reg]

not 5. [3.,st.15]. Personligt om beteckningarna teologi och teolog.
Under största delen av den tid jag har arbetat med denna bok har jag känt ett motstånd mot att öppet och officiellt använda 'teologi' som beteckning för mina intellektuella ansträngningar. I början var det helt främmande. Ett skäl för detta har förstås varit den uttalat icke-teistiska grunden för den tolkning av kristen tro jag försöker ge ord åt. Även om detta inte är unikt inom 1900-talsteologin, bryter det ändå på ett radikalt sätt mot den traditionella innebörd i begreppet teologi, som också var min, när detta arbete började. Ett annat skäl är att jag inte har akademisk grundkompetens inom något teologiskt ämnesområde. Ett tredje skäl har varit min brist på kunskap om kyrkans lärotradition i form av bekännelser, lärostrider och den oerhörda mängden av kvalificerad teologisk reflektion genom historien.
        Under de sista två, tre åren har det, trots dessa invändningar, blivit allt mer uppenbart att den sorts intellektuell verksamhet jag med sådan energi ägnar mig åt - genom läsning, skrivande och tänkande - i bästa mening måste betraktas som teologi. Vid någon punkt smög sig då också   benämningen  den existensdynamiska teologin in i mitt privata vokabulär som en sammanfattande benämning på den egenartade tolkning av kristen tro som hade fått allt tydligare konturer. Tillkomsten av en sammanfattande benämning svarade mot ett praktiskt behov som i vissa avseende underlättade tankearbetet. Det fanns då inga som helst tankar på att denna benämning någonsin skulle användas utanför mina privata tankedomäner.
        Det som har förändrats utifrån ovanstående beskrivning är två saker. Det fortlöpande arbetet har fått mig att ändra min egen förståelse av innebörden i teologi och teologisk reflektion. Den korta definitionen av teolog i det textavsnitt som föranlett denna not är ett uttryck för detta. Arbetet med att försöka ringa in och definierar begreppet 'teologi' kommer fram på lite olika ställen i boken. Se också avsnitt 8. Kunskapssökande och teologi i detta kapitel.
        Min kunskap om kyrkans lärotradition har förbättrats. Men detta är samtidigt dubbelbottnat. För varje ny teolog eller teologisk text jag har upptäckt och konfronterats med har nya teologer och nya böcker trätt fram som utifrån diskussion och referenser verkar viktiga. Jag har bara mäktat med att läsa en bråkdel. Så samtidigt som mitt substantiella kunnande trots allt sakta har växt så har insikten om vidden av mina kunskapsbrister växt snabbare. Men den fortlöpande konfrontationen med olika sorters teologisk reflektion har också haft en annan sida. Jag har sakta och med någon sorts obeveklighet blivit allt tydligare medveten om att den grundläggande drivkraften och problemkärnan hos de flesta av de teologer jag har mött är densamma som för mig. Detta har efterhand lett fram till en allt tydligare känsla av släktskap och förbundenhet med dessa kristna intellektuella, trots ibland stora olikheter i de 'läromässiga' ståndpunkterna. Detta har varit avgörande för den förändring av mitt förhållande till beteckningen teologi och teologisk reflektion som gör att jag idag (augusti 1998) tveklöst tycker att teologi är den adekvata beteckningen för vad som kommer till uttryck i denna bok. Och därmed måste jag också acceptera benämningen teolog trots att jag inte har någon akademisk förankring.
        Någon gång under vintern 1998 läste jag en så kallad understreckare i Svenska Dagbladet där skribenten använde beteckningen frilansfilosof efter sitt namn. Speciellt för den institution som SvD:s understreckare utgör är att utöver skribentens namn anges alltid också yrke och akademisk specialkompetens om det finns. En poäng i detta sammanhang var att jag hade läst flera artiklar av samma person tidigare under loppet av några år. På grund av artiklarnas karaktär hade jag trott att han var akademiskt verksam filosof. Min omedelbara och förtjusta reaktion på beteckningen frilansfilosof var 'att då är jag en frilansteolog'. Det var en känsla av att jag för första gången hittade en benämning på mitt intellektuella värv som kändes både tilltalande och adekvat. I mina ögon säger prefixet 'frilans' i detta sammanhang att man gör tydligt för läsaren att de texter man släpper ifrån sig inte har sin grund i ett akademiskt yrkesliv. Samtidigt rymmer beteckningen ett anspråk på kunnighet och intellektuell gedigenhet i tankemödorna. Frilansteolog säger också, som i mitt fall, att den teologiska reflektionen inte är bunden av några organisatoriska och samfundsmässiga lojaliteter. Varken ekonomiska, kollegiala eller läromässiga. Beteckningar som 'amatörteolog' och 'lekmannateolog' har av någon anledning aldrig känts lockande. Även om jag blev upprymd när jag i en artikel i Svenska Dagbladet hösten 1991 fick beteckningen 'privatteolog' så har även den beteckningen känts fel. Privat är motsatsen till offentlig. Teologisk reflektion är till själva sin natur offentlig i meningen att målet för tankemödorna är att nå ut i och påverka samtidens människor och kultur. Utan denna strävan är det inte frågan om teologi. Så privatteolog är ingen lyckad beteckning.
        Summa summarum. I den mån jag behöver en beteckning för min verksamhet som intellektuell och skribent ligger numera beteckningen frilansteolog bra till. Motståndet mot att inordnas i teologernas skara är definitivt brutet. Se också diskussionen kring beteckningen systematisk teologi i kapitel 9, not 1. [TB][reg]

not 6. [4.,st.8]. För en närmre diskussion av denna sannolikt mycket viktiga erfarenhet av blindhet, bundenhet och ofullkomlighet hos lärjungarna och de människor som hade funnits nära Jesus medan han levde se kapitel 5, 2. Död, uppståndelse och kristusseende och de två första styckena av 3. Korset; den bärande kärlekens tecken eller min artikel  Kristus är uppstånden! [extern] (Svensk kyrkotidning, nr 16/1998). [TB][reg]

not 7. [4.,st.14]. Om innebörden i begreppet uppenbarelse.
Begreppet uppenbarelse är centralt inom kristendomen. Det gäller synen på Bibeln, Jesus, det kristna budskapet mm. Oftast är det på ett eller annat sätt sammankopplat med "Gud". Guds uppenbarelse, gudsuppenbarelsen, Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. Man talar också om den allmänna gudsuppenbarelsen och den speciella gudsuppenbarelsen där det senare avser Jesu liv, död och uppståndelse.
        Begreppet uppenbarelse har efterhand fått en tydlig innebörd från den erfarenhets- och tankehorisont där jag befinner mig. Tolkade inom ramen för den existensdynamiska teologin får detta centrala kristna begrepp en tydlig innebörd. 
        Varje skeende som medför en insikt vars centrala innebörd är att människolivet rymmer möjligheten att kärlek och förnuft kan utvecklas mot allt större styrka och i bästa fall kan bli gränsöverskridande krafter är från detta tolkningsperspektiv frågan om uppenbarelse. Sak samma vad gäller insikten att vårt bejakande av denna möjlighet på ett avgörande sätt förändrar ramen för våra liv. Varje steg av fördjupad kunskap, insikt och medvetenhet om vad som underlättar respektive försvårar denna inkarnationsprocess innebär att uppenbarelsen vidgas eller fördjupas.
        Uppenbarelsens faktiska, objektiva grund utgörs av det faktum att kärlekens och förnuftets tillblivelse är en verklig möjlighet oupplösligt förbunden med vårt människovarande. Om man inte uppfattar denna möjlighet som verklig kan man inte heller tala om uppenbarelse i denna existentiella betydelse. Då blir självfallet allt tal om både inkarnationsprocess och uppenbarelse obegripligt och meningslöst. Inkarnationsprocessen kan varken påvisas eller studeras med naturvetenskapliga metoder, hur sofistikerade de än är och kan tänkas bli. Den kan bara skönjas, påvisas, kartläggas genom uppenbarelseskeenden, dvs genom personliga erfarenheter och insikter. Det kan vara frågan om egna erfarenheter, men också personliga vittnesbörd och återgivna berättelser vars trovärdighet och giltighet vi alltid måste bedöma och ta ställning till. Genom en väv av personliga erfarenheter, händelser, berättelser om enskilda människors handlingar och livshållningar som pekar mot denna gåtfulla sida av vår existens, men också genom möjliga tolkningsmönster av det väldiga spektrat av mänskliga handlingar och förhållningssätt - kan det också formas en rationellt vägande 'argumentationsbild' kring inkarnationsprocessen och dess olika aspekter.
        När man talar om uppenbarelse ur detta perspektiv måste man skilja på tre saker: (1) inkarnationsprocessen i sig som utgör den objektiva förutsättningen för varje uppenbarelse i denna existentiella mening, (2) mer eller mindre starka och omvälvande personliga erfarenheter av denna inkarnationsprocess, uppenbarelse, som leder till en livssyn och livshållning där kärlekens och förnuftets utveckling till allt starkare krafter kommer i centrum och (3) människans sätt att gestalta, tolka, förstå, ge ord åt uppenbarelsen.
        Genom speciella och omdanande personliga erfarenheter, uppenbarelse, blir människan medveten om ett universellt skeende, inkarnationsprocessen, som hon sedan försöker gestalta, tolka och ge ord åt för att kunna förmedla sina insikter. Alla konstnärliga gestaltningar och språkliga formuleringar som har sin grund i ett uppenbarelseskeende är uttryck för två olika saker. Å ena sidan en människas försök att tolka och förstå det hon erfarit. Å den andra sidan en strävan att förmedla och kommunicera de erfarenheter och insikter som på avgörande sätt fördjupat hennes egen förmåga till kärleksfull närvaro och delaktighet i världen. Önskan att dela med sig av dessa viktiga insikter - denna önskan är en del av uppenbarelsens natur - tenderar att leda till ett aktivt sökandet efter något fungerande sätt att förmedla dessa insikter.
        Från detta perspektiv kan Bibeln aldrig uppfattas som ett oförmedlat uttryck för inkarnationsprocessen. Däremot är det för mig självklart att betrakta den som uttryck för inkarnationsprocessen. Dvs att Bibeln är vissa människors och en traditions sätt att tolka och ge ord åt djupa, livsomvälvande och ibland motsägelsefulla erfarenheter av och insikter om inkarnationsprocessen. Jag uppfattar de erfarenheter och tolkningar av inkarnationsprocessen som Bibeln ger uttryck som epokbildande i den västerländska kulturkretsen. Kanske är det till och med så att vi ännu långt ifrån har förstått vidden av de omvälvande erfarenheter och insikter, det uppenbarelseskeende, som ledde till kristendomens födelse.
        Att däremot betrakta Bibeln eller andra religiösa urkunder som direkt förmedlat av en självständigt existerande och handlande gudom är från ett existentiellt perspektiv att upphöja mänskliga ord, tolkningar och uttryck till slutgiltiga sanningar om inkarnationsprocessen. Det är att göra människoord till gudaord, det är en form av avgudadyrkan. Inkarnationsprocessen 'i sig' kan vi aldrig avtäcka, den är utanför och bortom vår mänskliga förståelsehorisont. Det innebär att någon absolut, entydig och slutgiltig kunskap inte är inom räckhåll för oss som människor. Dess konkreta yttringar i vår mänskliga existens är däremot tillgängligt för erfarenhet, reflektion och fördjupad kunskap.
        Från detta existensdynamiska tolkningsperspektiv kan man också tala om förnyelse av uppenbarelsen. Det innebär att insikter och kunskaper erövrade för länge sedan, vars av tiden mattade avglans vi kan ta del av genom berättelser, texter, konstverk, får nytt liv genom att att de erövras på nytt genom starka personliga erfarenheter av inkarnationsprocessen, t.ex. genom erfarenheter av kristusseendet och mötet med en personlig kallelse.
        Viktigare är att man från detta perspektiv också kan tala om en vidgning av uppenbarelsen. Det innebär att förståelsen av inkarnationsprocessen fördjupas i något avseende. Kriteriet på en 'fördjupad förståelse' är att den i något avseende bidrar till att förbättra förutsättningarna för kärlekens och förnuftets utveckling hos den enskilda människan.
        När uppenbarelsebegreppet förstås existentiellt är det självklart att uppenbarelsen inte är exklusivt knutet till Bibeln och kristen tradition. Det enda sättet att bedöma uppenbarelsehalten i olika läror, filosofier, påståenden är att försöka avgöra i vilken mån dess kunskap och insikter stödjer kärlekens och förnuftets människotillblivelse och fördjupar vår förståelse för denna komplicerade och motsägelsefulla process.
        Framväxten av den demokratiska samhällsformen med allt det filosofiska och statsvetenskapliga tänkande under 300 år som utgör dess grund, är från detta perspektiv en viktig utvidgning av uppenbarelsen. Sak samma om den kunskap om vad barnet behöver för att utvecklas till en självständig, moraliskt ansvarig vuxen med empatisk förmåga som växt fram under andra halvan av 1900-talet. Tyngdpunkten i det fortsatta uppenbarelseskeendet tycks under de sista århundradena alltmer ha förskjutits från kyrkan till delar av den sekulära kulturen.
        När uppenbarelsebegreppets traditionellt starka bindning till ett teistiskt-metafysiskt tolkningsperspektiv bryts och det i stället tolkas utifrån det existensdynamiska perspektiv jag försöker ge ord åt blir detta centrala kristna ord intressant och fyllt med innebörd. [TB][reg]

not 8. [5.,st.5]. Den inre dynamiken och konsekvenserna av vad som i denna bok kallas likgiltighetens livshållning har diskuterats utifrån några olika infallsvinklar. I kapitel 2 utifrån ett icke-ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster, vad som där också kallas flyktens hållning. I kapitel 3 utifrån en existensförnekande hållning och sist i kapitel 6 utifrån begreppet existentiell otro. [TB][reg]

not 9. [5.,st.sista]. Dietrich Bonhoeffer om kyrkan.
Jag vill här upprepa ett utdrag från ett av Dietrich Bonhoeffers fängelsebrev som tidigare citerats i not 11 till kapitel 1. I detta sammanhang kan det läsas som en teologisk kommentar till diskussionen om kyrka och dop från den existentiella trons perspektiv. Det ger också en speciell infallsvinkel till kristustolkningen i kapitel 5.
        "Hur kan Kristus bli även de religionslösas Herre? Finns det religionslösa kristna? Om religionen bara är en kristendomens klädedräkt - och även denna klädsel har sett mycket olika ut under olika tider - vad är då en religionslös kristendom?........Frågor som dessa måste besvaras: Vad betyder en kyrka, en församling, en predikan, en liturgi, ett kristet liv i en religionslös värld? Hur kan vi tala om Gud - utan religion, dvs utan tidsbetingade förutsättningar som metafysik, religiösa känslor eller dylikt? Hur talar vi (eller kanske kan man inte ens "tala" om det som hittills) 'världsligt' om 'Gud', hur kan vi vara 'religionslöst-världsligt' kristna, vara ekklesia, utvalda, utan att på religiöst vis fatta oss som priviligierade, men däremot som helt och hållet samhöriga med världen? Då blir Kristus inte längre föremål för religion utan något helt annat, nämligen världens Herre. Men vad innebär det? Vad betyder kulten och bönen i religionslösheten?" (Motstånd och underkastelse, 1960, s.140.)
        I första kapitlet ger jag i den inledande diskussionen av existentiell religiositet en annan innebörd åt 'religion' och 'religiös' än Dietrich Bonhoeffer. Hans användning av dessa begrepp överensstämmer i stor utsträckning med vad jag lägger in i att 'omfatta en teistisk-metafysisk föreställningsvärld'. Detta sagt som en sakupplysning för att citatet ovan inte ska fördunklas av denna olika språkanvändning. [TB][reg]

not 10. [5.,st.sista]. Läroformuleringar visavi kyrkans gestaltande sida.
Om man tillfälligtvis lägger kyrkans läroformuleringar åt sidan och fokuserar på den sidan av kyrkans liv som kommer till uttryck genom förmedlingen av bibliska berättelser, dop, nattvard, musik, liturgier så kan denna sida betraktas som mycket speciell gestaltning av fundamentala insikter om människovarandets villkor och möjligheter. Denna gestaltande sida av kyrkan kan liknas vid ett egenartat konstverk som har visat en enastående bärighet genom två tusen år. Den har förmått bära något viktigt bortom och oberoende av de läromässiga formuleringarna av kyrkans tro. Genom historien har denna gestaltande sida åter och åter, ofta plötsligt och överraskande, börjat 'tala' rakt in i centrum av människors liv.
        I detta perspektiv måste man skilja på kyrkans gestaltande sida och den sida som kommer till uttryck som begreppsliga formuleringar av den kristna trons grund och innebörd. Kyrkans läroformuleringar och den teologiska reflektionen handlar om det senare. Samtidigt är en viktig sida av den teologiska reflektionen också att tolka meningen och innebörden i kyrkans gestaltande sida, t.ex. innebörden i dop och nattvard. De bibliska texterna är en blandning av bådadera och där förhållandet mellan dessa båda sidor varierar från text till text.
        Kännetecknande för den begreppsliga tolkningen är en strävan efter den sorts kunskap om vilken man kan tala om i termer av sant och falskt och som det därför också är möjligt att diskutera och argumentera kring (Se också diskussionen om relationen mellan insikt och kunskap i 3. Insikt, gestaltning och kunskap). Det är en både legitim och väsentlig strävan. Men här finns också problem.
        Analys och tolkning av ett framstående konstverk kan, om den är lyckad, bidra till att 'öppna' det och göra dess 'kraft' tillgänglig för nya människor och nya generationer. Men en tolkning kan också bidra till att göra det än mer främmande. Det kan bero på att den är felaktig eller att den inte rymmer tillräckligt med förståelse för den situation och de erfarenheter de människor har som idag möter konstverket. Den dåliga eller misslyckade tolkningen tenderar att krympa konstverkets 'verkansradie'. En tolkning som i ett kulturellt skede bidrog till att öka dess  tillgänglighet kan i ett annat te sig ointressant, irrelevant, obegriplig. I den mån denna gamla tolkning ändå fortsätter dominera tolkningsscenen och därmed fortsätter att påverka nya generationers möte med konstverket kommer den att bidra till att 'sluta' det och skapa avstånd. Det vanliga är dock att det finns ett flera tolkningar som har tyngd och djup. Människors erfarenheter, livssituation och kulturella bakgrund kan skilja sig rejält. En viss tolkning kan bidra till att 'öppna' konstverket för en grupp människor. En till synes ganska annorlunda tolkning gör samma sak för en annan grupp människor, för vilka den första tolkningen är mer eller mindre stum och intetsägande.
        Pluralismen i tolkningen av konst, litteratur, poesi, film m.fl. konstarter bidrar idealt till att öka ett konstverks 'verkansradie'. Den ständigt pågående tolkningen och nytolkningen av konsten i dess olika former är en viktig del i en levande och skapande kultur. Samtidigt kvarstår alltid den avgörande skillnaden mellan konstverket i sig och spektrat av möjliga och meningsfulla tolkningar. När ett konstverk är verksamt i en kultur, med eller utan hjälp av existerande tolkningar, kan det ibland påverka och stödja en personlig mognads- och insiktsprocess hos enskilda människor som i sin tur kan bli grunden för nytt konstnärligt skapande. Då kan det utifrån kanske samma eller närbesläktade insikter som utgjort grunden i ett 'gammalt' konstverk skapas nya konstverk som under en tid förmår 'tala i tiden' utan hjälp av tolkande instanser.
        Jag skriver förstås detta för att jag är ute efter analogin med kyrkans gestaltande sida kontra kyrkan som bärare av vissa specifika begreppsliga tolkningar av trons grund och mening. Hur giltig är jämförelsen? I vilken utsträckning är kyrkans lärobildningar ett direkt uttryck för kristen tro och vilken utsträckning är de en tolkning kyrkans konkreta gestaltningsformer i form av berättelser och rituella uttryck (t.ex. evangelier, dop, nattvard) som har växt fram utifrån omdanande erfarenheter och insikter hos framför allt de första generationerna kristna? Det senare är besläktat med tolkningen av konstverk även om man kanske bör vara något försiktig med att dra analogin för långt. I vilken utsträckning är teologin besläktad med konstvetenskap?
        Analogin väcker också frågan om pluralism är eftersträvansvärt när det gäller kristen trostolkning och lärobildning. Jag blir alltmer övertygad om att svaret är 'ja', även om det självfallet finns gränser även utifrån den existensdynamiska teologin för vad som kan betraktas som möjliga och rimliga tolkningar av kristen tro. [TB][reg]

not 11. [6.,st.3]. Julen som barnens högtid i kristet och religiöst avseende.
När evangeliernas berättelser om Jesu liv, förkunnelse, död och uppståndelse tolkas inom ramen för den existensdynamiska teologin rymmer de en djupgående radikalitet i synen på barnet. Att säga att varje nyfött barn bär på möjligheten att kärlek och förnuft kan utvecklas till bärande och gränsgenombrytande krafter är djupast sett detsamma som att säga att varje barn som föds till världen är ett Jesusbarn. Utifrån den existensdynamiska teologin blir detta utifrån en inre nödvändighet synen på det nyfödda barnet. Från detta perspektiv tycks just Jesu liv och död och kristendomens födelse vara det skeende som i vår kulturkrets har gjort denna syn på det nyfödda barnet möjlig.
        Här öppnar sig en fascinerande möjlighet till att ge en vidgad och fördjupad innebörd åt julen som högtid. Med Jesu födelse som rituellt centrum skulle det bli en årligen återkommande högtid som påminde oss om att varje nyfött barn rymmer möjligheten att kärlek och förnuft kan utvecklas till mäktiga gränsöverskridande krafter. Det skulle också bli en helg där vi som vuxna skulle bli påminda om vårt ansvar att möta alla barn utifrån en grund av inlevelse och respekt för att stödja denna möjlighet. Det skulle bli en årligen återkommande punkt där vi för en stund fick rituellt stöd att i varje litet barn se ett Jesusbarn. I detta perspektiv skulle julen i en djupt kristen och religiös mening bli barnets högtid.
        Den syn på barndopet och det nyfödda barnet som jag gör mig till tolk för är, såvitt jag kan bedömma, på tvären mot den syn som kan utläsas ur artiklarna 2, 9 och 17 i den Augsburgska bekännelsen (de lutherska kyrkornas främsta bekännelsedokument från reformationen). Se Lars Eckerdahl och Per Erik Persson Confessio Fidei, Verbum, 1993. Se också kapitel 2, not 10. Den är däremot väl förenlig med Jesu ord om att barnen hör himmelriket till. [TB][reg]

not 12. [6.,st.3]. Kunskapen om barnets behov.
Här är det intressant att notera att vi idag, genom den kunskap som vuxit fram under 1900-talet genom psykologisk forskning och psykoterapeutiskt arbete, vet mer än man någonsin gjort i historien om vilka omständigheter i barndomen som gynnar respektive försvårar barnets utveckling till en tillitsfull, självständig tänkande, moraliskt ansvarig vuxen med förmåga till känslomässig inlevelse i andra. [TB][reg]

not 13. [7.,st.2]. Vad menas med 'Kristi efterföljelse'?
Uttryck som att 'ha Kristus som förebild', 'att efterlikna Kristus', 'Kristi efterföljelse' är vanliga inom teologi och kristen förkunnelse. Ofta används dessa och besläktade uttryck utan att det klargörs vad man egentligen menar.
        Utifrån den existensdynamiska teologin kan man urskilja tre mycket olika betydelser: (1) att svara 'ja' på den universella kallelsen (lärjungakallelsen) (2) att svara 'ja' på en personlig kallelse (apostlakallelsen) (3) att genom en medveten viljeinriktning försöka efterlikna Jesus i liv och handling.
        Utifrån detta synsätt är den helt centrala innebörden i att 'följa Jesus' att svara 'ja' på den universella kallelsen. 'Kristi efterföljelse' i betydelse (2) kan bara växa fram ur detta 'ja'. Att betona betydelse (3) utan att dess relation till (1) och (2) är tydligt klargjord blir lätt direkt missvisande. Att i teologi och förkunnelse blanda ihop den efterföljelse som handlar om att med en stark viljeinriktning försöka efterlikna Jesus med den som springer ur kristusseendets öppnande och en bejakad personlig kallelse - och som aldrig kan framkallas genom några viljehandlingar - tror jag kan bidra till att försvåra mognad och andliga utveckling hos de människor som befinner sig inom denna förkunnelses påverkansområde. Det tenderar att dölja fundamentala realiteter omkring den livsprocess som handlar om 'hjärtats öppnande' och som innebär att befinna sig i rörelse mot 'kristusseendets öppnande'. [TB][reg]

not 14. [7.,st.sista]. Två olika kallelser visavi kyrkosyn?
I den syn på kyrkans kallelse som formuleras här är skillnaden mellan vad som kallas den universella respektive personliga kallelsen av grundläggande betydelse. I mina osystematiska vandringar i det teologiska landskapet har jag ännu inte stött på någon teolog eller kommentator som har gjort en klar och tydlig åtskillnad mellan dessa båda kallelsetema. Efterhand som denna distinktion har blivit allt mer tydlig och medveten i mitt eget tänkande har jag börjat tycka att detta är anmärkningsvärt. Måste inte synen på kyrkans kallelse och uppgift i världen med nödvändighet bli oklar och motsägelsefull utan en medveten och tydlig teologisk åtskillnad mellan dessa båda kallelser?
        Att jag inte upptäckt denna åtskillnad kan vara ett tecken på min teologiska okunnighet. Om den faktiskt är genomförd så tycks den dock inte ha någon framskjuten betydelse i den teologiska reflektionen kring kyrkans uppdrag, vilket i så fall är förvånande. [TB][reg]

not 15. [8.,st.6]. Trons apriori.
Detta kan läsas som en existentiell variant av den syn på relationen mellan tro och kunskap om tron som kallas 'trons apriori', dvs att tron är förutsättningen för att på allvar försöka förstå och ge ord åt vad som utgör trons grund och innehåll. Uttrycket trons apriori sammanfattar en syn som säger att tron inte bara går före kunskapen om tron, utan utgör en förutsättning för relevant och meningsfull kunskap om tron.  Se också kapitel 6, not 9, st.5. [TB][reg]

not 16. [14.,st.4]. Fornkyrkans trosbekännelser visavi dagens verklighet.
Den apostoliska och den nicenska trosbekännelsen har en central ställning inom hela kristenheten. Dessa båda trosbekännelser utgör en gemensam bekännelsegrund för katoliker, ortodoxa och protestanter. Ursprunget till den apostoliska trosbekännelsen är en dopbekännelse från församlingen i Rom som finns dokumenterad från början av 200-talet. Det dröjde sedan till början av 700-talet innan den slutgiltigt fick den form den har idag. Den nicenska trosbekännelsen antogs vid kyrkomötet i Konstantinopel år 381. Såväl den nicenska trosbekännelsen som senare den athanasianska var däremot resultatet av allvarliga lärostrider.  
        En viktig anledningen till att dessa bekännelser växte fram och kanoniserades var behovet av tydliga gränsdragningar gentemot tolkningar av kristen tro som uppfattades som allvarliga hot mot såväl en ursprunglig kristendom som mot kyrkans enhet. Denna process uppfattas av de flesta av dagens teologer och kyrkohistoriker som en för kyrkan livsviktig avgränsning från trostolkningar som hotade att underminera centrala sidor i kristen tro. (Se t.ex. Birger Gerhardsson och Per Erik Persson "Kyrkans bekännelsefråga")
        Trosbekännelserna växte fram i en kulturell situation där övertygelserna om olika sorters andemakter och bortommänskliga existensformer var en självklarhet. Frågan var inte om det fanns någon självständig transcendent verklighet eller ej utan hur denna verklighet var beskaffad och hur dess relation till vår konkreta mänskliga existens såg ut. Det fanns t.ex. inte några renodlade existentiella trostolkningar att förhålla sig till, varken att avvisa eller bejaka.
        Den hellenistiska metafysiken var en självklar del av den tidiga kristendomens kulturella miljö. Den gjorde en radikal åtskillnad mellan å ena sidan det kroppsliga och materiella och å den andra sidan själen, idéerna, Gud. Det första betraktades som lågtstående, det senare representerade det fullkomliga. Människans bundenhet till det kroppsliga och materiella hindrade henne att få tillgång till och förenas med det fullkomliga. Gustaf Wingren betonar att en viktig orsak till framväxten och kononiseringen av den apostoliska trosbekännelsen var att bryta med denna syn och dess nedvärdering av det kroppsliga som hotade något centralt i kristen tro. Se Wingren, Credo.
        Om man betraktar den kristna trons existentiella sida som en bärande och oundgänglig del av kristen tro väcks det viktiga frågor i förhållande till denna historiska avgränsningsprocess och dess relation till dagens situation.
        I detta perspektiv är det möjligt att tolka de avgränsningar som gjordes genom de apostoliska och nicenska trosbekännelserna som att de i dåtidens kulturella situation verksamt bidrog till att värna och bevara den kristna trons existentiella sida gentemot tolkningar som hotade att underminera denna sida. T.ex. genom att avvisa gnosticismens och den hellenistiska metafysikens uppdelning mellan 'kroppsligt' och 'själsligt' som på ett djupgående sätt försköt tyngdpunkten i den kristna tron till en metafysisk föreställningsvärld. Denna tanke ger i sin tur en speciell infallsvinkel till frågan om dessa trosbekännelsers funktion i dagens kulturella situation.
        Vad händer i en kulturell situation som dagens där det börjar bli möjligt att formulera den kristna trons existentiella sida fristående från dess traditionella teistisk-metafysiska förståelseform? Är det inte då i det närmaste oundvikligt att tyngdpunkt och betydelsekärna i både den apostoliska och den nicenska trosbekännelsen förskjuts mot vad som i kapitel 6 kallas den kristna trons teistisk-metafysiska och kosmologiska sida?
        Om man svarar 'ja' skulle det i så fall innebära att de apostoliska och nicenska trosbekännelserna i dagens religiösa och kulturella situation, som är radikalt annorlunda mot de första århundradena och det första årtusendet, fungerar tvärtemot hur de fungerade i fornkyrkans lärostrider. Då skulle dessa trosbekännelser som i en specifik kulturell situation verksamt bidrog till att värna och bevara den kristna trons existentiella sida idag tvärtom bidra till att dölja och osynliggöra just denna sida.
        Ytterligare en konsekvens är att i den mån man idag, som kyrka eller enskild kristen, faktiskt använder dessa trosbekännelser för att gentemot 'hotande' existentiella trostolkningar lyfta fram trons teistisk-metafysiska sida som omistligt centrum i en sann, levande, klassisk kristen tro så fungerar de på rakt motsatt sätt mot det som utifrån dessa tankar var deras styrka när de formulerades i en radikalt annorlunda kulturell situation.
        Jag kan förstås inte fastslå att det förhåller sig på detta sättet. Men diskussionen pekar på viktiga och allvarliga frågor.
        I början av artikeln "Det onda är inte det godas motsats", (Vår Lösen, nr 5-6, 1991), skriver Per Frostin (1944-1992), professor i systematisk teologi: "I de teologiska lärosatserna ingår, enligt denna teori, metaforer som inte är godtyckligt valda men inte heller kan behandlas som exakta, definierade begrepp. Metaforerna skapar naturligtvis tolkningsproblem i ett pluralistiskt och intellektualistiskt samhälle. En risk är att metaforerna tolkas som begrepp. En annan och mer svårdefinierad risk kan bäst beskrivas kunskapssociologiskt: Om verklighetsuppfattningen förändras kan de medföra en subtil förskjutning av metaforernas innebörd som faktiskt får genomgripande konsekvenser." (sid. 325).
        Frostins tankar är utomordentligt viktiga. De är i hög grad relevanta för den här förda diskussionen om mening och innebörd i de apostosliska och nicenska trosbekännelserna. Men de är också av stor relevans för hela den disussion om kristen tro som genomförs i denna bok. [TB][reg]

not 17. [14.,st.5]. Uppbrottets och sökandets teologi.
Några tunga representanter för denna uppbrottets och sökandets teologi, som haft djupgående inflytande på den fackteologiska diskussionen, framför allt under de första årtiondena efter andra världskriget, är Rudolf Bultmann (1884-1976), Dietrich Bonhoeffer (1906-1945), Paul Tillich (1886-1965) och John A.T. Robinson. Även den mycket erkända katolske teologen Edward Schillebeeckx (f.1914) kan räknas in i denna grupp. Hans bidrag till den internationella teologiska diskussionen härrör sig dock främst från de sista tre decennierna.
        Nya vägar inom teologin, (1970), av den holländske teologen Sperna Weiland är, med 60-talet som horisont, helt inriktad på att presentera den 'radikala' existentiella teologi som har Rudolf Bultmann, Paul Tillich och Dietrich Bonhoeffer som förgrundsgestalter. Per Erik Persson ger också stort utrymme åt denna teologi och den diskussion den väckt i Att tolka Gud idag (1971). I de två första kapitlen i Modern teologi. Del II, om brittisk respektive nordamerikansk teologi, ges stort utrymme åt radikal nutida teologisk reflektion. Där finns många beröringspunkter med denna boks analyser och diskussioner.
        Den anglikanske biskopen John A.T. Robinsons böcker Gud är annorlunda (1964) och Den nya reformationen? (1965) är ett engagerat personligt arbete med centrala frågor kring kristen tro utifrån hans personliga erfarenheter och de nya öppningar som den existentiella teologin innebär för honom. Om man är obekant med med Bultmanns, Tillichs och Bonhoeffers teologiska tänkande är Robinsons båda tunna böcker en god introduktion.
        Dietrich Bonhoeffers stora betydelse för denna radikala teologiska diskussion inskränker sig till hans fängelsebrev från sin tid i tyskt fängelse i slutet av andra världskriget. Han blev avrättad av Gestapo i krigets slutskede, därför blev tankarna i hans brev aldrig utvecklade till en sammanhållen teologi.
        Det råder mycket delade meningar om hur Bonhoeffers fragmentariska tankar om kristen tro i fängelsebreven egentligen ska tolkas. Ett läger menar att de ska tolkas inom ramen för det teologiska tänkande han har formulerat tidigare under sitt liv. Det innebär att en viktig del av det som för andra teologer utgör sprängkraften i hans tankar avvisas. Man menar då också att mycket av de hänvisningar som har gjorts till Bonhoeffer av radikala teologer är uttryck för ett missförstånd eller missbruk av hans tankar.
        De radikala teologerna menar å sin sida att Bonhoeffers tankar och frågor är något radikalt nytt inom den teologiska reflektionen där det inte finns någon enkel kontinuitet med hans tidigare tänkande. Man menar att det finns ett kvalitativt brott, att Bonhoeffer faktiskt under stor vånda gläntar på dörren till ett förut närmast okänt teologiskt landskap därför att han utifrån sina erfarenheter och sitt djupa kristna engagemang har kommit till en punkt där han upplever detta som nödvändigt och ofrånkomligt om kyrkan ska kunna överleva och fullgöra sin kallelse i en ny tid. Man menar då ofta också att just fängelsevistelsen - med dess ovisshet om framtiden, att de vardagliga banden och hänsynen i förhållande till den egna församlingsgemenskapen var satta ur spel - utgjorde en förutsättning för dessa nya radikala tankar om kyrkan och kristen tro. 
        Fängelsebreven Motstånd och underkastelse finns utgiven på svenska. Nyutgåva på Verbum, 1995. (Vad gäller Bonhoeffer se också not 9 till detta kapitel och andra delen av not 1 till kapitel 1, "Livssyn, språk och religiositet")
        Rudolf Bultmanns mest omdiskuterade bok Jesus Kristus och avmytologiseringen, en tunn debattbok, finns utgiven på svenska.
        En kort introduktionsessä till Paul Tillich finns i Alf Ahlbergs Troende utan tro.
        Rudolf Bultmann, Dietrich Bonhoeffer och Paul Tillich är också presenterade i varsin artikel i Modern teologi. Del I, David Ford (red). Dessa essäer är dock tveksamma som första introduktioner. Man kan säga att de presenteras utifrån en övervägande traditionalistisk synvinkel vilket gör att det inte finns något riktigt intresse av synliggöra radikaliteten och sprängkraften hos dessa teologer. Det innebär att de traditionalistiska sidorna betonas på bekostnad av de kontroversiella. Även Edward Schillebeeckx teologi presenteras i en egen artikel i denna antologi. [TB][reg]

 

*

 

 

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

Person- och sakregister till
kapitel 7:
De två portarnas kyrka.

Vad gäller metoden för hänvisningar se början av notdelen.

Begrepp som introduceras i detta kapitel är fetmarkerade och kursiverade. Det betyder också att begreppet utgör en integrerad del i den syn på människans situation och möjligheter som utvecklas i boken. Registerord som enbart är kursiverat har i något tidigare kapitel varit även fetmarkerat, dvs det är ett viktigt begrepp som har introducerats tidigare.

[Person- och sakregister för hela boken]

 

allmännelig kyrka  [10.,st.12, 14.,st.9-10]
Ahlberg, Alf [not 17]
apostoliska trosbekännelsen [not 16, appendix 2]
athanasianska trosbekännelsen [not 16, appendix3]
Augsburgska bekännelsen
    - om barndopet [not 11.,st.3]
avgörelse [not 2]
    - för den personliga kallelsen [1.,st.8ff, 7ff]
    - för den universella kallelsen [1.,st.8ff]
Bonhoeffer, Dietrich
    - om kyrkans uppdrag [not 9]
    - olika tolkningar av B:s tankar [not 17.,st.4ff]
Bultmann, Rudolf  [not 17]
de två portarnas kyrka [12-14]
delaktighetens livshållning [2ff]
demokrati
    - demokratins värdegrund [9.,st.6-7]
    - demokratins överlevnad [11.,st.2-3]
den existensdynamiska teologin [3.,st.16-17, 10.,st.11]
dogm [12.,st.4]
dop [1.,st.8, 6ff]
    - barndop [6.,st.2-3]
    - troendedop (vuxendop) [6.,st.1]
Eckerdahl, Lars [not 11]
ecklesiologi (hela kapitlet)
evangelium [4.,st.6]
folkkyrka [0.,st.1, 14.,st.10]
frilansteolog [not 5]
Ford, David [not 17]
Frostin, Per [not 16.,st.11]
Gerhardsson, Birger [not 16]
helige Ande
    - visavi kyrkan (idealt) [4.,st.12-14]
    - visavi dagens kyrka [10.,st.11]
Herrmann, Eberhard  [3.,st.1ff, not 4]
inkarnationsfrågan [8.,st.1]
insikt [3ff]
    - visavi begreppslig kunskap [3.,st.6]
    - visavi konstnärlig gestaltning [3.,st.5]
    - visavi läroformuleringar [3.,st.13]
    - gestaltning visavi läroformuleringar [not 10]
jul [not 11]
kallelse
    - apostlakallelse [1.,st.6-7]
    - den personliga kallelsens dynamik [7.,st.3-7]
    - lärungakallelse [1.,st.6-7]
    - personlig kallelse [1.,st.2, 7ff, not 14]
    - universell kallelse [1.,st.4, 2ff, not 14]
    - kyrkans kallelse (se nedan)
katolicitet [14.,st.10]
konfirmation [6.,st.sista]
Kristi efterföljelse [not 13]
kyrka
    - de två portarnas kyrka  (hela kapitlet) [0.,st.1, 12ff]
    - den existentiella trostolkningens port (hela kapitlet) [0.,st.1, 12.,st.4]
    - den traditionella trostolkningens port [12.,st.3]
    - folkkyrka [0.,st.1, 14.,st.10]
    - innanför och utanför [13ff]
    - läroformuleringar [3.,st.18]
    - Svenska kyrkan [14.,st.10]
kyrkans födelse [4ff]
kyrkans kallelse [5ff]
    - inre uppgift [5.,st.10ff]
    - intellektuella uppgift [8ff]
    - visavi den personliga resp. universella kallelsen [not 14]
    - yttre uppgift [5.,st.1-9]
kärlek
    - kristen kärlek [5.,st.6]
likgiltighetens livshållning [5.,st.5, not 8]
metateologi [14.,st.1]
nattvard [1.,st.8, 6.,st.4]
nicenska trosbekännelsen [not 16, 12.,st.3, appendix 1]
omvändelse
    - kontra avgörelse [not 2]
Persson, Per Erik [not 11, not 16, not 17]
Robinson, John A.T. [not 17]
Schillebeeckx, Edward [not 17]
själavård [5.,st.12, 7.,st.3-7]
Sperna Weiland, Jan [not 17]
Svenska kyrkan [14.,st.10]
teolog [3.,st.16ff, not 5]
    - frilansteolog [not 5]
teologi [3.,st.16ff, 8ff]
    - den existensdynamiska teologin [3.,st.16-17, 10.,st.11]
    - kartläggande teologi [3.,st.16]
    - kyrkans intellektuella uppgift [8ff]
    - kunskapsdomän [8ff]
    - metateologi [14.,st.1]
    - tolkande teologi [3.,st.16]
    - visavi kyrkliga läroformuleringar [3.,st.sista]
    - visavi tro [8.,st.6, not 15]
Tillich, Paul [not 17]
trons apriori [8.,st.6, not 15]
trosbekännelser
    - fornkyrka visavi nutid [not 16]
uppenbarelse [not 7]
Wingren, Gustaf [not 16]
    - fornkyrkans trosbekännelser

 

[bakgrundsbild]

TI INT KP - K1 K2 K3 K4 K5 K6 iK7 K8 K9 - LI INH RE BEK
7.0 7.1 7.2 7.3 7.4 7.5 7.6 7.7 7.8  
7.9
7.10 7.11 7.12 7.13 7.14 noter  

[Litteratur]
[Person- och sakregister]
[Innehållsförteckning]
[Länkar med anknytning till boken]

[Existentiell livssyn - kristen tro? - titelsida (extern)]
[Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida (extern)]

pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början  [Kapitel 8: Kristendomens mörka skuggor.]